11 02 21

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

Så skrev Alf Henrikson och hans ord kom till mig i kväll.

Vi tror på något vis att folk finns kvar... Att de går där i samma trädojjor, snackar samma Götebosska och bryr sig lika innerligt om de som har det tuffast. Putsar på sitt hus och sin båt och virrar bort tider och möten i brist på struktur och överflöd av tillgänglighet för dem som behöver just då...

Trots att ens vägar skiljts åt för flera år sedan finns tanken, minnet "jag blev så förbannad" eller "vad gott att Du var där då"... Tänk på Stockholmsresan, jag pratade ju om den idag senast. En del sätter spår trots att de liksom bara är.

Tänker på de nära som nu blivit lämnade, fäller en tår...
Vad vet vi om livet???

ändå

<3

Allt Gott

med andra ögon

Idag hände något som gjorde mig så glad. Vi hade en liten aktivitetstjofräs för barnen som vi kallade Februarilovskampen. Lite olika gruppövningar i tävlingsform där barnen från olika fritidshem fick möjlighet att lära känna varandra och ha roligt en stund, för att alla vinna äran att ha kämpat väl och ett diplom.

Mitt i allt byggande med Kaplastavar ordletande och hoppande på ett ben kom så min lärarstudent för att läsa lite med några av barnen. Han skulle ha seminarium i morgon kring inlärning av skrivande och läsning... Vi pratade lite om läromedel men det är ju lov och "lärarna" hemma. Så jag bad honom komma igen nästa vecka för att få "riktigt skolmaterial".

Ja, så gick dagen mot sitt slut och jag som är en aning beroenda av min Android råkade få se att jag fått mejl från lärarstudenten. Där stod att vi haft en fin dag och att han ansåg att Sportlovskampen innehållit många positiva delar bland annat lärande i läsning och skrivande...

Ja det visste jag väl!!? Men sträckte jag på mig och presenterade vårt bidrag till barns utvecklande av dessa kunskaper? Jag som alltid tyckt och framhållit att min del är minst lika viktig som "skollärarpersonalens".
Nu skäms jag lite för att jag missade den biten och lovar bli bättre på det.

Tack! Tack! för att du satte lampan på att barn verkligen har möjlighet att lära i fritidshemmet och tog dig tid att skriva mejl och berättade för mig...
Lycka till i morgon.

Allt Gott
<3

Oj!

Har det gått en och en halv månad utan att jag skrivit? Jag fattar inte nåt :-O

Ja ja, nu har jag funderat lite igen och idag på alla hjärtans dag är det otäckheter och hur vi gottar oss i det värsta eländeseländena som irrat i hjärnvindlingarna.

Vad är så fantastiskt och nödvändigt för allmänheten att veta med någon blivit så förvirrad, sjuk eller galen (kanske rent av ondskefullt besatt)att han har ihjäl och äter upp sin kära??? Kära? I stora svarta bokstäver från kvällstidningarnas förstasidor lyser det mot mig och mina små söta lässugna fritisbarn när vi ska handla grädde och geléhjärtan till våra nyss bakta bakelser.

Stor bild på förövaren och ord som kanibal och skar halsen av flickvännen hinner jag se innan jag vänder ryggen åt och diskret lotsar barnen förbi, distraherande med prat med kassakillen och kollegan. Om de hade frågat hade jag inte haft något svar... Det är enklare med snoppar och snippor och sånt om ni skulle fråga mig.

Men det här...

Varför tycker de att jag ska veta? Behöver killens familj eller flickvännens den här uppmärksamheten? Sjukt är det enda jag kan säga och blundar, inte för att det hänt men för hur pressen behandlar det...