diskdosan.

11.18 sa han att klockan var.
Då var det tolv minuter kvar av mötet.
Mötet jag kände att jag inte hade något att tillägga som
skulle göra något för att förbättra läget.
Men nä då 11.18... matluckan började glappa och det var då ingen hejd på ordflödet. Jag vet att livet är tufft.
Jag vet att våra barngrupper är så mycket för stora och jag har förstått att det är hårt att lämna sina kollegor med alla de små vildbasarna för att själv ta rast eller sätta sig att planera.
Men det är just vad vår chef har sagt att vi ska göra...
Jo, det brukar ju sägas att barnen ska gå först.

Men hur tar vi hand om dem?
Hur lär vi dem att respektera oss när vi inte visar dem att vi respekterar oss själva och vår arbetsinsats mer än att den går att utföra i timma efter timma utan vare sig rast eller förberedelser...
Jag vet att det låter hårt och att jag inte heller lever som jag lär i alla stunder men hur i hela världen ska vi orka läsåret ut om vi inte ser till att räta på ryggen, göra något som kan berättas med glädje och börjar belysa ljuspunkterna för varandra?
Har vi inte snart berättat tillräckligt för varandra hur tufft det är och hur gärna vi viljat ha mer personal. Låt kvaliteten bli efter den nivå politikerna bestämt att betala för och låt dem ta ansvaret för bristerna som uppstår när vi inte längre räcker till... Det är vår arbetsinsats vi avlönas för.Vår kunskap och vårt engagemang.
Men där får det vara stopp vad mig anbelangar, min hälsa är mer värd än det som kommer in på konto varje månad.

Och i personalrummet står en dosa med diskmedel som jag fått i present av en vän som är vän med uppfinnaren av densamma.
Ja, man häller lite utspätt diskmedel i diskdosan.
Sedan duttar man med diskborsten på locket och det kommer en pytteliten, men lagom för en koppdisk, mängd diskmedel. Ekonomiskt, miljövänligt och bekvämt... Men trots att jag satte upp en bruksanvisning och skrev under har ingen av de hundra cirka som diskar sin kopp där kommenterat dosan. Jag tänker att de inte använder den heller för diskmedelsflaskan är snart tom. Igen. Men i diskdosan är det gott om medel.

Alltså diskmedelsförbrukning är ju vad man måste kalla en bagatell när vi missar målet i vårt arbete med barnen. När media varje dag kommer på nya saker att publicera som skolan misslyckas med och borde engagera sig i men som jag ser det så är det de små detaljerna som gör att jag kommer till mitt jobb varje dag. Ett leende, en kram, någon skojig kommentar eller någon som kommer på att de lärt sig något. Det kan ju även vara så att det är detaljerna som kommer att ge oss kraft igen.

<3
Allt Gott

när det rör te sig.

Jag har det lite jobbigt med ordningen i hjärnkontoret. Gubbarna där uppe jobbar för högvarv men ingen av dem har nå'n koll på vad den andre gör. De bokar och fixar och lägger info kors och tvärs. Inte kommer de ihåg när de lovat meddela varandra viktiga saker och hittar på och fyller i där det fallit bort nån del i helhetsbilden.

Jag tycker mig ända sedan i somras ha sett fram emot den femte december med förväntan och glädje. Tänk att jag och Anna ska sitta så när att vi nästan kan klappa honom på toupén... ja ja jag vet att det är transplanterat men erkänn att toupé är ett härligt ord på en fantastisk uppfinning:-) Att den femte var en söndag gav ju lite smolk i bägarn eftersom min kära bugg skulle få stryka på foten. Men så hittade jag inbjudan till Julkonsert med gospel och det var den fjärde december och jag skickade en av döttrarna att köpa biljetter.
Så kom inbjudan till nästa konsert, Santaland på Palladium och det lät ju roligt men då bromsade gubbarna på kontoret...
Det är något du lovat att göra den dagen, tjoar de där uppe och rantar omkring fötr att hitta reda på precis vad det var jag skulle göra.
Gospel med döttrarna ja...Okej det gillar jag. Jag älskar Betlehemskyrkan, gospelsång och stämningen med alla ljus och julsånger som utlovats. Åsa och Ulf och Java Gospel <3 Att biljettintäckterna går oavkortat till räddningsmissionen och barn som annars inte fått fira så mycket till jul är ju bara grädde på moset.
Ja, det skulle bli en härlig helg... Men utan bugg igen.
Så gick det så sakta upp för mig att jag längtat till fel dag hela hösten.
De hade blandat ihop datumen där uppe. Och på lördag sjunger jag inte gospel utan ser Elton byta brillor och låter tårarna rinna till balader som Candle in the wind och Your song... På söndag blir det Jul på Liseberg och jag vill minnas att jag såg en ängel svart gjutjärn där bland allt som gick att köpa... innan jag sjunger med Lotta och de andra i kylan framför Stora Scenen ska jag ha en sådan i min påse. Men den där sjuhundrakronorshalsduken får ligga kvar hur mjuk och härlig den än var i färgen. Hoppas de verkligen fått in den informationen ordentligt i inteköpafilen för jag har bara inte råd.

Sedan tar jag vagnen till buggen :-D

På jobbet rör det till sig mest hela tiden... Handledningar och möten, VFUelever och pyntande, barnintervjuer och julpyssel och barn som inte dyker upp och oroliga föräldrar blandas i en fin kompott och jag skulle inte byta med grabbarna som ska tillhandahålla rätt namn, rätt tid och rätt plats vid rätt tillfälle. Men jag skulle nog gärna vilja att de som har det jobbet skötte de lite mer nogsamt för det är tufft för mig att hela tiden improvisera och tänka om.
Tur att jag är en flexibel typ.

Om Du lyckats läsa hit så kanske Du förstår att det är en aning jobbigt för personalen i mitt hjärnkontor. Idag tänkte jag underlätta för dem och gjorde ett Lidleklipp igen, görsnygg kalender för år 2011 endast fyrtionio.

Allt Gott

<3

hur man gör.

Det finns bara ett sätt att säga det på för en giraff.
Samma varje gång.
Man måste ha modet att vara ärlig
både mot sig själv och sin samtalspartner.
Och det är inte enkelt bara.
Det krävs säkert en hel massa träning...

Man börjar med att beskriva vad man ser och hör.
Utan att värdera, generalisera eller skuldbelägga.
Sedan talar man om vilka känslor man har
inför det som man beskrivit
vidare vilka behov man har.
Det hela avslutas med gobiten önskan.
Där man frågar om den andre vill eller
kan uppfylla ens önskan...

skåpmat om giraffer.

Marshall Rosenberg hette en man
som ville beskriva hur man kan få fram
sin åsikt och vilja utan att trampa
någon på tårna.
Han kallade samtalsmetoden
"Nonviolent communication"
eftersom han inte var svensk.
Här kallas den ofta Giraffspråket.
Vill man prata som en giraff ska man
från början helt lägga åt sidan att:
"det där fattar väl vem som helst?"

En giraff är helt på det klara med att vi
är på helt olika planeter när det gäller var
vi befinner oss i tankarna
kring det han vill tala om.
Han vet att mina tankar kan upptas
av
att jag glömt betala en räkning,
lika gärna som att kassörskan
var väldigt otrevlig i butiken idag
eller
att jag är så glad för att jag äntligen
hittat de perfekta jeansen...

Han ger mig tid att se hans syn
på det han vill tala om
genom att berätta.
Och om jag är "giraffig" tillbaka
lyssnar jag och tänker
in hur han tänker.

Det är då girafferna börjar dansa.
När jag låter honom ta del av min
syn på och hur jag känner inför
vårt samtalsämne medans han lyssnar...

att tåla, gilla eller kunna fördra verkligheten omkring.

"Ditt dagliga liv är ditt tempel och din religion. Så bär med dig ditt hela väsen när du stiger in" (Gibran)

"Diska din bägare med förnöjsamhet"(fritt från boken Budskap från andra sidan)

"Bara idag ska jag..."(reikibönen)

Det finns en uppsjö av ord att tänka på om man vill leva sitt liv mera nöjd och tillfreds.
Jag tänker att människor får så mycket kritik i våra unga år att vi tidigt lär oss att att leta fel hos andra kan lindra vetskapen om att vi själva inte är precis jättebra. Men om man nu kan acceptera då att man inte är precis jättebra men att man ändå gör så gott man kan.
Om vi inser att varje gång vi tillrättavisar eller skäller så förmedlar vi något mer än att handlingen var fel till våra små. Tänk om vi för vidare traditionen att prata illa om våra grannar och arbetskamrater och deras val i livet. Vilka val det nu kan vara, de kanske själva valt att vara skitpratare eller så vägrar de att växa upp och ta ansvar för vare sig sina barn eller sig själva.

Jag har så svårt med att förhålla mig till det där.
Alltså, när blir det skitprat?
När snackar jag illa om någon som gör något som jag inte trivs med?
Om jag på något sätt från början tänker att den personen inte vill illa utan har goda intentioner med sitt handlande och jag är den som behöver finna mitt förhållningssätt för att överleva i den relationen vilken det än är. Bussresesätesgranne, make, arbetskamrat eller någon av alla de andra jag möter varje dag.
Tänkte på det idag när jag var på info om hörselhjälpmedel att faktiskt de flesta som var där inte ville tala om för vem som helst att de hör dåligt. Varför?
Kan man hjälpa att öronen pajat? Det är ju riktigt tråkigt för en och andra skulle väl i alla fall inte skratta ut en om man skulle be dem inte "tala bakom ryggen" eller att de ska viska i rätt öra.

Jag skäms inte för mitt döva öra heller. Det är inte mycket jag har vett att skämmas för faktiskt...

Jag vill lära mig att vara med människor som de är och det skulle vara så mycket enklare om fler var mer trygga i sina "tempel" och "förnöjda med sitt diskande"
åtminstone bara en dag i taget...

Om vi lärde oss tycka om och gilla lite mer, respektera och fördra olikheter och rent av underligheter.

Kanske ändå att en kurs i giraffspråk skulle gangna mänskligheten och glädjen i att få visstas här på denna jordkula de år vi har tillsammans...

Allt Gott

<3

Ps.
Jag har lite gamla inlägg sparade om Giraffer från en annan sajt...
någon som vill läsa kanske??? Ds

...mina blåfrusna lår.

Men nä, dem ska jag då inte skriva om även om det just var iskylan som pinade dem på väg nerför Avenyn som gav mig inspitationen att skriva ett inlägg ikväll.

Det är kallt men jag fryser i alla fall inte om fötterna. De är varma och goa i ett par riktigt sydda kängor och skomakarn kunde inte laga de felaktiga så dem fick butiken vackert reklamera.

Fingrarna frös förskräckligt i de tunna skinnhandskarna medan jag njöt den goda Tzay jag i sista stund ändrade mig, från falafel, till. Tillsammans med härlig vitlöksyoghurtdressing och krispiga grönsaker åt jag ute idag:-).

Uppför Avenyn, mot Valand strömmade finklädda människor vissa med bloss och facklor... Nyfikna jag funderade lite på vad de skulle få vara med om.

Själv har jag en go dag på jobbet bakom mig.
En till. Igår hade vi drop in och det hade kunnat sluta i kaos. Vi har en massa kaffebröd som inte är direkt gott liggande nu kan jag säga... För i kommunala verksamheter serverar vi inte något med mandel eller nötter. Och längst ner på varenda förpackning stod att läsa: "Spår av nötter kan förekomma" Lilian snodde kvickt ihop några chokladbollar och ett par sockerkakor. Marikekexen fick det äta dem kollade jag inte ens och jag ger mig tusan på att det fanns risk att få i sig ett spår av en nöt via dem också...

Nöt ja...

Julen närmar sig och jag tycker mig känna en större förväntan i år än tidigare. Människor har hängt upp sina stjärnor, bundit kransar och glöggen börjar ha jäst klart. Det kan väl bara bli en riktigt god jul med så tidiga förberedelser... Hos oss blir det adventsmiddag där hemlig julklappsmottagare kommer att lottas till söndan. Det är en begivenhet i sig:-)

I stan lyser stjärnor,kronor och ljusbollar över gatorna och snart ska väl julfilm visas på konstmuseets fasad, blå slingor tändas i träden och skridskobanan vid Bältesssppännarparken bidra med sin del av stämningen.

Tänkte på det när jag väntade på bussen...
Mamelucker...
ett av de finare orden!

<3
Allt Gott

lite av varje.

Som mina skor jag köpte och hur konstigt jag tycker de behandlar dem som råkat köpa ett måndagsexemplar. Jag tänkte att i år köper jag kvalitet. Betalade för skinn och pälsfoder och ett namn med Canada i... nog skulle väl jag hålla mig varm om fötterna då?
Kollegan gillade dem, sa han och jag trampade runt lite på fritis för att vara säker på att de inte var obekväma någonstans, nä, bara sköna överallt var de. Och så fick de sin första promenad på vår skogsutflykt samma dag. Men efter en stund gjordes jag uppmärksam på att mitt smalben var bart. Plösen snodde sig åt vänster kring benet och vi närmare beskådan såg jag också att metallöglorna på samma sko satt snett i gämförelse med de på den andra. Jag ska ha mina varma kängor i kylan i vinter och jag tänkte mig sköta dem noga för att de skulle vara riktigt länge.
Men.
Nu är de hos skomakarn. Dagen efter inköp så byter affären inte ut felaktiga varor utan skickar dem för någon slags räddningsaktion. Jag blev besviken, verkligen. Det händer ju att kvaliteten inte är den bästa där jag köper skor i vanliga fall men där får jag ju fyra par för priset jag gav i förrgår. Expediten lovade ringa mig idag och tala om vad skomakarn sa.
Jag vill bara vara bekväm och varm om fötterna. Idag går jag i mina jumpadojjor igen.
Men vinet jag köpte var gott, rött från Rummänien gjort på Merlotdruvor... Det enda jag hittade med enbart skålsymbolen på hyllkanten. Lättdrucket och friskt, passade utmärkt på den sminkarkvällen vi hade jag och mina vänner, döttrarna och Kerstin. Det kostar lite att vara vacker men det får det väl vara värt och vackra var vi då allihop när vi skildes för fika och hemfärd åt olika håll. och personalen i BodyShops butiker vet hur en kund ska behandlas.
Jag kommer att vara mjuk hela vintern med så mycket bodybutter som jag kom hem med, fyra burkar i olika dofter:-)och skär om kinderna i det hysteriskt rosa rouget jag aldrig skulle vågat prova om inte jag fått hjälp. Det var jättesnyggt!

Ja, kaffet är snart urdrucket och tiden springer iväg dags för en dusch och iväg till Holmen.

Allt Gott <3

Det låg några strömmingar kvar i en påse på diskbänken.

Tänk att det alltid ska vara något som går fel.
Annars förflöt gårdagen i gemenskapens och glädjens tecken. Den började i såpadoft och slutade i stekt fiskos med ett paket som inte alls var adresserat till mig. (Jag får ta en promenad ner till butiken med paketutlämningsservice senare och se om jag kan få mitt istället.)
Ibland så har jag undrat om Västtrafik bara kör bussarna och tågen åt Onsalahållet eller åtminstone om mina föräldrar tror så… Det är hos dem vi ses och visst är väl det trevligt men det finns ett litet behov att visa upp sitt också ju. Flickorna flyttar runt och tiden går… det blir inte av att bjuda in och spontanbesök verkar hopplöst att få till.
Så jag tänkte att nu jäklar!
Och föreslog en rundtur och en heldag. Förslaget föll i god jord och igår blev begivenheten av.
Kaffe och bulle i Björkekärr, frukt och mys och titt i de fina fotoalbumen i Munkebäck. Vädret ville oss väl, himlen visade blå luckor i mellan molnen så det blev en skön promenad med vagn och mössor genom villaområdet och uppför de sega backarna till mitt lilla residens på berget.
De är skönt att ha föräldrar, så friska till kropp och sinne. Men nog blev andhämtningen en aning tyngre den sista biten på oss alla och kropparna ångade när vi fick av oss ytterkläderna.
Potatisen var kokt och medan flundrorna stektes stämdes min gitarr och den äldsta skapade konst tillsammans med den yngsta. Maten smakade fint och en av de rara mågarna som helst inte dricker vatten, enligt egen utsago, men gärna plaskar i det diskade undan i blink.
Vi tog en sväng förbi Avenyn för att se om man såg något av Julbelysningen i stan och lite kunde vi se av den glittrande utsmyckningen. Det känns konstigt att det är ett helt år sedan senast.
Ja, ja, sista anhalten för dagen var Majorna och där stod kaffebordet dukat med dammsugare och pepparkakor. Morfar sjöng en sång och alla fick hejdåpussar. Goa lilla tösabit som varit som en solstråle hela dagen <3
Så bar det av till Sevekulla och hela ängen var full med bilar, i den nya stora villan såg det ut att vara kalas på riktigt. När jag kom hem låg Sotsnors fiskar kvar på bänken men det han inte vet har han väl inte ont av.
Jag är så stolt över mina fina tjejer.
Jag är så glad att den här dagen blev av och att den kommer leva länge i våra minnen.
Allt Gott <3

skrivande.

Ibland vill jag bara skriva något så fint att alla
förstår hur mycket det betytt som jag fått uppleva.

Som idag när jag var med om att ta farväl av
en kär vän till mina föräldrar och som är sinnebilden
av stabilitet och omtanke.

En farbror som är en del av min barndoms
somrar och så även en hel massa vinterlov.

Jag ville skriva om hur andäktigt och vackert det var i kyrkan.
Hur tårarna rann redan under orgeltonerna till Härlig är jorden och
hur det slog mig vilken fin text Blott en dag har.
Jag skulle försöka beskriva hur imponerad jag är över den stora
skaran vänner som slöt upp.
Tänker på min fördom att de flesta åldringar har några ensamma
följerslagare mot sista vilan. Men idag var kyrkan full.
Idag fanns barn, barnabarn och barnbarnsbarn med och likheten är
slående. (Det är i fler familjer änmin egen det härskar starka gener.)

Tänk att kunna delge Dig andan prästens fina beskrivning
av livet som nu ändats och tonen i solosångarens inlevelsefulla röst.
Det fantastiska orden från dem som ville hålla tal och humorn
i att han faktiskt virrade till det ibland, ringde hem och var förtvivlad
över att ingen kommit fast han bjudit in så många...
"Han var för tidigt ute, ni är ju här allihop!"

Jag skulle bara viljat hinna sjungit några sånger till.
Det var ju planen men blev aldrig av i somras.
Tänker på stålstträngarna och hur annorlunda de lät mot pappas av nylon.
Hur som helst så gjorde jag en raket i tanken och skickade i omlopsbana på direkten...
Tack för alla ringlekar,bingo, sotare och omtanken om
mig och mina töser...

Allt Gott <3

Nu och då

Kommer du ihåg den varma klippan som nästan brände din hud när du råkade hamna utanför strandmadrassen med foten? Minns du de skriande måsarna och skvalpet av vågor och glädjeropen från barnen när krabborna nappade… Minns du?
Kommer du ihåg hur besvärligt solen bländade i bokens blad när du försökte läsa eller den envisa flugan som du hela tiden fick vifta bort, igen och igen?
Du har väl inte glömt hur varma nätterna var och hur lakanen klibbade när du förgäves försökte somna in innan det blev ljust och fågelkonserten startade igen.

Jag minns hur skönt det var att inte ha någonting planerat på flera dagar. Att bara vakna upp till en kopp kaffe och ta dagen som den kom. Jag kommer ihåg hur saltvattnet kliade när det torkade sakta i solen efter doppet i det klara, svala vattnet. Förnimmer smaken av den Italienska chokladglassen och hallonsorben en eftermiddag i skuggan under ett stort grönt träd. Solen som gjorde mönster genom bladverket och turisterna i kortbyxor och linne som vinkade glatt från Paddan.

Idag tog jag min mössa på för första gången den här sesongen. Nu är det mörkt när jag går och mörkt när jag kommer hem. Nu kryper kylan i under kläder, in i märgen och energin sinar. Jag är trött när jag vaknar och snoozen är min bäste vän. Det är enkelt att sätta saker på vänt och tänka att får bli gjorda en annan dag... Men jag ska verkligen försöka.

Idag var vi på utflykt i skogen med mellanmål och apelsinklyftor i påse. Jag ska hitta en varmare jacka och ett par varmare skor… Den här vintern ska bli en vinter värd att minnas. Umgänge, te, goa filmer, levande och andra ljus ska bli dess ledstjärna. För även om jag minns och saknar så vet jag ju att härdar jag bara ut i mörker och kyla så är den ju snart här igen, sommaren.

Då ska jag se tillbaka på den mysiga mörka vintern med behag och säga,
kommer du ihåg?

<3
Allt Gott

att det blev beckmörkt helt plötsligt.

Mitt i filmen blev det svart, snart hördes tissel och tassel bland biopubliken och någon föreslog att det skulle knackas på fönstret till projektorrummet.
En mörk skugga slank ut genom dörren och strax tändes ljuset upp något lite och; inte en lång mörk man men en glad biografvärd tittade in med kommentaren och här sitter ni i mörkret och myser. Filmen hade stannat och han lovade att den skulle starta precis där den stannat så att vi inte skulle missa något... Snällt.
Det fungerar inte som man tänker det där med filmvisning.
Det är inga stora rullar med eldfängd film som knattrande projicerar de rörliga bilderna i flimrande ljus… Jag tror inte ens det var någon där bakom.
Men så kom det igång igen och människornas tillkrånglade liv fortsatte att skildras och magen var full med vin, tapas och Fanta. Den jättelika tunnan med popcorn orkade vi bara inte få i oss.
Jag ska inte dricka söta, kolsyrade drycker på bio. Det är så obekvämt med de där bubblorna som envist far runt och hotar komma ut som en rejäl brakare om jag inte kniper ordentligt…
Den började med ett citat, filmen, som jag tyckte om. Shakespear lär ha sagt något om hur livet bullrar och för väsen när det pågår men blir väldigt stillsamt och av liten betydelse i efterhand.
Så är det ju också med mina bubblor.
Allt Gott
<3

...brand

-Vad brinner du för? frågade han.
-Brinner? Jag?
Nja…
Nej jag ser väl till att inte fördjupa mig för mycket i något vid närmare eftertanke.
Brinnande, insnöade fantaster tycker jag är jobbiga och lite nördiga faktiskt.
Jag vill ha bredd. Jag föredrar lite av mycket och variation.
Det gör mig tydligen tråkig och ointressant i mångas ögon. En tanke som aldrig slagit mig tidigre.
Jo, jag har ju funderat en del på det där med att känna tillhörighet och ha nära vänner och så vidare. Men om jag brinner för något så är det för min integritet och min och allas rätt att få vara som de är i umgänget med andra personer.
Kan det vara ett hinder?
Jag själv tänker att visst är det lite av moment 22 eftersom jag gärna vill veta ”hur man gör”
I alla nya situationer och letar normer och rutiner på varje ny social arena jag beträder.
Ja, och om fler personer gör som jag så finns ju inget att se på för att lära sig…
Det bildas ett slags vakuum där inget riktigt händer. Och jag är tillbaka i tankarna till jobbet.
Hm, jag brinner väl för att ge unga kunskap om hur samhället i stor fungerar, att börja med hur skolan funkar och fritidshemmet, hur en kamratrelation fungerar som bäst och om man inte är nöjd, hur man säger ifrån utan att såra eller gå in i en konflikt.
Jag tycker att det är viktigt att lära sig att det finns etikett i alla sammanhang och det är de som varit där innan som sitter inne med koderna. Vi missar nog det en del med våra barn idag.
Det är klart det är mitt jobb och fler borde nog brinna för sina jobb i dagens samhälle, särskilt de som möter andra människor och har service som sin uppgift.
Annars får man kanske säga att jag brinner med en liten låga för allt som är gott och som gör livet lite skönt att leva.
Att få skriva och få respons på mina små utläggningar, att läsa en god bok och snurra runt i turerna i buggen (där finns verkligen tydligt ”hur man gör” missar man rasar hela dansen och man får ta om från början), att äta gott och dricka gott men ensam är det mindre lockande så klart.
Jag tycker om vackert och berörande sedan kan det vara Lasse Berghagen som sjunger Petter eller en ballerina på operan. Jag brinner när det griper tag.
Så där, en liten utläggning från en som ser fram emot en dag när jag ska få träffa en god vän och före detta arbetskamrat och sedan lära mig nya snurrar
och
solen kommer att skina över alltihopa.

<3
Allt Gott

höstligheter.

Tänk ändå att man blir lika tagen av mörkret och kylan varje år när de kommer. Nu är sommaren definitivt historia och jag har bestämt att det är dags att leta fram solkorten och titta in hos Johan på stan finaste och bekvämaste solarie för en stunds ljus och värme och en liten uppfräschning av den bildsom möter i spegeln varje morgon. De får säga vad de vill de där som tycker det är farligt men vålmåendet för stunden får vara värt risken.

Timmen vi fick extra på kvällen gör dagarna långa och mörka, det är så gott att tända ljus och faktiskt få längta till den stund när man får krypa ner emellan lakanen. Idag längtar jag också efter Simone som är ute och går. Hon hade filmer att lämna tillbaka och behövde lite frisk luft så när jag hjälpt henne bli av med tejpresterna på ryggen (ja hon har skaffat sig en tatuering till) Gav hon sig ut.
-Tror du du hittar nåt att äta? Jag är så osugen på att laga mat ikväll.
-Indiskt?
Mmmm, jag älskar Indiskt, hoppas att hon kommer snart.

Igår var jag en sväng och hälsade på hos lillhjärtat och lekte lite med tvårspresenterna. Vi fikade och tittade på "boppa" i datorn och hon viste precis vilka låtar som var de bästa och som jag skulle klicka på och lyssna andäktigt till.
Kakorna jag köpt på väg från jobbet och som kom tryggt med trots det riktigt eländiga vädret som hotade helt mosa papperskassen optimisten jag packat i, smakade mumsigt. Tack du vänliga kvinna som såg att jag skulle råka illa ut med mina varor strax och stack till mig en plastkasse innan jag hoppade på ettan.

Människor som ser människor gör mig glad.


Allt Gott
<3