året som gick.

Och det som är i antågande.
Vart har jag kommit? Vad vill jag nu då?

Tycker det där jag tänkte inför förra nyår att jag ville träffa någon varje helg har fallit väl ut... Fortsätter så :-)

Och hur springer tankarna inför 2011???
Någon som satte prägel på mitt liv tidigt var Pollyanna i en bok min mamma läste högt för mig soliga dagar på klippan i mitt paradis vid havet... Pollyannas liv var inte enkelt, har för mig hon var föräldralös och levde tillsammans med någon äldre manlig släkting. De hade en lek för sig som jag beundrade henne för... "VaraGladLeken" Det dök upp svårigheter och de hjälptes åt
att tänka ut något bra i alla situationer.

Jag var imponerad av sånt redan då. Och jag tror att jag tagit mig fram dit jag är genom min förmåga att se att det är förskräckligt tufft men ändå, att delar i eländet också bidrar med något gott.

Vill kunna inspirera alla surpuppur som hellre bygger vindskydd än lära sig flyga i stormen.

Det finns ett dilemma eftersom jag tycker det är svårt att ge vare sig det
är saker eller uppmuntran. Jag känner mig påflugen och jobbig. Rent av arg och dominant... Fast det då inte alls var tanken.
Det är väl det att det är lika jobbigt att få. Beröm som materiella gåvor.
Varför får jag? Är jag värd? Måste jag ge igen och bjuda tillbaka?

Jag får väldigt mycket... Kärlek, saker och omtanke och
känner mig ofta obekväm med det.
Vill hitta tryggheten och tilliten, mitt jobb!

Det blir projektet för 2011.
Ge och Ta emot.

Får se hur jag ska närma mig det arbetet och hoppas få hjälp av medmänniskorna.

Är jag jobbig och påträngande så får jag göra det till andras bekymmer om de inte låter mig veta. Och tycker de inte om mina tips, uppmuntringar eller små presenter... vems problem? Jag har ju alltid kunnat bäst själv, ska bli bättre på att lyssna, värdera, använda eller förkasta precis som jag önskar att andra gör...

Jag ger inte för att få, så då hoppas jag inte att jag får för att någon vill ha. Och ger någon mig och jag inte ger igen... vems problem?

Hjärtat ska få styra tänker jag... Tror det vet.

Så mina vänner... 2011 Ge och Ta!

Allt Gott
<3

vad det är vi säger.

-Hur står det till?
-Tackar som frågar...
Tänk om man skulle få en redogörelse över läget.

Jag säger då det.

Under december:
God Jul och Gott Nytt År!

Dagarna innan julafton och på självaste Dopparedagen:
God Jul!

Juldagarna:
God Fortsättning...

När det närmar sig Nyårsafton:
Gott Slut!

På Tolvslaget:
Gott Nytt År!

-Varsågoda! Nu hoppas jag att det ska smaka...
Och sedan sitta där och kritisera sin kokonst. "Det är för salt, för mycket kokt eller för lite". Ta nu mer av min äckliga mat! är det som om de säger.

Men de går väl bara med håven som man säger...

-Ser jag tjock ut i den här? Vad svarar han på det? Det blir fel vad han än säger...
Vi vill väl alla var vackra i Hans eller Hennes ögon.

Lite är ett lite av ett modeord tror jag allt.

Igår var alla plagg jag kände på lite fina...
Till slut ville jag bita mig själv i tungan varje gång men
det ramlade ut ett lite nästa gång också :-)
Det är ju det jag säger,lite till exempel, som jag vet.
Men har vi inte alla favoritord eller uttryck som vi använder men inte är medvetna om. Minns när min kusin började varenda mening med i och för sig. Det var det enda jag hörde till sist, liksom en annan dam som skulle hålla tal och förstärkte frekvent med i alla fulla fall( Hon heter I alla fulla fall fortfarande när jag ibland ser henne på bussen.)

Jag har en arbetskamrat som slutar telefonsamtal med med det gör vi...
det jag har sagt innan stämmer oftast dåligt...
Jag borde säga vi hörs senare eller nåt.

Men det är ju bara en fras, som så mycket annat som kommer ut utan att vi har en tanke på vad det egentligen innebär.

Ja ja

Då säger vi så!

Allt Gott <3

att vaderna också...

kan göra så att ett par reajeans känns för små.

Men vad gör det?
En härlig eftermiddag och kväll ligger bakom.
REAknuffande, gnäll på folks slapphet och lite butiksarbete med att hjälpa de stackars expediterna att hänga upp något av det slarviga kunder(?) slängt på golvet, sushi med tång och allt,inköp, efter nogrannt övervägande, av två par jeans vilka det ena paret är snäppet kort och det andra inte gick över mina kurviga vader
väns inköp av snygg lila väska och insikten att coops samarbete med KappAhl upphört och enligt kassadamen inte varit relevant på ett bra tag...

Vin ----> bio och Änglagård. Alla Sveriges skådespelare på en gång och visst logs och fnissades det till och med så rann en liten tår någon gång men ofta kom också tanken att detta var en himla seeeeg film.

Hur som helst...


Du skulle ha köpt den där mössan!

Allt Gott
<3

en dag emellan

när det känns som om man är ensamast i hela världen. Den enda vakna när klockan ringt alla gånger och mörkret tränger på utifrån. Det är bara att gå upp och ut i den femtongradiga Göteborgskylan...

Det finns i alla fall sittplats på vagnen.

mellandagar...

...som egenligen inte finns.
När tiden liksom stannat i väntan på det som
komma ska och i minnet av som var.
Nu och här är inget...

hur det kanske såg ut.

Det var inte så kallt i morse. Men mörkt.
Sista dagen i skolan på hösterminen och ett långt jullov väntar.
Jag kom i tid och när det ringde in sa fröken att vi skulle gå raka
vägen till idrottshallen.

Alla de andra ettorna var där också och småpluttarna i förskoleklassen,
"nollan" säger en del men det är faktiskt inga nollor som
går där, tycker jag och en av fröknarna på skolan.

Alla hängde av sig i omklädningsrummet och ställde de snöiga
skorna på rader utanför bänken man inte får gå innaför med skor på.
Så fick vi gå in i gymnastiksalen. Jag och några kompisar ville rusa in som vi brukar men blev stoppade på tröskeln av en vuxen...
Det var tur för i salen var det sig inte riktigt likt heller.

Det var släckt i taket, en avdventsstake stod på en bänk och mitt på
golvet stod en pytteliten julgran.
Det var lampor som lös i grannen och ljusstaken var också tänd.

Fröknarna sa att vi skulle sitta i ring runt granen och det var
många som väsnades och skrattade och en såg en tomte som klättrat
upp men fröken sa att det väl bara var lite kläder som någon hade glömt.
(Hon ser väääldigt dåligt den fröken, kan jag säga)

Det pinglade till och vi förstod att vi skulle vara knäpptysta.

Så vi var knäpptysta. Från redskasrummet och bakifrån några sådana
där men klättrar på kom sång.
Midnatt råder tyst det är i huset...
Det var några av barnen som inte kunde låta bli att sjunga med
och det lät riktigt fint, så jag sjöng jag också.

Så smög det fram två magistrar och en fröken ur vrårna och
började skutta runt som tokar.
Det var som de ville att vi skulle göra, då för länge sedan när
jag gick på dagis. De låtsades äta och dansa och höll på, men trots
att det var vuxna som löjlade sig verkade de inte skämmas alls och
vi blev faktiskt glada att de ville uppträda lite för oss.

Så berättade de om att granen kom från Tyskland för en väldans
massa år sedan men de sa inte hur den kom.
De röda kulorna skulle föreställa äpplen, glittret frost och
stjärnan påminna om... ja nån stad eller land jag minns inte nu.
Och tomten var också Tysk fast i Sverige var han grå och gillade gröt.
Han var vaken och det låg snö på taken.

Sedan blev det dans runt den pyttelilla granen och jag gillade
Prästens lilla kråka bäst. Ofta när man dansar den brukar de tuffa
dra och slita så man ramlar och axlarna gör jätteont. Men idag sjöng
fröknen väldigt långsamt och det gick bra! Jag ramlade inte alls.
Inte rektorn heller. Hon dansade förresten riktigt bra tycker jag.

Och raketen ekade iväg mot rymden med hela höstterminen och
sedan såg vi film och fick hamburgare...

I övermorgon kommer tomten, ända från Tyskland för han är röd och
inte grå. Hoppas jag får den där snygga tröjan jag önskat mig... och
nya bayblade, en bana att köra på kanske.

God Jul!!!

Men jag längtar redan lite till vårterminen och alla kompisar och vuxna på min skola...


Tänk om det var så det såg ut, då vore jag en lycklig fröken...

Allt Gott
<3

julstämningen som inte riktigt infann sig.

Trots fantastiska Göteborgs Wind Orkester
och sångare med gung och tryck, barn med änglaröster och
en fullsatt kyrka blev jag inte berörd som jag hade önskat.

Jo då, tårarna rann allt över när Eva-Lotta Olsson tog i,
i O Helga Natt och jag gungade glatt med när Niklas Andersson
sjöng Santa Claus Is Coming To Town.

Jag fascinerades av dirigentens förmåga att få musiken att
växa sig betydligt större än utrymmet i Domkyrna och hur
små, små nyanser fick nackhåren att resa sig.

Barnen frå Brunnsbos musikkklasser sjöng vackert i stämmor
och jag rördes av de späda stämmorna.

Men på det stora hela är jag nog mer en allsångsmänniska som
vill sjunga med och inte är så noga med tekniken om inlevelsen är den rätta...


Kungsgatan


Det är verkligen iskallt ute ikväll, månen är full och har Du tur kan Du se den förmörkas i morgon bitti strax innan nio...



Allt Gott
<3

en jul för länge sedan...

när vi packat Pärlan, min bror och jag, för att fira julen norr ut.
Kanske skulle vi få syn på tomten också. Det började redan när vi närmades oss byn i vår bil fylld med overaller, ungar och klappar.
Det skymtade tassande och tippande figurer mellan granarna och spänningen steg inför att träffa moster, morbror ooch kusiner. Middagen stod på bordet och juleljusen brann i stugan när vi svängde upp på gårdsplanen mellan de perfekt upplagda snövallarna. Jag tycker det är snyggt med skottade gångvägar och är så besviiken på snösvängen här i min stad som inte tar till vara möjligheten att försköna stan, utan istället skyfflar upp lite oregelbundna högar kors och tvärs så att man faktiskt kan undra om plogföraren varit riktigt nykter.

Vi spelade spel och fikade och mös och så kom Julaftonen.
Gröt och Doppigrytan, sill och Jansson. Kalle Anka och sista avsnittet av kalendern och det konstiga att vi kände oss iaktagna från trädgården emellanåt. Visst var det en lykta som skymtade bakom stenpartiet där ute???

Äntligen gick min svåger iväg för att köpa tidningen och en av töserna andades ut.

Nu skulle äntligen strax Tomten komma!

Det tog ju inte lång stund alls innan det bultade på dörren.
-Hahaha sa kaxiga tösen.
-Hej Jan!
-Men jag heter inte Jan, sa Tomten samtidigt
som morbror Jan kom tillbaka, utan tidning.
Tänk att de inte lärt sig gubbarna genom åren att kiosken är stängd på Julafton.

Vi fick se en snopen tös, ett gott skratt och ett fint minne.







Tänk att han kom den riktiga tomten den där Julaftonen i Ytterhogdal...

Allt Gott
<3

lappen...

... som sitter nere i svalen.
Det är inte en arg lapp från någon av mina grannar.
Det är en fostrande lapp från hyresvärden genom vår områdesansvarige. Det förekommer oljud i min svale. Oljud? Ja, antagligen hög musik eller nåt.

Jag vet inte om det är jag som stör. Jag har haft bekymmer med min tvättmaskin men nu står den stadigt och skramlar inte alls när den centrifugerar längre. Jag fick hjälp att ställa om fötterna och så var den saken biff. Men innan dess har jag inte kunnat tvätta alla tider jag har velat. Jag har försökt mitt på dagen och jag hängde på maskinen, packat den så jämnt det gick och så vidare.
Men ändå lät den och störde mina grannar.
En av dem kom fram och bad skärpa mig och tänka på grannsämjan.
Det är just det jag funderar över.
I min tysta svale är det någon som blir störd av något som jag inte hör.
Någon som blir så störd att den vänder sig till värden.
Då har de väl redan pratat med dem som har störande ljud för sig? Och trots detta fortfarande känner sig störd av oljuden jag inte hör...
Och värden måste ju se väldigt allvarligt på klagomålen
om man sätter upp lappar om oväsendet i svalen?

Jag bor i ett hyreshus och förväntar mig att mina grannar lever ett vanligt liv. Blir inte förvånad om de har fest eller sjunger högt någon gång för att de bara känner för det.
Men jag vill inte vara en som stör och hoppas
verkligen att om någon skulle reta sig på mitt leverne tar det med mig
så jag kan förklara eller rent av sluta störa:-)

<3
Allt Gott

parallellslalom

jag är ledsen att det blev så där med killen, sa han och gick av bussen.

En engagerad farsa till tonårsdotter stod för underhållningen när jag rullade uppför backarna hemåt. Hon ville festa och försökte med den ena valsen efter den andra och för varje gång en lögn sprack så hårdnade rösten i "du kommer hem".

De var visst skillda också, föräldrarna, och mamman behövde också informeras och hon verkade inte helt stå bakom hans åsikter...
Ibland blir det extra tydligt varför man valt att dela på sig och göra sitt bästa på var sitt håll för de gemensamma barnen.

Hon var på hemväg och något hade kört ihop sig med nån kille och pappa var uppriktigt ledsen för det. Han ringde en extra gång enkom för att berätta att han var ledsen för det där med killen, som han sa. Jag fick en klump i halsen, blev rörd av ärligheten i tonfallet.

Det är bra med oveliga föräldrar som står kvar och visar att lögner och dribbel inte tar en någonstans åt det hållet man vill färdas. Ärlighet och raka puckar, förhandlingar och förståelse blir en grogrund för en positiv utveckling i vuxenlivet... Tänker jag, jag som just hemkommen från ett par timmar med en av döttrarna med vin och prat, väl minns hennes trixande och halvljugande för att få ett par timmar till i kompisarnas närhet, en stund till för att alkoholdoften och röklukten skulle lägga sig. Att vara tonåring är ingen lek och att vara den som styr så gott det går inte heller.
Till en stark och trygg pappa på bussen: Stå på dig!!!

<3

Allt Gott

en lång och innehållsrik dag.

Min Wildfire spelar sin vackra melodi redan halv fem...
Nej jag kom inte isäng så särdeles tidigt igår men det är lågprio på tidigt sänggående i mitt liv... Jag har saker att göra på vaken tid så man får bita i det sura äpplet och se sanningen i vitögat i arla morgontimma. Som i dag lagt till mörkret, dimma, droppar, storm och som jag märkte när jag stapplade ut en knapp halvtimme senare, ishalka.
Jag tycker svallis är
ett vackert ord men svårt att gå på.

De hade ställt in de två första bussarna så jag fick stå en halvtimma
från kvart över fem och vänta på att ens komma från berget här i morse.

Tack du Frippelino för att du bidde extakt lika sen så vi
kunde vänta tillsammans. Delad väntan är betydligt mindre trist.
Det slutade med en stressad pappa, en glad pojke och en
frusen lärarstudent som pustade ut när jag äntligen, fyrtio minuter
sen ångade... skyndade... eller stapplade mycket fult och bredbent över
den glashala skolgården.

När vi kom in i bamba var det så fint ordnat redan till lunchen fast
klockan just passerat sju... Dukar och ljus på borden.
Ja, utom frukostbordet då som var sig väldigt likt.
Liksom maten, mannagrynsgröt och macka.
Lunchen däremot skulle ni ha sett!!! Sicket julbord fantastiskt.
Vegetariska sillinläggningar, vanliga sillar, skinka, Janson, lax,
korvar, allt vad man förväntar sig och till sist risalamalta med saftsås...

Underbart, Tack goa Bambatanter. Det var värt kassen med bröd och pålägg
som vi fick med oss till fritis eftersom våra barn fick ett riktigt
lugnt och mysigt mellanmål. Och ni fick diska i lugn och ro :-)

Snabbkolor och fläthjärtan och det nya memoryspelet som vi håller på att tillverka... Lämnade mitt i, strax efter att min lille sjuårige pojkvän
gått till sin eftermiddagsidrott... tolv kramar om dagen får dig att må
gott och utvecklas, av honom får jag nog hundratolv och så mycket snälla
ord som jag kan önska mig.

En kram slutade bekantskapen med med kvinnan på 7an också.
Vi kände bara för det och hennes ord "Vi kanske ses på Tv" ekade
en bra stund. Ibland öppnar sig himlen och kontakt skapas som om man
alltid kännt varandra, fast man just mötts.
Jag hoppas Du blir snart frisk!!!

Väl hemma har jag pillat lite med mitt Pim och nu börjar ögonen vilja
falla ihop så jag säger god natt och tackar för en riktigt fin och
härlig dag...

Allt Gott

nattaludd

vem?
Vem satte gränserna för det Du tycker du kan göra idag?
Vem gav dig utrymmet Du har att leva i?
Hur formades Din tro på dina förmågor och tilliten att
pröva tills Du faktiskt lyckades?

Hur kom det sig att Du förstod att visst inte alls var ämnat
för Dig att ägna Dig åt och att Du verkligen hade fallenhet för annat?

Är vi färdiga nu när vi snart är femtio och står på ålderstrappans topp?
Ska vi vara som vi är resten eller kommer vi att få veta mer om oss
själva och förändras? Vilka ska då i så fall vara våra läromästare?

Tack kära människor omkring mig som jag mött och som betytt att jag
blivit till den jag är idag...
Jag ska då inte säga att jag lärt mig vara nöjd med alla mina små egenheter men Ni som lärde mig missnöjet är förlåtna...
jag vet att det inte var i illvilja...
Ibland förstår man inte bättre. Man gör så gott man kan kan i varje situation utifrån de kunskaper man själv samlat på sig om att leva...

Förlåt mig alla Ni som förlorat någon insikt om Er förträfflighet på grund av mig... Ibland så undrar jag vart vi kunde nå genom enbart förtröstan i kärleken???

Allt Gott <3

om det blir som man tänkt sig?

Jag är förkyld.
Fan!
Det är ju snart jul och en massa mys både hemma och på jobbet som ska njutas.

Utsikten vid strax innan fyra från Holmen igår.


Njutbar...
Idag var jag ute i svinkylan och -ottan, för just den här fredagen hade vi inte någon backup för öppningen på fritis och så hade jag ju mina fina VFUelever som väntade. Vi åt frukost och förberedde för pepparkaksbak och utplacerande hos rara kollegor som tog sig ann de blivande pedagogerna. Vi handlade kryddor till degen och skulle ha hela ljus till granen vi klädde igår och som vägrar lysa... Men det var nog fler som plockat fram trasiga julgransbelysningar, för det fanns inga lampor kvar någonstans. Jag får se om jag hittar några när jag kommer ihåg att vi behöver, under helgen. Och om näsan slutar rinna så pass att jag tar mig ut förstås.

I kväll var restaurangbesök planerat. Libannesisk god mat och trevlig gemenskap med kollegiet. Ja ja nu sparar jag de hundralapparna... Och får se Idolfinalen. Chatau Beirut ligger säkert kvar där det ligger.

På söndag kröner man Göteborgs Lucia på Stora scenen på Liseberg och Peter Jöback sjunger julsånger med den sköna kören Solid Gospel. ♫♫♪♫
Sedan är det sista dansen i buggeriet och fridans på det på kvällen.

Föreläsningen på måndag morgon heter, "Det blir alltid som man tänkt sig"...
Ja vi får väl se:-)

<3
Allt Gott

blääää bara :(

Sicka skitdagar en del dagar är...
Man somnar om och blir sen.
Igen.
Man springer på okända små pojkar när man jagar bussen.
Provar att prata men får inga svar... finns jag?

Letar ooch letar men hittar inte gnistan.

Det känns verkligen som om man är den enda i hela vida världen som
tycker att det man gör på sitt jobb är av någon liten betydelse.
Föräldrar glömmer lappar, kollegor kämpar för att hålla näsan över
ytan, bambatanten fnyser åt mig när jag försöker med en käck
kommentar om att jag faktiskt kan välja bland alla tre rätterna
dagen till ära...

Barnen trotsar och jag tappar mitt tålamod men inte ens
i ilska (eller ens, något så patetiskt) känner jag mig och
våra regler respekterade.

Orkar bara inte julfesta med utlänska gäster på jobbet men
känner mig tvungen att delta i kursen i morgon bitti.

Det är för mycket och egentligen vill jag bara vara glad...

<3
Allt Gott???????????

mera skåpmat

Jag läste om tomtar och ljusstakar bland bloggarna. Kom att tänka på tiden som student med barn... Julen som närmade sig och arbeten i hög och så mindes jag sagan jag skrev i svenskakursen :-)

Så här började den:

En Lisa i Juletid.

Det var en gång en flicka, Lisa hette hon.
Hon bodde i en lägenhet med sin pappa och sin lillebror Svante.
Just vid den här tiden, som jag ska berätta för dig om nu, närmade sig julen.
För varje dag som gick blev det bara mörkare och mörkare.
Det var mörkt när Lisa, som var nio år, gick till skolan på morgonen och lika mörkt på eftermiddagen då hon skulle gå hem. Lisa var trött. Pappa var trött. Till och med Svante som annars var på gränsen till för pigg, började bli blek om nosen. Lisa tänkte: "hur ska vi nånsin orka ordna med allt innan julen." Det var så mycket som tvunget skulle göras tyckte Lisa. Men pappan, som arbetade hela dagarna med sin utbildning till fritidspedagog, hade inte ens haft tid att ta fram elljusstaken som de brukade ha i köksfönstret, eller stjärnan som brukade lysa i Lisas och Svantes rum, trots att det redan var den femte december. Han bara läste och läste i sina böcker och gjorde han inte det satt han framför datorn och skrev på något han kallade "arbete" som hans lärare skulle läsa. Sina barn hade han absolut inte tid med.

En dag när Lisa var på väg upp för trapporna i svalen i trevåningshuset som hon bodde i (hon bodde högst upp och det fanns ingen hiss) hörde hon någon som mumlade och gruffade ovanför henne. Det lät som om någon var väldigt irriterad däruppe.
Lisa blev lite rädd, hon stannade upp i trappan och tänkte vända om. Då hörde hon att mumlet var en slags ramsa som lästes om och om igen till en entonig melodi: "Väck med stress och jäkt och press, här ska råda ro och frid, Nu stundar vila uti juletid."

Orden upprepades gång på gång och Lisa tänkte att det ju inte kunde vara någon elak människa som mumlade om ro och frid i hennes trappa, så hon smög vidare på tå, uppåt. Sakta tog hon de sista stegen upp till sin våning. När hon kunde se över trappräcket såg hon att dörren till lägenheten stod öppen.

Vad var det hon hörde??? Här fortsätter sagan...

I hallen var en röra som hon aldrig sett maken till. Det var skor över hela golvet. Sommarskor och vinterskor om vartannat för pappa hade inte haft tid att ställa undan sommarskorna och hänga in de tunna ytterkläderna för vintern.
Mitt i röran satt en liten, liten grå gubbe och muttrade ramsan för sig själv. Och skorna yrde omkring om varandra sommarskorna for in i garderoben där de ställde sig i raka rader. Vinterskorna ställde sig i skohyllan, par om par.

Den lille grå figuren reste sig upp, tittade sig i hallspegeln, skakade på huvudet, andades in djupt och blåste på spegeln som blev blank i en blink.
Lisa bara gapade.
Vad i hela världen var det här för en liten gubbe?
Gubben tassade ut i storarummet, där stannade han mitt på golvet;
"Hur går det för dig Jolanta?" frågade han.
Lisa kikade försiktigt in i i storarummet. Där var det ljust, väldigt ljust och runt väggarna "surrade" en liten, ljusrosa, lysande figur.
"En ängel?? Nej en fe är det nog!" tänkte Lisa.

Men en fe som flög omkring i storarummet med ett lysande spö som förvandlade allt hon pekade på till julpynt, till glitter och girlander, det kunde väl i alla fall inte vara verklighet?!
Lisa backade ut i köket, hon undrade om pappa och Svante skulle komma hem snart. Nej, klockan var bara halv fem och det var en hel timma kvar till pappa skulle vara hemma.
Lisa såg sig omkring i köket.
Nu var hon tvungen att sätta sig ner.
I fönstret stod adventsljusstaken och lyste.
I ugnen var en plåt med nästan färdiga lussebullar.
Disken var diskad och hur konstigt det än kan låta såg trasmattan på golvet nytvättad ut.

"Tycker du det ser OK ut, Lisa?"

Ja och om det nu är någon mer än jag som är intresserade av hur det gick sedan, så kommer slutet här:-)

Lisa ryckte till. På golvet framför henne stod två små figurer, den ene grå den andra lysande ljusrosa och tittade upp på henne.
"Vilka är ni? Varför gör ni så fint här, hemma hos oss?" frågade hon förvirrat.
"Vi kommer från föreningen "Fixa Julen" och vi hjälper dem som önskar sig en "riktig" jul, riktigt innerligt.
Och du Lisa, har ju oroat dig så för att ni inte ska hinna med allt innan jul, därför kom vi till dig.
Nu kommer snart din far och vi ska kila hem till oss. Kommer du på något mer som du vill ha hjälp med behöver du bara blinka tre gånger med ljusen i adventsljusstaken, så vet du att vi kommer.

"Det rasslade i hallen och pappa och Svante kom ut i köket. "Julfixarna" slank in bakom var sitt bordsben.
"Men lilla gumman, har du ordnat allt det här? Oh, vad det är fint! Och vad det luktar gott!"
Lisa svarade ingenting.
Hon tittade ner på golvet, där möttes hennes blick av ett par pliriga ögon i ett skäggigt, grått ansikte. Det ena ögat blinkade till sedan var de borta...

Senare på kvällen, när Lisa låg i sin säng och tittade på adventsstjärnans sken och lyssnade till Svantes lugna andetag, tyckte hon att alltihop kändes...
precis som en saga.

Skriven av L i december -96

Allt Gott
<3

glittrande paljetter.

Han promenerade in med ett litet, smått generat leende och i vinkade lite till oss nedanför scenkanten. Så börjar han sjunga och bakgrundsblinket och glittret i glasögon och spottlajtarnas svepande ljus bleknar när hans röst fyller hela den grå burken vi sitter i från golv till tak. Hela vägen in i hjärtat och ända ut i minsta fingertoppscell känns tonerna i The one.
http://www.youtube.com/watch?v=85B_REWeNcM

Och så fortsätter det. Sång efter sång.




Han är en fantastisk underhållare och när han ser mig rakt i ögonen och ler lite spjuveraktigt är det jag som blir generad. Men Christer säger att jag borde veta att han bara vill vara vän med en som mig:-) Ja ja häftigt få jag säga att jag tycker att det var i alla fall. Frisyren blev aldeles röd på bilderna fast han såg blond ut där på scenen. När det gått en och en halv timma lite drygt och jag just torkat tårarna efter Your song, mitt i en häftigt, svängigt pianogungig låt dyker han upp, Ray Cooper. Han struntade i det där med hårtrannplantation och ser helt galet lycklig ut varje gång han får banka till på någon av sina säkert hundra rytmprylar. Undrar om inte toker i snövit på julafton varit lite inspiration för den denne percussionvirtuos...

När det bara är några låtar kvar vinkar Elton åt oss att komma fram till scenen... Vi hamnar så nära att jag faktiskt kunnat klappa honom på toupén om han nu inte hade gjort den där transpantationen och om han trots sin absoluta charm och närvaro i stunden ändå lyckats hålla sig på sin kant.
Mannen vid min sida ville inte nöja sig med autografen han fick på sin biljett. (ja det var många som höll fram både det ena och andra för signering. Det roligaste var väl dem som tagit med sin fyrtio år gamla skiva med namnet Elton John och igår kväll fick stjärnans egenhändigt ditkluddade namn på den.) "Haj Fajv!!! Plis givv mi Haj Fajv" bad han oförtrutet men vår artist gav inte någon någon kroppskontakt över huvud taget... Jag tror ändå den där där mannen kommer försöka igen för när konserten spelas i Malmö alldeles snart kommer han säkert att stå där vid scenkanten och ropa "Haj fajv! Aj så jo in Gottenburg jår so grejt!!!"

Ja han var fantastisk. Jag tänker att texter och toner, talang och känsla kan fylla en sådan liten rund kropp undrar om det bara är tiden på året som kom mig att tänka på den rödkädde gode, skäggige farbrorn? Det är i alla fall en tid jag tycker om och jag kan inte låta bli att dela med mig lite av vad som finns att se en natt i min stad...






Det här inlägget startar som det börjar... Kollade Du noga i startmelodins videobörjan ser att spår är det som till sist knyter ihop det hela.



Allt Gott
<3

diskdosan.

11.18 sa han att klockan var.
Då var det tolv minuter kvar av mötet.
Mötet jag kände att jag inte hade något att tillägga som
skulle göra något för att förbättra läget.
Men nä då 11.18... matluckan började glappa och det var då ingen hejd på ordflödet. Jag vet att livet är tufft.
Jag vet att våra barngrupper är så mycket för stora och jag har förstått att det är hårt att lämna sina kollegor med alla de små vildbasarna för att själv ta rast eller sätta sig att planera.
Men det är just vad vår chef har sagt att vi ska göra...
Jo, det brukar ju sägas att barnen ska gå först.

Men hur tar vi hand om dem?
Hur lär vi dem att respektera oss när vi inte visar dem att vi respekterar oss själva och vår arbetsinsats mer än att den går att utföra i timma efter timma utan vare sig rast eller förberedelser...
Jag vet att det låter hårt och att jag inte heller lever som jag lär i alla stunder men hur i hela världen ska vi orka läsåret ut om vi inte ser till att räta på ryggen, göra något som kan berättas med glädje och börjar belysa ljuspunkterna för varandra?
Har vi inte snart berättat tillräckligt för varandra hur tufft det är och hur gärna vi viljat ha mer personal. Låt kvaliteten bli efter den nivå politikerna bestämt att betala för och låt dem ta ansvaret för bristerna som uppstår när vi inte längre räcker till... Det är vår arbetsinsats vi avlönas för.Vår kunskap och vårt engagemang.
Men där får det vara stopp vad mig anbelangar, min hälsa är mer värd än det som kommer in på konto varje månad.

Och i personalrummet står en dosa med diskmedel som jag fått i present av en vän som är vän med uppfinnaren av densamma.
Ja, man häller lite utspätt diskmedel i diskdosan.
Sedan duttar man med diskborsten på locket och det kommer en pytteliten, men lagom för en koppdisk, mängd diskmedel. Ekonomiskt, miljövänligt och bekvämt... Men trots att jag satte upp en bruksanvisning och skrev under har ingen av de hundra cirka som diskar sin kopp där kommenterat dosan. Jag tänker att de inte använder den heller för diskmedelsflaskan är snart tom. Igen. Men i diskdosan är det gott om medel.

Alltså diskmedelsförbrukning är ju vad man måste kalla en bagatell när vi missar målet i vårt arbete med barnen. När media varje dag kommer på nya saker att publicera som skolan misslyckas med och borde engagera sig i men som jag ser det så är det de små detaljerna som gör att jag kommer till mitt jobb varje dag. Ett leende, en kram, någon skojig kommentar eller någon som kommer på att de lärt sig något. Det kan ju även vara så att det är detaljerna som kommer att ge oss kraft igen.

<3
Allt Gott

när det rör te sig.

Jag har det lite jobbigt med ordningen i hjärnkontoret. Gubbarna där uppe jobbar för högvarv men ingen av dem har nå'n koll på vad den andre gör. De bokar och fixar och lägger info kors och tvärs. Inte kommer de ihåg när de lovat meddela varandra viktiga saker och hittar på och fyller i där det fallit bort nån del i helhetsbilden.

Jag tycker mig ända sedan i somras ha sett fram emot den femte december med förväntan och glädje. Tänk att jag och Anna ska sitta så när att vi nästan kan klappa honom på toupén... ja ja jag vet att det är transplanterat men erkänn att toupé är ett härligt ord på en fantastisk uppfinning:-) Att den femte var en söndag gav ju lite smolk i bägarn eftersom min kära bugg skulle få stryka på foten. Men så hittade jag inbjudan till Julkonsert med gospel och det var den fjärde december och jag skickade en av döttrarna att köpa biljetter.
Så kom inbjudan till nästa konsert, Santaland på Palladium och det lät ju roligt men då bromsade gubbarna på kontoret...
Det är något du lovat att göra den dagen, tjoar de där uppe och rantar omkring fötr att hitta reda på precis vad det var jag skulle göra.
Gospel med döttrarna ja...Okej det gillar jag. Jag älskar Betlehemskyrkan, gospelsång och stämningen med alla ljus och julsånger som utlovats. Åsa och Ulf och Java Gospel <3 Att biljettintäckterna går oavkortat till räddningsmissionen och barn som annars inte fått fira så mycket till jul är ju bara grädde på moset.
Ja, det skulle bli en härlig helg... Men utan bugg igen.
Så gick det så sakta upp för mig att jag längtat till fel dag hela hösten.
De hade blandat ihop datumen där uppe. Och på lördag sjunger jag inte gospel utan ser Elton byta brillor och låter tårarna rinna till balader som Candle in the wind och Your song... På söndag blir det Jul på Liseberg och jag vill minnas att jag såg en ängel svart gjutjärn där bland allt som gick att köpa... innan jag sjunger med Lotta och de andra i kylan framför Stora Scenen ska jag ha en sådan i min påse. Men den där sjuhundrakronorshalsduken får ligga kvar hur mjuk och härlig den än var i färgen. Hoppas de verkligen fått in den informationen ordentligt i inteköpafilen för jag har bara inte råd.

Sedan tar jag vagnen till buggen :-D

På jobbet rör det till sig mest hela tiden... Handledningar och möten, VFUelever och pyntande, barnintervjuer och julpyssel och barn som inte dyker upp och oroliga föräldrar blandas i en fin kompott och jag skulle inte byta med grabbarna som ska tillhandahålla rätt namn, rätt tid och rätt plats vid rätt tillfälle. Men jag skulle nog gärna vilja att de som har det jobbet skötte de lite mer nogsamt för det är tufft för mig att hela tiden improvisera och tänka om.
Tur att jag är en flexibel typ.

Om Du lyckats läsa hit så kanske Du förstår att det är en aning jobbigt för personalen i mitt hjärnkontor. Idag tänkte jag underlätta för dem och gjorde ett Lidleklipp igen, görsnygg kalender för år 2011 endast fyrtionio.

Allt Gott

<3

hur man gör.

Det finns bara ett sätt att säga det på för en giraff.
Samma varje gång.
Man måste ha modet att vara ärlig
både mot sig själv och sin samtalspartner.
Och det är inte enkelt bara.
Det krävs säkert en hel massa träning...

Man börjar med att beskriva vad man ser och hör.
Utan att värdera, generalisera eller skuldbelägga.
Sedan talar man om vilka känslor man har
inför det som man beskrivit
vidare vilka behov man har.
Det hela avslutas med gobiten önskan.
Där man frågar om den andre vill eller
kan uppfylla ens önskan...

skåpmat om giraffer.

Marshall Rosenberg hette en man
som ville beskriva hur man kan få fram
sin åsikt och vilja utan att trampa
någon på tårna.
Han kallade samtalsmetoden
"Nonviolent communication"
eftersom han inte var svensk.
Här kallas den ofta Giraffspråket.
Vill man prata som en giraff ska man
från början helt lägga åt sidan att:
"det där fattar väl vem som helst?"

En giraff är helt på det klara med att vi
är på helt olika planeter när det gäller var
vi befinner oss i tankarna
kring det han vill tala om.
Han vet att mina tankar kan upptas
av
att jag glömt betala en räkning,
lika gärna som att kassörskan
var väldigt otrevlig i butiken idag
eller
att jag är så glad för att jag äntligen
hittat de perfekta jeansen...

Han ger mig tid att se hans syn
på det han vill tala om
genom att berätta.
Och om jag är "giraffig" tillbaka
lyssnar jag och tänker
in hur han tänker.

Det är då girafferna börjar dansa.
När jag låter honom ta del av min
syn på och hur jag känner inför
vårt samtalsämne medans han lyssnar...

att tåla, gilla eller kunna fördra verkligheten omkring.

"Ditt dagliga liv är ditt tempel och din religion. Så bär med dig ditt hela väsen när du stiger in" (Gibran)

"Diska din bägare med förnöjsamhet"(fritt från boken Budskap från andra sidan)

"Bara idag ska jag..."(reikibönen)

Det finns en uppsjö av ord att tänka på om man vill leva sitt liv mera nöjd och tillfreds.
Jag tänker att människor får så mycket kritik i våra unga år att vi tidigt lär oss att att leta fel hos andra kan lindra vetskapen om att vi själva inte är precis jättebra. Men om man nu kan acceptera då att man inte är precis jättebra men att man ändå gör så gott man kan.
Om vi inser att varje gång vi tillrättavisar eller skäller så förmedlar vi något mer än att handlingen var fel till våra små. Tänk om vi för vidare traditionen att prata illa om våra grannar och arbetskamrater och deras val i livet. Vilka val det nu kan vara, de kanske själva valt att vara skitpratare eller så vägrar de att växa upp och ta ansvar för vare sig sina barn eller sig själva.

Jag har så svårt med att förhålla mig till det där.
Alltså, när blir det skitprat?
När snackar jag illa om någon som gör något som jag inte trivs med?
Om jag på något sätt från början tänker att den personen inte vill illa utan har goda intentioner med sitt handlande och jag är den som behöver finna mitt förhållningssätt för att överleva i den relationen vilken det än är. Bussresesätesgranne, make, arbetskamrat eller någon av alla de andra jag möter varje dag.
Tänkte på det idag när jag var på info om hörselhjälpmedel att faktiskt de flesta som var där inte ville tala om för vem som helst att de hör dåligt. Varför?
Kan man hjälpa att öronen pajat? Det är ju riktigt tråkigt för en och andra skulle väl i alla fall inte skratta ut en om man skulle be dem inte "tala bakom ryggen" eller att de ska viska i rätt öra.

Jag skäms inte för mitt döva öra heller. Det är inte mycket jag har vett att skämmas för faktiskt...

Jag vill lära mig att vara med människor som de är och det skulle vara så mycket enklare om fler var mer trygga i sina "tempel" och "förnöjda med sitt diskande"
åtminstone bara en dag i taget...

Om vi lärde oss tycka om och gilla lite mer, respektera och fördra olikheter och rent av underligheter.

Kanske ändå att en kurs i giraffspråk skulle gangna mänskligheten och glädjen i att få visstas här på denna jordkula de år vi har tillsammans...

Allt Gott

<3

Ps.
Jag har lite gamla inlägg sparade om Giraffer från en annan sajt...
någon som vill läsa kanske??? Ds

...mina blåfrusna lår.

Men nä, dem ska jag då inte skriva om även om det just var iskylan som pinade dem på väg nerför Avenyn som gav mig inspitationen att skriva ett inlägg ikväll.

Det är kallt men jag fryser i alla fall inte om fötterna. De är varma och goa i ett par riktigt sydda kängor och skomakarn kunde inte laga de felaktiga så dem fick butiken vackert reklamera.

Fingrarna frös förskräckligt i de tunna skinnhandskarna medan jag njöt den goda Tzay jag i sista stund ändrade mig, från falafel, till. Tillsammans med härlig vitlöksyoghurtdressing och krispiga grönsaker åt jag ute idag:-).

Uppför Avenyn, mot Valand strömmade finklädda människor vissa med bloss och facklor... Nyfikna jag funderade lite på vad de skulle få vara med om.

Själv har jag en go dag på jobbet bakom mig.
En till. Igår hade vi drop in och det hade kunnat sluta i kaos. Vi har en massa kaffebröd som inte är direkt gott liggande nu kan jag säga... För i kommunala verksamheter serverar vi inte något med mandel eller nötter. Och längst ner på varenda förpackning stod att läsa: "Spår av nötter kan förekomma" Lilian snodde kvickt ihop några chokladbollar och ett par sockerkakor. Marikekexen fick det äta dem kollade jag inte ens och jag ger mig tusan på att det fanns risk att få i sig ett spår av en nöt via dem också...

Nöt ja...

Julen närmar sig och jag tycker mig känna en större förväntan i år än tidigare. Människor har hängt upp sina stjärnor, bundit kransar och glöggen börjar ha jäst klart. Det kan väl bara bli en riktigt god jul med så tidiga förberedelser... Hos oss blir det adventsmiddag där hemlig julklappsmottagare kommer att lottas till söndan. Det är en begivenhet i sig:-)

I stan lyser stjärnor,kronor och ljusbollar över gatorna och snart ska väl julfilm visas på konstmuseets fasad, blå slingor tändas i träden och skridskobanan vid Bältesssppännarparken bidra med sin del av stämningen.

Tänkte på det när jag väntade på bussen...
Mamelucker...
ett av de finare orden!

<3
Allt Gott

lite av varje.

Som mina skor jag köpte och hur konstigt jag tycker de behandlar dem som råkat köpa ett måndagsexemplar. Jag tänkte att i år köper jag kvalitet. Betalade för skinn och pälsfoder och ett namn med Canada i... nog skulle väl jag hålla mig varm om fötterna då?
Kollegan gillade dem, sa han och jag trampade runt lite på fritis för att vara säker på att de inte var obekväma någonstans, nä, bara sköna överallt var de. Och så fick de sin första promenad på vår skogsutflykt samma dag. Men efter en stund gjordes jag uppmärksam på att mitt smalben var bart. Plösen snodde sig åt vänster kring benet och vi närmare beskådan såg jag också att metallöglorna på samma sko satt snett i gämförelse med de på den andra. Jag ska ha mina varma kängor i kylan i vinter och jag tänkte mig sköta dem noga för att de skulle vara riktigt länge.
Men.
Nu är de hos skomakarn. Dagen efter inköp så byter affären inte ut felaktiga varor utan skickar dem för någon slags räddningsaktion. Jag blev besviken, verkligen. Det händer ju att kvaliteten inte är den bästa där jag köper skor i vanliga fall men där får jag ju fyra par för priset jag gav i förrgår. Expediten lovade ringa mig idag och tala om vad skomakarn sa.
Jag vill bara vara bekväm och varm om fötterna. Idag går jag i mina jumpadojjor igen.
Men vinet jag köpte var gott, rött från Rummänien gjort på Merlotdruvor... Det enda jag hittade med enbart skålsymbolen på hyllkanten. Lättdrucket och friskt, passade utmärkt på den sminkarkvällen vi hade jag och mina vänner, döttrarna och Kerstin. Det kostar lite att vara vacker men det får det väl vara värt och vackra var vi då allihop när vi skildes för fika och hemfärd åt olika håll. och personalen i BodyShops butiker vet hur en kund ska behandlas.
Jag kommer att vara mjuk hela vintern med så mycket bodybutter som jag kom hem med, fyra burkar i olika dofter:-)och skär om kinderna i det hysteriskt rosa rouget jag aldrig skulle vågat prova om inte jag fått hjälp. Det var jättesnyggt!

Ja, kaffet är snart urdrucket och tiden springer iväg dags för en dusch och iväg till Holmen.

Allt Gott <3

Det låg några strömmingar kvar i en påse på diskbänken.

Tänk att det alltid ska vara något som går fel.
Annars förflöt gårdagen i gemenskapens och glädjens tecken. Den började i såpadoft och slutade i stekt fiskos med ett paket som inte alls var adresserat till mig. (Jag får ta en promenad ner till butiken med paketutlämningsservice senare och se om jag kan få mitt istället.)
Ibland så har jag undrat om Västtrafik bara kör bussarna och tågen åt Onsalahållet eller åtminstone om mina föräldrar tror så… Det är hos dem vi ses och visst är väl det trevligt men det finns ett litet behov att visa upp sitt också ju. Flickorna flyttar runt och tiden går… det blir inte av att bjuda in och spontanbesök verkar hopplöst att få till.
Så jag tänkte att nu jäklar!
Och föreslog en rundtur och en heldag. Förslaget föll i god jord och igår blev begivenheten av.
Kaffe och bulle i Björkekärr, frukt och mys och titt i de fina fotoalbumen i Munkebäck. Vädret ville oss väl, himlen visade blå luckor i mellan molnen så det blev en skön promenad med vagn och mössor genom villaområdet och uppför de sega backarna till mitt lilla residens på berget.
De är skönt att ha föräldrar, så friska till kropp och sinne. Men nog blev andhämtningen en aning tyngre den sista biten på oss alla och kropparna ångade när vi fick av oss ytterkläderna.
Potatisen var kokt och medan flundrorna stektes stämdes min gitarr och den äldsta skapade konst tillsammans med den yngsta. Maten smakade fint och en av de rara mågarna som helst inte dricker vatten, enligt egen utsago, men gärna plaskar i det diskade undan i blink.
Vi tog en sväng förbi Avenyn för att se om man såg något av Julbelysningen i stan och lite kunde vi se av den glittrande utsmyckningen. Det känns konstigt att det är ett helt år sedan senast.
Ja, ja, sista anhalten för dagen var Majorna och där stod kaffebordet dukat med dammsugare och pepparkakor. Morfar sjöng en sång och alla fick hejdåpussar. Goa lilla tösabit som varit som en solstråle hela dagen <3
Så bar det av till Sevekulla och hela ängen var full med bilar, i den nya stora villan såg det ut att vara kalas på riktigt. När jag kom hem låg Sotsnors fiskar kvar på bänken men det han inte vet har han väl inte ont av.
Jag är så stolt över mina fina tjejer.
Jag är så glad att den här dagen blev av och att den kommer leva länge i våra minnen.
Allt Gott <3

skrivande.

Ibland vill jag bara skriva något så fint att alla
förstår hur mycket det betytt som jag fått uppleva.

Som idag när jag var med om att ta farväl av
en kär vän till mina föräldrar och som är sinnebilden
av stabilitet och omtanke.

En farbror som är en del av min barndoms
somrar och så även en hel massa vinterlov.

Jag ville skriva om hur andäktigt och vackert det var i kyrkan.
Hur tårarna rann redan under orgeltonerna till Härlig är jorden och
hur det slog mig vilken fin text Blott en dag har.
Jag skulle försöka beskriva hur imponerad jag är över den stora
skaran vänner som slöt upp.
Tänker på min fördom att de flesta åldringar har några ensamma
följerslagare mot sista vilan. Men idag var kyrkan full.
Idag fanns barn, barnabarn och barnbarnsbarn med och likheten är
slående. (Det är i fler familjer änmin egen det härskar starka gener.)

Tänk att kunna delge Dig andan prästens fina beskrivning
av livet som nu ändats och tonen i solosångarens inlevelsefulla röst.
Det fantastiska orden från dem som ville hålla tal och humorn
i att han faktiskt virrade till det ibland, ringde hem och var förtvivlad
över att ingen kommit fast han bjudit in så många...
"Han var för tidigt ute, ni är ju här allihop!"

Jag skulle bara viljat hinna sjungit några sånger till.
Det var ju planen men blev aldrig av i somras.
Tänker på stålstträngarna och hur annorlunda de lät mot pappas av nylon.
Hur som helst så gjorde jag en raket i tanken och skickade i omlopsbana på direkten...
Tack för alla ringlekar,bingo, sotare och omtanken om
mig och mina töser...

Allt Gott <3

Nu och då

Kommer du ihåg den varma klippan som nästan brände din hud när du råkade hamna utanför strandmadrassen med foten? Minns du de skriande måsarna och skvalpet av vågor och glädjeropen från barnen när krabborna nappade… Minns du?
Kommer du ihåg hur besvärligt solen bländade i bokens blad när du försökte läsa eller den envisa flugan som du hela tiden fick vifta bort, igen och igen?
Du har väl inte glömt hur varma nätterna var och hur lakanen klibbade när du förgäves försökte somna in innan det blev ljust och fågelkonserten startade igen.

Jag minns hur skönt det var att inte ha någonting planerat på flera dagar. Att bara vakna upp till en kopp kaffe och ta dagen som den kom. Jag kommer ihåg hur saltvattnet kliade när det torkade sakta i solen efter doppet i det klara, svala vattnet. Förnimmer smaken av den Italienska chokladglassen och hallonsorben en eftermiddag i skuggan under ett stort grönt träd. Solen som gjorde mönster genom bladverket och turisterna i kortbyxor och linne som vinkade glatt från Paddan.

Idag tog jag min mössa på för första gången den här sesongen. Nu är det mörkt när jag går och mörkt när jag kommer hem. Nu kryper kylan i under kläder, in i märgen och energin sinar. Jag är trött när jag vaknar och snoozen är min bäste vän. Det är enkelt att sätta saker på vänt och tänka att får bli gjorda en annan dag... Men jag ska verkligen försöka.

Idag var vi på utflykt i skogen med mellanmål och apelsinklyftor i påse. Jag ska hitta en varmare jacka och ett par varmare skor… Den här vintern ska bli en vinter värd att minnas. Umgänge, te, goa filmer, levande och andra ljus ska bli dess ledstjärna. För även om jag minns och saknar så vet jag ju att härdar jag bara ut i mörker och kyla så är den ju snart här igen, sommaren.

Då ska jag se tillbaka på den mysiga mörka vintern med behag och säga,
kommer du ihåg?

<3
Allt Gott

att det blev beckmörkt helt plötsligt.

Mitt i filmen blev det svart, snart hördes tissel och tassel bland biopubliken och någon föreslog att det skulle knackas på fönstret till projektorrummet.
En mörk skugga slank ut genom dörren och strax tändes ljuset upp något lite och; inte en lång mörk man men en glad biografvärd tittade in med kommentaren och här sitter ni i mörkret och myser. Filmen hade stannat och han lovade att den skulle starta precis där den stannat så att vi inte skulle missa något... Snällt.
Det fungerar inte som man tänker det där med filmvisning.
Det är inga stora rullar med eldfängd film som knattrande projicerar de rörliga bilderna i flimrande ljus… Jag tror inte ens det var någon där bakom.
Men så kom det igång igen och människornas tillkrånglade liv fortsatte att skildras och magen var full med vin, tapas och Fanta. Den jättelika tunnan med popcorn orkade vi bara inte få i oss.
Jag ska inte dricka söta, kolsyrade drycker på bio. Det är så obekvämt med de där bubblorna som envist far runt och hotar komma ut som en rejäl brakare om jag inte kniper ordentligt…
Den började med ett citat, filmen, som jag tyckte om. Shakespear lär ha sagt något om hur livet bullrar och för väsen när det pågår men blir väldigt stillsamt och av liten betydelse i efterhand.
Så är det ju också med mina bubblor.
Allt Gott
<3

...brand

-Vad brinner du för? frågade han.
-Brinner? Jag?
Nja…
Nej jag ser väl till att inte fördjupa mig för mycket i något vid närmare eftertanke.
Brinnande, insnöade fantaster tycker jag är jobbiga och lite nördiga faktiskt.
Jag vill ha bredd. Jag föredrar lite av mycket och variation.
Det gör mig tydligen tråkig och ointressant i mångas ögon. En tanke som aldrig slagit mig tidigre.
Jo, jag har ju funderat en del på det där med att känna tillhörighet och ha nära vänner och så vidare. Men om jag brinner för något så är det för min integritet och min och allas rätt att få vara som de är i umgänget med andra personer.
Kan det vara ett hinder?
Jag själv tänker att visst är det lite av moment 22 eftersom jag gärna vill veta ”hur man gör”
I alla nya situationer och letar normer och rutiner på varje ny social arena jag beträder.
Ja, och om fler personer gör som jag så finns ju inget att se på för att lära sig…
Det bildas ett slags vakuum där inget riktigt händer. Och jag är tillbaka i tankarna till jobbet.
Hm, jag brinner väl för att ge unga kunskap om hur samhället i stor fungerar, att börja med hur skolan funkar och fritidshemmet, hur en kamratrelation fungerar som bäst och om man inte är nöjd, hur man säger ifrån utan att såra eller gå in i en konflikt.
Jag tycker att det är viktigt att lära sig att det finns etikett i alla sammanhang och det är de som varit där innan som sitter inne med koderna. Vi missar nog det en del med våra barn idag.
Det är klart det är mitt jobb och fler borde nog brinna för sina jobb i dagens samhälle, särskilt de som möter andra människor och har service som sin uppgift.
Annars får man kanske säga att jag brinner med en liten låga för allt som är gott och som gör livet lite skönt att leva.
Att få skriva och få respons på mina små utläggningar, att läsa en god bok och snurra runt i turerna i buggen (där finns verkligen tydligt ”hur man gör” missar man rasar hela dansen och man får ta om från början), att äta gott och dricka gott men ensam är det mindre lockande så klart.
Jag tycker om vackert och berörande sedan kan det vara Lasse Berghagen som sjunger Petter eller en ballerina på operan. Jag brinner när det griper tag.
Så där, en liten utläggning från en som ser fram emot en dag när jag ska få träffa en god vän och före detta arbetskamrat och sedan lära mig nya snurrar
och
solen kommer att skina över alltihopa.

<3
Allt Gott

höstligheter.

Tänk ändå att man blir lika tagen av mörkret och kylan varje år när de kommer. Nu är sommaren definitivt historia och jag har bestämt att det är dags att leta fram solkorten och titta in hos Johan på stan finaste och bekvämaste solarie för en stunds ljus och värme och en liten uppfräschning av den bildsom möter i spegeln varje morgon. De får säga vad de vill de där som tycker det är farligt men vålmåendet för stunden får vara värt risken.

Timmen vi fick extra på kvällen gör dagarna långa och mörka, det är så gott att tända ljus och faktiskt få längta till den stund när man får krypa ner emellan lakanen. Idag längtar jag också efter Simone som är ute och går. Hon hade filmer att lämna tillbaka och behövde lite frisk luft så när jag hjälpt henne bli av med tejpresterna på ryggen (ja hon har skaffat sig en tatuering till) Gav hon sig ut.
-Tror du du hittar nåt att äta? Jag är så osugen på att laga mat ikväll.
-Indiskt?
Mmmm, jag älskar Indiskt, hoppas att hon kommer snart.

Igår var jag en sväng och hälsade på hos lillhjärtat och lekte lite med tvårspresenterna. Vi fikade och tittade på "boppa" i datorn och hon viste precis vilka låtar som var de bästa och som jag skulle klicka på och lyssna andäktigt till.
Kakorna jag köpt på väg från jobbet och som kom tryggt med trots det riktigt eländiga vädret som hotade helt mosa papperskassen optimisten jag packat i, smakade mumsigt. Tack du vänliga kvinna som såg att jag skulle råka illa ut med mina varor strax och stack till mig en plastkasse innan jag hoppade på ettan.

Människor som ser människor gör mig glad.


Allt Gott
<3

tristhelgen...

...som började så bra men liksom självdog på vägen.
Nu får jag ta mig i kragen och starta om igen.
Frågan är bara vilken tåt jag ska börja nysta i? Blir det tavlan, en promenad, det där brevet med ansökan om ett nytt jobb.
Jag håller ju på att städa i gästrummet och dammsugarn behöver rastas.

Men jag hade ju jackan på och var på väg ner för att ta Maggan (min cykel) på en tur. Om man har en massa barn ihop så borde det väl gå att ses en liten stund på en söndag men flickorna tycker det är svårt det får jag acceptera och respektera... Hängde upp hjälmen igen och svalde klumpen i halsen.

Det är en lång dag det här, så skönt egentligen att få en timme till att bara ha tråkigt. Skalar en clementin och njuter ledigheten försöker vara snäll mot mig och inte klandra mig för min dåliga planering. Många helger kommer jag ju inte ens så långt som till att få på ytterkläderna och vara på väg... Det var bra gjort. Nästa gång ringer jag på morgonen så att det inte krockar med något annat

Trevlig Halloween med massa godis och...

All Gott
<3

min ömma näsa.

Igår var det kalas i dag blir det kalas. Livet är en fest emellanåt.
Buggföreningen anordnade en höstfest och vi var sjuttiotvå blandade danstokar som snurrade till Hemmalaget i timmarna fem.
Nåja, först var det lite välkomstdrink och sedan åt vi den medhavda maten och Anna hade gjort en mycket god paj och jag blandat ihop en sallad som inte den var så dum den heller.

Vin och prat och fint dekorerade bord höjde stämningen innan orkestern drog igång. Det är fin motion att bugga tror jag. Svetten lackar och pulsen närmar sig max men har man lust att vila? Nej på ett igen när nästa låt börjar. Det är lite farligt också, människor i full fart, snurrande åt alla håll och tjong så fick jag en armbåge på min näsa. Den är lite öm idag men igår när det precis hade hänt tänkte jag att den kanske skulle få ett helt nytt utseende ala Paolo Roberto.
Men den ser ut som vanligt tycker jag.
Så bjöds det kaffe och goood cholkadtårta innan vi dansade de sista turerna och folk började troppa av. Säjv dä läst däns får mi... "Har du ingen egen att dansa med när det är sista dansen och allt?" "Egen och egen... du är ju här!"
Så gled vi ut på golvet i en stilig foxtrot.

Ljusen tändes, festkomitén röjde och vi smet ut till gulliga Olivia som körde svängen om mitt berg med mig för att mina vänner ville se till att jag tryggt kom hem <3

Å idag är en stor dag... En riktig kalasdag.
Jag har varit mormor i två år och vår lilla Moatös fyller år.
Det blir kalas med sång, tårta och paket och jag vet att Moa tränat och tränat på Jamåholeva och Hurra hurra hurra hurra!!!
Det kommer att bli så härligt så...

Nu kommer hon strax för att vara här medan mor och far hennes dukar och blåser ballonger. Jag avslutar och gör mig beredd för gullisen...
Får akta näsan när vi kramas bara.

<3
Allt Gott

höstbilder.

Asplöven vill inte bli still... de gungar fint på vattnet när de släppt sina darrande fästen på grenarna.
Hösten -10 går i brunt. Inte ens lönnen lyckas ta fram de där efterlängtade sprakande färgerna.
Sol och vind


Promenadsällskap.

Bär


Traskar upp för backarna till toppen där jag bor...

<3

Allt Gott

att driva en blogg.

Det är inte alltid jag har något att dela med mig av eller att mina tankar formulerar sig till ord och meningar passande att sätta på pränt.
Att "bara skriva vad som hänt" under en dag känns oviktigt och jag väntar på skrivlusten och något skôj att berätta om mellan mina inlägg.

Skoj och skoj förresten en rikig gnällartext håller på att ta form i min hjärna för att snart finna sin väg ner genom tbordet, via ettor, nollor och Din skärm, kära läsare, förpassas in i ditt medvetende, om du låter den...

Men idag blir det lite lösrykta blandade observationer från en Lilis mycket nöjd med att helgen äntligen är här.
Tankar som att hösten som den är nu är helt ljuvlig.

Himlen var helt ljusblå med den skarpt lysande halva månen och någon enstaka, rosafärgad efterlämnad rand från något flygplan träffad av den sedan länge nedgångna solen. Jag kostade på mig en donut i kiosken jag tyckt var onödig eftersom jag inte vill ha donuts, utan en go mosbricka med västkustsallad på väg hem efter en kväll på krogen.
Nu var det en sen eftermiddag efter en tuff vecka på jobbet och en go AW med dotter och jakt på något att ha på kalaset i morgon. En donut med vit chokela och hackade hasselnötter satt som en smäck:-) Och jag slog mig ner på ett ledigt säte med min munk och boken som hookat som vi sa. Det hade inte den där juridikboken ännu men det var visst över hundra sidor kvar så ännu finns ju chansen.

Tidigare hade jag väntat i solskenet mellan hållplatserna och rätt som det var hördes ett fnittrande, tjoande och klapprande. Ett tiotal förväntannsfull par svarta strumpeben i små stövletter och pumps jagade fram över kullerstenarna för att hinna till tvåan som just rullade förbi. Den sista volangkjolen med lite mer swung än de övriga hann i sista sekund, dörrarna slog igen och vagnen rullade in mot city. Nyplattade blonda lockar lös igenom bakrutan. Jag vände mig om för att mötas av loden, trench, lofers och någon jodpurs, portföljer och glasögonprydda näsor alla riktade åt det håll spårvagnen just gick. Så fnissade jag högt igen utan att skämmas... Det är något fel på mig.

Rött vin och getost, prat och vidare ut i solen. Först snubblade jag nerför ett trappsteg och höll på att hamna i knät på en rödrandig skjorta vars ägare såg upprigt förskräckt ut...

Det är iskalla underbara dagar och vi kom på att snart får vi tillbaka timmen vi lånade ut i våras.
Ja, det var väl det för idag... Driver man blogg har man också ett ansvar att hålla sina läsare, och sig själv uppdaterad säger de...

<3
Allt Gott

rekord.

För det måste det väl vara?
Rekord, att missa samma spårvang vid tre hållplatser samma morgon?
Det är inte lätt att komma i tid när man börjar sex, kollektivtraffiken är inte riktigt igång ännu, turerna går glest men har jag tur så hinner jag precis ettan vid centralstationen när jag kommer med min sextibuss strax innan halv sex.
Idag såg jag den tuffa iväg mot brunnsparken så jag tog ett snabbt beslut att sitta kvar (Freddan såg lite förvånad ut när han vände sig om och jag vinkade "hejdå!" genom bakdörren) jag hoppades bussen skulle ta sig snabbare än vagnen till Järntorget. Det gjorde den nog för vi kom fram precis när vagnen svängde in på Linnégatan...
Men skam den som ger sig, än var inte sista chansen att hinna förbi. Blå express susade fram på Dag Hammasköldsleden och jag satt kapprak på sätet med tanken, det kan gå, snurrande.
Jag tänkte också på det där med säkerhetsbälten i bussen, det fanns det på Blå och jag brukar ju alltid använda dem (annars) när det finns. Det brukar det finnas på lite längre bussturer.
Jag är rätt ensam om att knäppa fast mig känns det som.
Hur brukar Du göra?
Får känslan av att det är lite mesigt att använda säkerhetsbältet i bussen...
Men vem är det som är tuff egentligen? Vem kommer att sitta stadigt och oskadd i sitt säte när bussen halkat av vägen för att föraren blev sjuk eller bromsarna slutade att fungera? Vem kommer då att få knäppa loss sig för att hjälpa skadade och omkringrumlade bussåkare som är för fräcka för att använda bältet? Jag!
Det är tufft att våga vara berädd att göra en insatts eller hur? :-)
Dessutom är det lag på att spänna fast sig när det finns möjlighet.
Laglydig kunde vara mitt mellannamn. När vi närmade oss hållplatsen på Marklandsgatan stod ettan där och väntade och jag var så nära att jag nästan kunde ta på den innan den gnisslade iväg. Nu blev jag stående i regnet och mörkret i närmare en kvart och det var inte utan att jag kände mig lite motarbetad.

Vinkade till Majsan när jag i flygande fläng, under mitt paraply, sprang från hållplatsen mot fritis där jag visste att jag hade en stressad mamma på väg till sitt arbete väntandes... Sedan la sig lugnet för en stund:-)
Kaffedoft, regnvåta rutor snack om Petshops och Winx.

Det blev en riktigt bra dag idag.
Rekordet från i morse hoppas jag står sig riktigt länge.

<3
Allt Gott

droppar.

En droppe droppad i livets älv
Har ingen kraft att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe.

Tage Daneilssons lilla tänkvärda dikt dök upp i mitt minne när jag läste citatet av (jag tror det var) Moder Teresa tidigare idag. Det löd ungefär som så; att det du kan eller vill göra kan kännas som en droppe i havet. Men havet vore väldigt torrt utan alla sina droppar... Värt att tänka på när man känner sig liten, obetydlig och ensam i sitt kämpande för goa stunder.

Det om dropp... eller visst kan man säga att tjejerna bakom mig i bussen hade sin infallsvinkel också på temat förresten...
Jag måste spegla mig hela tiden, jag tror att jag har något i näsan och det skulle vara det skämmigaste jag kan tänka mig så jag speglar mig och speglar mig. Det är faktiskt en grej man inte vill ha. Nåt i näsan när man står och pratar med någon intressant människa:-)
Men det dyker ju upp ibland på de flesta av oss så att plocka upp spegeln mitt i samtalet kanske skulle vara lite skämmit det också???

Säg till mig när busarna visar sig i borren är Du snäll.

Jag var mitt i tankar på vem han var och om det verkligen var mig han ropade på, mannen vid Hagabion. LILIAN!! Vinkande åt mitt håll. Hm, jag låsades som det regnade. Han vinkade ivrigare. LILIAN!!!!Vink vink...
Men jösses jag har ju aldrig sett karln. Han måste mena någon annan...
Bussen kom och jag klev på och försökte se om jag kände igen igenom fönstren men nej... Helt obekant.
Han måste ropat på någon annan och ändå sitter jag och undrar vad jag är för person som inte svarar när någon ropar på mig... Vem vet var jag plaskat ihop med den där mannen eller ...

Allt Gott
<3

trött bara.

Jag har packat ner jäst i handväskan.
Jag är vaken men det är då inte mer och jag vet redan att lite sen kommer jag att bli till jobbet...

Det har stormat och slitit i mitt hus hela natten och dörren till lilla toan har stått och slagit men jag orkade inte gå upp och stänga den ordentligt.



Himlen i öster är bitvis klar och molnen färgas mer och mer rosa av den stigande solen. De har lovat värme igen och jag är glad för det eftersom jag är en av medlemmarna i föreningen VVV (våga vägra vinterjacka) Det kommer att funka ett tag till med temperaturer uppemot femton grader.
Jag har packat ner jäst i handväskan. Jag ska sätta en deg det första jag gör när jag kommer till jobbet. Jag hade planer på att packa träningskläderna men jag hoppas fortfarande på roligare i eftermiddag så jag låter bli.
Träna kan jag göra sedan. En annan dag.

En helikopter far förbi under de rosa molnen som en lysande trollslända och jag får väl ändå hoppa i kläderna och ge mig iväg...

Önskar Dig en fin dag och

Allt Gott
<3

Pappa...

Hösten har kommit på allvar och det är dags att fira Din födelsedag igen.
Den åttionde den här gången.

Vi västkustbor är inte med på kalas men våra tankar är där.

Du Far som jobbade på bank som jag med säkerhet visste innebar att du bankade hela dagen som liten, som spelade korgboll med de andra papporna och sprang i skogarna och skidade på vintrarna. Det var nog mer snö på den tiden. Jag var ju med och halkade baklänges i spåren vid Bunketorp många gånger.

Ofta var gitarren framme och vi sjöng Havsörnsvals så intet öga var torrt:-)
Lasses film från i somras, där du sjöng och sjöng, var fin med solsken, vajande smörblomster och solsken.

Idag vill jag gratulera och sjunga "din egen" födelsedagssång som jag ju skulle ha lärt mig versen till... Ja ja nu sjunger jag då.

♫Vi girlanger av blommor ska binda idag♫
För det är din dag idag ja det är din dag idag♪
Vi borde köra dig i lövad skrinda idag♫
♪För det är din dag din dag idag...
HippHurraropen skallar
Hör du ekot som rullar♫♫
♪Har du märkt att för din skull alla kakor och bullar♪
Blivit alldeles ovanligt trinda idag♪
♪För det är din dag din dag idag♫

guldstunder.

Den kom upp precis innan jag loggade ut...

Skejtartösen växer så det knakar och nu snackar hon så det sprakar också.
I min väska hittade hon katten som jag köpt på bokmässan och den blev välkomnad med en puss på nosen och jag fick läsa Bamsetidningen som jag läst flera gånger innan och som fortfarande var läsvärd när pappa kom från jobbet.

Jag skull inte handla sa jag till Anna på väg ner till spårvagnen men när jag promenerade hemåt så kom jag på att kaffet ju var slut. Det är konstigt det där som sker när man kommer in i en affär. Samlarinstinkterna slår till och två förpackningar bönor för lite lägre pris blir nödvändigt liksom såpa, jos, sojamjölk, frukt och lite godis till kvällen.
Kassen blev tung men promenaden lika härlig. Det lyser i fönstren och människorna sitter och fikar eller ser på tv tillsammans. De sista rosorna blommar i rabatterna och jag njuter av den friska kyliga höstluften och minnet av den mjuka hejdåkramen, pussen jag tilläts ge nappen och vinken från balkongen.
Min fina flickas lilla flicka.
Guldglitter i tillvaron.
<3
Allt Gott

årets sista träff...

för sportvagnsklubben.
Det blev en liten skara bilar som slöt upp vid Götaplatsen ikväll. Kjell med Porsen som varit i Mosel med sin bil och vi med Corvetten, det var väl de som dök upp.
Vi snackade lite om tak, cabbar och baksäten och bagageutrymmen och att det gick att få med sig lite vin i Porsen, det var ju i jämförelse en riktig familjebil med baksäte och allt.

Jag kan inte säga att jag kände mig vidare graciös vare sig i eller urstigandet.

Att så få dök upp innebar att min namne inte behövde öppna sitt fik ute i skogarna och att jag och Henrik fick leta upp något närmre café. Skansen Kronan fick vaka över bilen.





Den stod stilla och fint i sin ruta och pLisa höll sig undan trots att snackandet tog längre tid än tiden maskinen stämplat på biljetten.



Gud, giraffer, kritik och gamla tider varvades med nu, matvanor och gemensamma bekanta... Det blev en trevlig kväll och nu är det dags att göra som bilen.
Köra in i garaget och tacka för mig...



Allt Gott
<3

gladsaker.

Idag vaknade jag före klockan.
Drömde så konstigt om att jag simmade mellan vikar och uddar med olika vänner som grillade och umgicks. Jag simmade när jag vaknade och vet inte vart jag var på väg... Men jag var glad, det var en njutbar dröm.

Sedan orkade jag ändå inte gå upp förrän det var riktigt bråttom. En sväng på Facebook tog jag tid till och spåkulan varnade mig för mörka kläder så då fick det väl bli en blommig sommarklänning då över polon och jeansen. Fick komplimanger av flera flickor på jobbet för att jag var fin så den där kulan den vet vad den talar om. Komplimanger är typiska gladsaker.

Jag hann i alla fall med min buss, som kom nära på i tid. Och var på plats hos öronläkaren precis lagom för att betala trehundringen ett läkarbesök tydligen kostar nu för tiden. Det var en trivsam mottagning. Väntrum med fina saker, väl valda färger och möbler och vackra blommor är helt klart på gladsakslistan.
En läkare som tar sig tid att prata och kolla hur det verkligen är och hur man mår och vilka förhoppninga man har. En läkare som visar omsorg att förklara och rekomenderar den han tycker ska ta hand om en vidare i processen mot bättre hörande är också något som gör mig glad... läkare är ju inte saker:-)

Salladsbordet i bamba!!! Gladsak.

Ja också den lille killen som jag mötte när jag ångade in precis i tid på jobbet.
Lilian, är det du som stänger?
Jag nickar och ser nog lite frågande ut.
YESS!
Glasklar gladsak.
Och imorgon kommer kollegan tillbaka... ja, gladsak så klart...

Gladsak att Du orkade läsa ända hit :-)

Allt Gott
<3

söndagar

De är mina absoluta favoritdagar.
Många lever med söndagsångest men jag har så många andra nojjor att jag är nöjd att vara förskonad från just söndagsvarianten. En vanlig söndag brukar vara stilla, rofylld just som en vilodag ska vara. Börja i makligt tempo med tidningen i morgonrock, småsnack i datorn, tv och hett kaffe i koppen.
Sedan gör jag det jag har lust med. Shoppar, hälsar på, röjer eller bara sitter kvar.

Idag blev en lite annorlunda söndag i mitt liv. Upplanerad med trevligheter från start till kvällning och jag har bara laddat inför kommande vecka med böcker, karuseller och snurrdans.
Det där sista var inte med sanningen överensstämmande då buggkursen är av arten nybörjar och dagens övningar bestod i grundsteg och promenad. Alltså, fram å bak och fram å bak. De är svåra de där grundstegen, en del behöver nog ett par gånger till på sig. Och jag ska träna att hålla lagom spänst i armarna så jag blir riktigt lättförd:-) Tänk, bugg är riktigt himla, härligt ojämlik och det gillar jag. Han får föra och snurra hur han vill och allt jag behöver göra är att följa så gott jag kan...

Jag funderade ju på utgång igår men det fick vara, jag fastnade med en skål "överblivna" chips som den yngre generationen lämnat och nåt meningslöst spel där man ska spränga juveler och samla poäng...
Det finns dem i min vänlista som också spelar det där spelet men jag är övertygad om att de fuskar. Hur kan hon annars ha femhundra poäng mer än jag???
Hahaha ja, ja hur som helst är det inte svårt att bli sittande. En gång till bara och timmarna de går.

Det var mysigt också där i soffan och krogen ligger kvar. "Raggsockan" som hon kallar sig låg också i sin soffa så vi tar det sedan:-)

Ännu en söndag har gått.

Nu startar en ny vecka tjugo i nio i morgon är det öronläkaren och ett steg närmre en ny, snygg och välfungerande hörapparat.

<3
Allt Gott

att vara jag en helg...

som denna.
Vissa helger händer inte något.
Jag är en som inte riktigt fixar att ta initiativ till skojsigheter.
Varför det då? tänker Du. För att jag inte kan.
Och det verkar som det är något jag lärt mig som mycket ung.
Minns den där gängtiden. Du vet tjugo cyklar och killar och tjejer som närmar sig tonåren som ses vid elsåpet eller telefonkiosken. Jag tror att de andra samlade ihop varandra och saknade dem som inte kom. Mig märkte jag inte att de saknade när jag inte var där. Ingen ringde på och frågade: kommer du ut?
Nu som snart femtioåriga Lilian blir jag löjligt glad när någon säger att de saknat eller -följ med oss ut -kom hem på lite fika...

Jag kan väl fråga om jag får vara med... men det är svårt och om jag gör det så är jag osäker på min roll i gänget. Tänk som jag tränade på kroglivet när jag för tio år sedan drygt började röra mig ute bland människor vid barer och på dansgolv. Oräkneliga är de gånger jag rusat Avenyn ner med hjärtat bankande och tårarna strömmande när paniken kommit för att jag inte hittat någon plats i det sociala.

Jag tänker på mig som en som gillar att vara med och jag börjar förstå att det finns vänner som vill ha mig och tycker om att vara i mitt sällskap.

Underliga mönster växer fram i vårat sätt att tänka om sig själv genom åren och jag fortsatte som tonåring vandra runt för att hitta de andra.
Moppegänget, killarna med bilarna.
Jag kände mig aldrig utestängd, jag var välkommen när jag kom men inte heller efterfrågad.
Kuratorn jag gick och pratade med under en tid som var mycket svart för ett par år sedan sa,
-Du kommer att bli mycket ensam.
Det är nog den meningen som satt sig djupast från de samtalen. Förnuftet säger ju att innebörden var -Ta tag i de där!
Men känslan blev -Du är förlorad! Som en spådom om mitt framtida liv.
Jag känner mig ofta ensam. Men jag trivs ju i mitt sällskap, vissa helger ser jag inte någon annan än mig själv.

Men den här helgen kommer att bli full med roligheter i sällskap. Nu ska jag strax klä mig för att åka och krama de gamla innan de beger sig till sitt vinterviste.
Mot kvällen ska jag kolla med vännen som smsade i veckan att det var ett ev utgårummel planerat. Mitt normala beteende är att vänta och se, men jag behöver lite fest så jag får träna på att ta kontakt direkt... det går ju inte att ta bussen ner på stan och driva runt, som jag gjorde i tonåren, och hoppas stöta på dem.

Imorgon är det Liseberg som gäller med min lilla kompis och en vän till henne. Och jag blev sugen på bokmässa så det ska jag klämma in på förmiddagen... (Ska kanske se om jag får med mig någon)
När flickorna åkt klart ska jag lära mig bugga igen, medbjuden på kurs och jätteglad för det.
Igår gjorde jag ett misslyckat försök till det där drivaruntandet från ungdomen... luddiga sms funkar inte jag behöver ta i mera tydligt.
De har frågat om vi inte ska ses, när jag kan och vill så får jag berätta det och inte hoppas på tankeläsning. Nu blev det en go kväll med trevliga jag i soffan, film som jag visst redan sett men som ändå var underhållande, städat till fåglar och en liten tavla påbörjad. Jag har längtat efter att måla, ska köpa nya oljefärger för jag är inte riktigt kompis med akrylen. Så är det där med motiv... Det blir lätt pretentiöst, men jag bestämde mig för att göra som barnen. Måla det som dök upp i huvudet. Det kanske inte blir så vackert men är härligt att kludda runt i färgerna.