megaloppis.

Vi var på väg till Svenka Mässan för att kolla vilka fynd där
fanns att göra när hundratals olika slags människor tömt sina källare och vindar,
för att få plats att skaffa nytt för pengarna de fått in från oss
som inte kan stå emot en vacker vas eller ett glittrande smycke.

Jag drog mig till minnes att jag sett erbjudande på entrébiljetten
på Grouponappen i mobilen.
Så var det och jag köpte biljett för två till priset av en.
Men sedan begrep jag inte riktigt hur man skulle göra med kupongen i telefonen
så i sista stund beslöt jag att skriva ut dem på ett papper för säkerhets skull.

Vi tänkte parkera i Phuset i Gårda.
Det var en kö av bilar in men trotts detta fanns en plats för oss utan minsta letande.

Så skulle bankomaten få ett besök och till den var det... kö.
Säkert tio personer som ville ha kontanter.
-Jag köper cigg till dig medan du köar då, sa jag och ställde mig vid disken
för tobak och spel precis bredvid.
Då springer ett biträde förbi på insidan och ställer fram en skylt med information
om att man kan ta ut pengar där...

Jaha, så slapp vi köa en gång till.

Ute blåste det snålt och regnet föll i stora, våta droppar.
Vi tog vägen förbi Valhalla och Scandinavium där det var tvärstopp
för där började kön av glada, hugade loppmarknadsbesökare.

-Vilken kö!
Vi slällde oss i den görlånga raden frusna kvinnor occh män men då kom
en funktionär i grönt och undrade om i hade biljett?
- Jo då.
-Då behöver ni inte stå i kö. Gå bara in genom dörren till höger.

Haha.

Vi traskade glatt förbi den hundratals meter långa kön av folk som tänkt
köpa biljett i dörren.

Så var det då dags att köa igen... inte.

För när jag visat min datautskrift fick vi igen gå förbi alla som letade i
mobiler och på dataskärmar.

Där inne fanns det mesta från hemfärgat yllegarn, nya plånböcker,
kanstötta kaffekoppar till glittrande balklänningar och gamla radioapparater.

Loppis  är fint och jag är nöjd med mina fynd...

 

 

 

Allt Gott

Cabo Verde

Jag kände mig lite generad och fnissade fram att jag nog behövde ett par stödstrumpor den här gången som jag skulle ut och flyga. Senaste resan spretade tårna åt alla håll när vi kom fram och fötterna stod inte att känna igen på flera dagar.

Men ändå stödstrumpor det är väl ändå lite pinsamt…

-Vill du ha syntet eller bomull undrade killen bakom disken på apoteket, kom ut i butiken och visade mig hyllan där de hängde.

– Bomull, sa jag.

– Det kan bli lite varmt kanske, sa han.

– Men det gör då inget, sa jag bestämt.

– De här har jag själv, de är jättesköna att ha här på jobbet när man går och står hela dagarna, sa apoteksbiträdet, en ung man i 25årsåldern och jag fick spänna till muskulaturen upp mot öronen för att hakan skulle hålla sig på plats.

Ja, stödstrumpa är grejen.

Benen mådde prima när vi landade efter en något kortare flygresa än tänkt eftersom vindarna blåste åt vårt håll och start- och landningstider tilldelades oss till vår fördel vart vi kom.

Visst, vader och smalben kanske var lite randiga en stund men vad gjorde det?

Ingenting om man jämför med besvikelsen över det rum hotell Belorizonte ansåg passande för två medelålders Svenskar på jakt efter lite värme och vila.

Det låg längst inne i ett hörn i nordväst, med utsikt över ett palmskaft och en halvmeter därbakom en vägg till nästa bruna hus. Ville vi se himlen var det till att luta sig över räcket.

Jag vet inte, men med stödstrumpor och allt rusade vi iväg, fick tag i tjejen från resebyrån och protesterade mot att detta skulle vara vad vi bokat för vårt semesterboende.

Hon kollade biljetten och sa att vi inte bokat något speciellt men pratade ändå med dem i receptionen och de sa:

-På lördag kanske… Kom och prata med oss vid tiotiden.

Men redan klockan tio på fredagen hade vi träff med en av Fritidsresors ungdomar på plats på Sal för en rundvisning av vårt hotell och dess faciliteter.

Hon snakkade Norsk och visade pooler och restauranger, anslagstavlor för aktiviteter och meddelade att vi var nära ekvatorn så att vi skulle vara noga med att dricka vatten och att smörja oss.

En liter vatten per tio grader var en rekommendation, hur mycket solskydd hade hon ingen åsikt om men hon hade sett många rosa gäster, så vi skulle ta det försiktigt.

Det är en balansgång det därmed att bli solbränd utan att bränna sig... Undrar om det går att skaffa sig rutin?

Stranden var försedd med flaggor och badvaktstorn men inga badvakter så vilken flagga som än var hissad så var den gul, sa guiden. Jag tyckte det var svårt att bada i de starka vågorna, de vräkte omkull en när de forsade in mot stranden och försökte ta med en tillbaka ut till havs på vägen ut igen. Många dök i det fräsande skummet och vissa lyckades simma förbi vågornas bryt och där utanför låg de lojt och guppade i det turkosa Atlantvattnet.

 

 

Vår guide ville sätta oss in lite i Kap Verdes historia och hur det var att leva där idag för dess invånare. Nu kom orden ur henne som satte dålig smak på resten av min vecka i gyllene sand, smekande vind och med ett glas av det inhemska ölet Strela ständigt inom räckhåll.

-Här finns ingenting, allt ni ser är importerat.

För ett antal hundra år sedan var Kap Verde centrum för världens slavhandel och det som vi kan se som dess urbefolkning är resultatet av vad jag tänker mig vita män gjorde med färgade kvinnor medan de väntade på att bli sålda eller bara på att tiden skulle gå i blåsten, solgasset i det sterila landskapet…

-Jag är inte rasist men, sa guideflickan och satte igång att beskriva KapVerdianen som ljus choklad, vänlig, ödmjuk och tjänstvillig. Skulle vi handla något, och det skulle vi för de pengar som turisterna tillförde samhället var oumbärliga, skulle vi handla av en infödd.

Vi skulle veta att de Senegalesiska affärsidkarna i staden sålde varor från sitt hemland och, som jag tolkade, dessa var ju inte souvenirer från Sal. Vi fick lära oss att känna i igen en Senegales på den betydligt mörkare färgen, de var svarta och de hade de Afrikanskt stora läpparna. Dessa hade enligt guiden också ett betydligt mer påträngande sätt att närma sig turisterna.

I Santa Maria fanns mängder av butiker med likadana träskulpturer, målningar ofta i staka färger med stilistiska Afrikanska kvinnor, tunikor och tygväskor allt importerat.

Jag upplevde att det var jobbigt att gå i stan… var femte meter stod en man och undrade om vi var ok? och var vi kom ifrån?,

-Go’da Go´da! var standardsvaret på att vi var från Sverige.

En av männen berättade att han gärna ville besöka vårt hemland. Han kände till lite om det eftersom hans andra fru studerade där. Tror att det var första frun då som var i butiken med deras en månad gamla, ursöta lille son. Eller så fick jag allt om bakfoten.

 Vi åt fisk, dagens grillade med ris och pommes och några grönsaker. Jag föll för en kompaktare variant av filead fisk som hette wahoo.

 

En kväll kostade jag på mig hummer på strandrestaurangen Atlantis.

Det var gott.

Det lönade sig i alla fall att be om ett annat rum för på lördagen flyttade vi ut i solen, till badkar, mjukare madrass och havsutsikt.

 

Nu sitter jag här och undrar vem som körde förbi bussen, när vi skulle åka hemåt, i sin Porschecab, om Ibrah (symaskinsmannen) blir förvånad när mandelbiskvierna kommer,  om det går att steka bananer lika goda som dem vi åt till frukost i mitt kök och om inte alltihopa ändå var en dröm…

 

Allt Gott