en själv...

och de andra.

Hur man ser på sig och sin plats i sammanhanget.

Duger man och det man bidrar med verkligen?
Eller ska man göra något annat och i så fall gärna göra det på nåt annat sätt?

Vem är det som bestämmer det i så fall?

Ska man alltid fundera över hur andra tycker och tänker?
Pratar jag för mycket eller var jag för tyst?
Lät jag verkligen de andra säga sin mening och i så fall
lyssnade jag och ansträngde jag mig att förstå hur de menade?

Är det enklare att reflektera över andras sätt att göra
och hur ofta förväxlar vi det mad hur de är?

Om jag tycker någon bär sig underligt åt,
får jag ifrågasätta det betendet utan att ens reflektera över vilken
bakgrund som finns till att den gjorde som den gjorde eller sa som den sa?
Om jag inte frågar kan jag ju inte veta vilken intentionen var
eller om det faktiskt var ren tanklöshet...
I båda fallen känns det som att försiktighet om den andres stolthet skulle vara på sin plats.

För mig spelar samspelet stor roll och om det inte funkar
friktionsfritt ser jag det oftast som ett personligt nederlag.

Men...

It takes two to tango.
Det blir svårt när den ena kan stegen och den andre dansar vals.

Allt Gott!