en själv...

och de andra.

Hur man ser på sig och sin plats i sammanhanget.

Duger man och det man bidrar med verkligen?
Eller ska man göra något annat och i så fall gärna göra det på nåt annat sätt?

Vem är det som bestämmer det i så fall?

Ska man alltid fundera över hur andra tycker och tänker?
Pratar jag för mycket eller var jag för tyst?
Lät jag verkligen de andra säga sin mening och i så fall
lyssnade jag och ansträngde jag mig att förstå hur de menade?

Är det enklare att reflektera över andras sätt att göra
och hur ofta förväxlar vi det mad hur de är?

Om jag tycker någon bär sig underligt åt,
får jag ifrågasätta det betendet utan att ens reflektera över vilken
bakgrund som finns till att den gjorde som den gjorde eller sa som den sa?
Om jag inte frågar kan jag ju inte veta vilken intentionen var
eller om det faktiskt var ren tanklöshet...
I båda fallen känns det som att försiktighet om den andres stolthet skulle vara på sin plats.

För mig spelar samspelet stor roll och om det inte funkar
friktionsfritt ser jag det oftast som ett personligt nederlag.

Men...

It takes two to tango.
Det blir svårt när den ena kan stegen och den andre dansar vals.

Allt Gott!

studiedagar i allmänhet.

Och just den som just nu pågår i synnerhet.

Jag var lite tveksam  till att ens stiga upp i morse när vinden slog regnet mot rutorna så jag blev osäker på om de verkligen skulle sitta kvar i sina bågar.
Nog hade det varit härligt att kura där under täcket och lyssnat till ovädret innifrån hela dagen. Lite te, några tända ljus, nån god bok och såpor på tvn...

Men nej idag var ju dagen när arbetsgruppen av fritidspedagoger jag medverkar i skulle presentera sitt arbete med en cirkel för att underlätta det systematiska kvalitetsarbetet i fritidshemmen. Det gick minsann inte att ligga och dra sig det var bara att göa sig lite extra snygg (tuff uppgift) och bege sig ut i regn och rusk.

Dryga 600 personer med anknytning till fritidshemsarbete var på plats i biografen Draken vid Järntorget när vi klev upp scenen...
Jag tror jag sa det jag skulle och de andra gjorde det definitivt.
Vet att det känns som att få sten på bördan som redan är alldeles för tung för en del,
men när man kommer in i tänket och får rutin på att planera utefter den,
så är jag övertygad om att vår cirkel blir ett omtyckt verktyg till
att uppfylla kraven från de som bestämmer.

Det börjar bli på tiden att det syns vilket arbete som sker på eftermiddagarna på Holmar, Enhörningar, Drakar, Måsar och allt vad fritidshem heter runt om i stan.

Sedan åt jag lunch på restauant Trappan, ingen höjdare för en veg som jag men jag blev mätt i alla fall.

Så följde ett par timmars uppföljning tillsammans med de övriga fritidsfölket på min skola.
Jag tycker det är så skoj att se hur vi som arbetslag mer och mer går ifrån att se hindren
till att leta efter möjligheterna
och se svårigheterna som utmaningar som vi tillsammans kan ta oss an.
När vi kan acceptera läget och se vilka problem som är våra och vilka som ligger hos ledning eller någon annan blir det lättare att hitta en nivå där arbetet känns skoj och utvecklande även för oss pedagoger.

När jag kom hem hade frukostmackorna tinat...
Nja, det var nog ett tag sedan de tinat för de hade torkat med. Åt jag inte dem i morse?

Nu ska jag snart iväg igen för att lyssna på en föreläsning om "Pedagogik för moderna barn".
Det gäller att passa på när man har studiedag att lära sig så mycket det går...

Allt Gott!

kläder och så.

Tog tag i det i morse och ringde närmsta secondhandbutik, Evergreen nere vid Redbergsplatsen för att höra om de kunde tänka sig att hjälpa till att sälja mina utrensade kläder som jag inte riktigt känner mig bekväm med att bara skänka bort. Det är hela rena, snygga och i mitt tycke lite speciella grejor som någon annan med säkerhet skulle vara snygg i och gärna köpte för en billig peng. Men det var inte aktuellt för kvinnan i butiken att ens att titta på mina "paltor".
Hon ville ha märken.
-Du kan ju se på min hemsida vilka märken jag är intresserad av...
Jag hade ju sett det redan men tänkte ändå att det kanske fanns en liten hörna för dem som ville ha nåt lite kul utan märke.
Men icke.
Jag frågade henne om hon möjligen kände till om det fanns någon butik som tog emot märkeslöst men det meddelade hon med snorkig röst att hon då inte hade en aaning om.
Okej. Tittade runt lite i cybern efter bättre begagnade klädbutiker men det är märken som gäller. Kanske man skulle ge upp skolvärlden till sist och öppna en andrahandsaffär med skojiga kläder utan märken för en spottstyver. Skulle Du handla där tro?

Har en elev som blev så förtjust i mina nyaste gröna byxor från Cubus, så när de nu i helgen har 30% på alla kläder åkte jag ner en sväng till stan för att köpa ett par färgglada brallor till för att glädja honom.
I den affären rådde kaos.
Kläder i en enda röra på golvet, nedrasade från bord och galgar.
Och när någon av de andra som också ville ha nåt nytt till en tredjedel av ordinarie pris inte hittade vad de sökte på direkten åkte några plagg till ner och så kom näste man (som oftast var en kvinna) och klev i hela högen.
Jag får ångest.
Simone och jag vek och sorterade färger på byxbordet tills ett par dök upp i min storlek...
Då var de beigea. Inte så färgglatt kanske men jag orkade verkligen inte se eländet
mer så vi gick och ställde oss i den felvända kön.
Varför ska köer nu för tiden sträcka sig rakt ut från målet, över öppna platser och gångvägar istället för utefter väggar och kanter så att de som inte står i kö lätt kan promenera förbi???

Jag känner mig lite gnällig, var finns respekten? Respekten för dem som tänkte sig köpa plagget som ligger där nertrampat på golvet. Respekten för arbetet någon lagt ner på att sy (tänk om det är en textilarbetare som arbetar dag och natt för tre kronor i timmen som tillverkat tröjan som blir kliven på). Respekten för butikspersonalen som ska försöka hålla ordning och sortera utbudet när lokalen tömts på kunder framåt kvällen.
Ja, och var är respekten för medmänniskan i stort...
gnäll gnäll...

Nu sitter jag här i mina ofärgglada jeans och känner mig fin.
Det är bra till premiären av "Så mycket bättre" ikväll där evegreens, inte butiksnamnet från
secondhandbutiken jag skrev om tidigare utan låtar som aldrig dör
och respekten för någon annans
låtskatt blir till underhållning som berör.

Allt Gott!

sömnbrist.

Det är synd om mig tycker jag.
Hösten brukar vara en tid då min energinivå håller sig i
bottennivå. I år har den sjunkit långt under.
Detta beror på att jag börjat vakna varje natt vi tvåsnåret
och trotts tröttheten är det helt omöjligt att somna om innan
klockan närmar sig fem.
Jag snurrar och funderar och vrider mig och letar en position där
den onda armen och axeln värker mindre och den övriga
kroppen kan koppla av, går upp och tar mig något att äta och tittar
in på Facebook där alla utom de som är på andra sidan jorden sover sött,
så kollar jag alla fönster tittar på natten och spanar efter ljus i något
enstaka fönster för att känna gemenskapen med någon annan sömnlös.

Natten som gick sken månen så starkt det var ljust som på dagen tänkte jag.
När tidningsbudet skramlade förbi med sin vagn nedanför balkongen
bestämde jag mig för att NU får det vara nog och lyckades förflytta mig
in i drömmarnas rike igen, då var klockan fyra och klockan åtta var det
dags att vakna igen.

Jag känner mig långt ifrån utsövd.

Funderar på vad det är som väcker mig egentligen... är det bara axeln?
Jag tror inte det för tankarna som snurrar handlar inte om den,
de går till mina fina elever, till dem jag haft och till de nya jag har och
till alla som jag arbetar med och möter på vardagarna.
En del är trötta och behöver styrka och energi för att orka med att
göra det som vi är ålagda vilket i sig är mer än vad som kan förväntas
av en människa med alla möten, relationer, och känslorna barnen
och ungdomarna väcker, alla mål som styrdokumenten kräver att vi
hjälper dem att uppnå och den dokumentation lagen begär.

Det krävs struktur, vilja och motivation att rikta energin på det vi
orkar göra istället för allt vi inte hinner eller förmår.
Och nyss var Skolinspektionen här och satte spotlighten på bristerna, nu
letar vi rutiner och struktur för att bevisa att det som ska göras,
görs i vår skola.
Det handlar mycket om fina ord som bedömning,
måluppfyllelse, grundsyn, helhetstänkande, bemötande och inflytande.
Ingen ska utsättas för känkningar vare sig av andra elever eller vuxna...

Jo,
det är mycket och jag är ny i mitt arbetslag, där jag upplever att mycket
gått på lösa boliner och fixats om en väldigt bra i sista stund, och känner
förväntningar att jag ska göra  saker jag inte riktigt har koll på och
kritik för att jag lägger mig i saker jag inte har med att göra...

Nattsnurret får skulden till att jag igår helt missade hur schemat
såg ut och virusar som gjort att barn fick stanna hemma gjorde att allt
löste sig till det bästa trots min virrighet där jag sprang runt och letade
bortslarvad nyckelknippa istället för att delta i undervisningen.

Natten som kommer blir en timma längre... Önskar jag kunde utnyttja
den att sova igen en smula.
Så här års är det bästa med sommartiden den extratimman.

Vad har du för knep att komma ihåg åt vilket håll man
ställer om sin klocka?
Det finns ju några varianter...
Fall Back, Spring Forward är min favorit.

Nåt som inte hör till favoriterna är politiken som Björklund tillåts
driva kring barns utbildning...

Undrar hur han sover om nätterna???

Hur som helst, till Dig:

Allt  Gott!

att jag kommer ihåg.

Minns den där morgonen när jag fyllde fyra år och
studsade ur sängen för att se hur stor jag blivit.
Det var inte en millimeter vad jag kunde se, och jag blev så arg!
Jag skulle ju bli stora damen och så märktes det inte ett dugg.
Det är vad jag kommer ihåg av fyraårsdagen...

Det har gått många år sedan dess närmre fyrtionio och ett halvt.
Vad det betyder inför kommande sommar gör mig lite pirrig och
förväntansfull igen, men jag hoppas att jag inte har vuxit under natten
den här gången heller.
Någon slags större firande förväntar jag mig och
det tänker jag se till att det blir.

Nu är det dags för generationen efter generationen efter att fylla fyra år.

Hoppas lillskruttan som fyller år på onsdag slipper börja dagaen med besvikelse.
Vi firade henne redan igår och det var ett riktigt härligt kalas, färgmatchat
i rosa och lila med kusiner och mostrar och mormor, farmor i två generationer,
med fina presenter men utan sång på födelsedagsbarnets begäran.

Det är underligt det där med vad man minns och inte...
Men det mesta som man kommer ihåg tror jag nog är det vi påminnts
om genom åren och funderat över ibland.
Så då är det väl egentligen minnet av minnet som jag förnimmer när jag
säger att jag minns den där morgonen när jag fyllde fyra
och skulle ha blivit en stor dam...
Nu kommer ju snart en ny chans.

Allt Gott

att röra på sig.

Pez och Polly är två gröna lovebirds med ett enormt rörelsebehov. De visar med all önskvärd tydlighet med jämna mellanrum att det är för trångt i buren och att jag borde öppna så de fick sträcka på vingarna.

Så jag släppte ut dem och satte mig bekvämt framför datorn efter en förflyttning från soffan med kaffekoppen som hantel i  högerhande och mobilen i den vänstra. Ett rejält motionspass så här på söndagsförmiddagen.

Det talas så mycket om att vi rör på oss för lite, vi människor. För bara ett par dagar sedan kom en rapport igen om hur väldigt många timmar våra unga tillbringar stillastittandes...
Och ändå vet vi ju att våra kroppar är till för rörelse. Igår berättade nyheterna om förskning som kommit fram till att tjockisar som motionerar mådde betydligt bättre än magra som lät bli.

Jag blev lite ställd när sjukgymnasten ställde frågan om jag rörde på mig en halvtimma om dagen.
En halvtimma? Nej, eller jo.
På mitt jobb är man sällan still, man är i ständig rörelse men det är ju inte träning...

Jag ser mig som en tränande person.
Jag vet hur musklerna fungerar, något sånär, vet att ju mer jag vilar ju tröttare blir jag.
Men ändå blir jag sittande. I våras var jag så stolt över att äntligen kommit igån med regelbundna besök på gymmet. Så började ju axeln krångla och jag tänkte att vila skulle vara trixet men det visade sig att det enda vilande bidrog med var att lägga kilon till och dra styrka från kroppen min och sänka eneginivån i själen.

Att få en diagnos, frusen skuldra, med prognosen att med tiden bli som vanligt igen fick mig att inse att nu är det dags att röra på mig. Plockade fram mitt theraband och satte igång att dra i det på kvällarna. Det gäller att hitta vinklar som funkar för axeln för gör jag fel gör det så ont så ont. Nu kör jag ett litet pass fyra kvällar i veckan. och smygtränar som jag alltid gjort.

Smygtränar?

Jo, jag passar på att stretcha baksida lår när jag knyter skorna, stärka bicepse när jag bär hem kassarna från affären, tränar balans och fotleder när jag tvättar fötter och tar på strumpor, formar stuss och lår medan jag diskar genom balettiska stångövningar vid diskbänken, kanar ut på soffkanten för att ge magen lite styrka genom att cykla lite i luften.
Jag åker inte hiss eller rulltrappa jag tar trapporna.
Bäckenbotten får sitt på busshållplatser eller när jag kommer på't och då kan även korsettmuskulaturen tajtas till och hållningen tänkas över... Ja ja det kanske kan se underligt ut för vissa men visst vore det bättre för dem som stör sig om de också använde musklerna istället för att döma?

Nä... nu ska pippisarna få rent och jag göra mig klar för 4årskalas med inledande promenad så...

jag rör på mig.

Allt Gott

 

att det är skönt med fredag

och att få lägga sig en liten stund efter jobbet.
Jag vaknade av att magen kurrade och nu doftar det från
linssoppan jag hittade på till  fredagsmiddag.

Snart är den klar men jag först ska jag skriva om en underlig sak
som gör mig lite orolig över hur jag är och varför...

Igår handlade ju inlägget om att synas och höras.
Jag syns och hörs tydligen och har gjort genom tiderna.
För andra gången på bara några veckor tilltalade en "vilt främmande"
person mig idag.
Vi hade väntat på våra döttrar medan de dansade balett på
Danshuset nån gång i tidiga mitten av nittiotalet.
Jag har ingen aning, men från just samma plats var jag
ihågkommen av en annan kvinna här på min egen busshållplats
för ett par veckor sedan.
Det känns ju inte helt bekvämt även om det kanske
är lite smickrande när det sägs att jag inte förändrat mig mycket
på dessa tjugo år.

Men jag då?
Vad är jag för självupptagen och ointresserad
person som inte minns ett dugg?

Jag tänkte igen igenom tiden där på Danshuset som vi besökte
flera gånger iveckan under en massa år.
Jag kommer inte ihåg många personer eller vad jag skulle ha
talat med någon om eller gjort för att bli igenkänd så här lång tid efteråt.

Jag funderar vidare och hugger in på soppan undertiden som "go'kväll" börjar på tvn.

 

Buljongtärning, ingefära, chilli, vitlök, en potatis, en näve röda linser, tomatputé, lite paprikapuler,torkade örter och en nypa socker... olivolja. Ägget kokade lata jag utan skal direkt i soppan och det tror jag behövs för den blev rätt het kände jag.

 

 

 

Allt gott

människor man möter...

lite här och var i vardagen.

En del står i vägen när man ska stiga av vagnen. De ser en inte överhuvud tagent. Stirrar irriterat rätt igenom, störda av att något står ivägen så att de inte kommer fram. Andra tänker inte på att de själva syns, petar näsan, gäspar stort utan att hålla för munnen, tar några lyckliga skutt eller förlorar sig i hångel med den vackraste och skönaste person de känner till just för tillfället.

En del tänker inte på att de hörs. De sjunger med inlevelse med till musiken från spotify i hörlurarna, snackar skit om chefer, grannar och arbetskamrater i mobilen eller med varandra. En del glömmer till och med att de har tystnadsplikt utan talar om elever och klienter där de är mitt ibland oss andra.

Idag överhörde jag den mest förälskade killes mobilsamtal i Brunnsparken. Det lyste om honom när han förklarade att någon i andra änden hade bett honom hålla om sig. Hur mysigt det hade varit att ligga där på magen med armen om telfonörkamraten och lyssnat på andetagen. Jag kunde inte låta bli att lysa lite jag med och längta efter den där förälskatkänslan... Vart tar den vägen när åren går?

Men jag ser människor, kan inte låta bli att titta på stora skägg, ansade mustascher, vackra väskor och fascinerande håruppsättningar.
Ja, jag vet att det kan sägas att jag stirrar och jag kommer på mig ibland att jag fastnat med blicken på några vackert målade naglar, knalligt färgade herrstrunpor, skyhöga klacker eller precis vad som helst faktiskt.
En period i livet gick jag runt och tyckte folk hade dålig smak och var mest tråkiga och fula. Då tittade jag på dem för den saken och undrade varför de inte ansträngde sig lite mer...
Men så kom jag på att det inte alls var så.
De hade ansträngt sig, stått framför galgarna i garderoben och spegeln i badrummet lika länge som jag själv och de hade valt och matchat. De är precis så snygga som de vill och kan. Nu för tiden är det just den tanken det som får mig att kolla lite extra, att välja att se det fräcka och vackra och beundra de modiga eller de som försökt att vara så diskreta att de strålar i sin beigehhet.

Hur som helst så vill jag se dem jag möter och jag vill att de ska se mig...
Letar ögon på dem som står i vägen och prövar med ett leende så ofta som det går.
Jag träffade en man en gång som berättade att han givit sig själv en utmaning.
När han var ute på promenad ville han möta blickar
och när han gjorde så kostade han på sig att säga "Hej!".
Så samlade han poäng varje dag till sig själv, ett för varje "Hej!" han fick i retur.

Hej Hej!

Allt gott

ösregnet

som smattrar på taket och sköljer nerför rutorna.
En sån där äkta mysainnesöndagsmorgon.

Det har varit en vaken natt mest känns det som, axeln barar bråkar och jag försöker hitta bekväma positioner men de är bara bekväma en liten stund sen vaknar jag igen av att jag snurrar och trasslar in mig i lakan och kuddar. Ett skönt läge är när jag tar en av de tjockaste kuddarna i famnen och kramar den. Det blir en precis lagom vinkel i axelleden men alldeles för varmt om magen efter en stund.
Jag somnade i alla fall och sov bort en stund av morgonen innan jag steg upp och gjorde lite jobb här på datorn istället. Det tar sin tid att komma in i nya arbetsuppgifter och rutiner men nu börjar verksamheten på fritidsklubben Udden att ta form och jag fick ett veckoschema nedskrivet att föreslå mina goa arbetskamrater och presentera för chefen så att även ledningen ser att det krävs lite planering och organisation också när barnen blir större.

Det är en helg med flickbesök och även där märks att åren går och tonårstiden närmar sig med stormsteg. Klockan elva uppenbarade damen sig här i köket för att göra sig en kopp Oboj, en smörgås och dra sig tillbaks till tvn.
De visar Disneys Trassel om prinsessa Rapunzel som har sagovärldens längsta, gyllene hår. Jag borde kanske göra henne sällskap för det är en film jag inte sett ännu.

Men jag har lite till att berätta om och det har med hår att göra faktiskt. Simone var här och färgade sitt hår igår, det blev jättefint trots att jag tycker den blonda naturliga färgen hon har är allra vackrast och inte kan hålla inne med min åsikt om detta.
Hon blir inte arg suckar bara och förklarar att blond är sommarfärgen nu är det höst och hon vill synas lite mer. Finaste ungen.

Vi satt där i soffan och mös till körslaget och tyckte nog att Bengans skulle gått till final istället för Hofstens.

-Har du tänkt på en sak mamma?
-vad?
-Det är bara kvinnor på alla hårfärgsförpackningar...
-Ja men just det... Underligt!

Ja ja...
Ösregn ursäktar inomhusstannande och långt morgonrocksbärande.
Nu blir det en kanna kaffe till och lite filmmys den här dagen får bli precis som den vill.

Allt Gott

långa dagar...

och hemresor som blir riktigt trevliga.

Imorse hade jag en jobbdejt halv åtta och vi diskuterad den sena eftermiddagens möte som vi är satta att vara lite ledare för.
Jag är ju en sån där axelryckartyp...
äh, brukar jag tänka, det löser sig när jag väl står inför't.
Inte har jag vett på att vara blyg eller särskilt återhållsam med min åsikter heller när det kommer till diskussioner i ämnen som berör mig.
Ja, ja jag vet att man fått två öron och en mun för att man ska lyssna mer och prata mindre och jag försöker faktiskt öva på det.
Min dejt sa en hel del som jag fått bearbeta under dagen och det tar på krafterna att tänka nya tankar... Hon livscaochen Mia Törnblom, sa en gång i tvrutan att det vi tänker under en dag är till 99% det vi tänkte igår, i förrgår  och dagarna innan... Så jag är verkligen tacksam mot alla som hjälper mig att åtminstone tänka två extra procent utanför lådan. Det är lätt att tro att alla ser saker och tänker på dem ungefär som man själv gör...

Dagen gick fort men nätet väldigt sakta... men till sist lyckades vi få iväg beställningen på allt glitter, silkespapper, tapetklister, guldfärg, basketboll och piprensare. Ja det var mera men det går åt en hel del olika saker på en fritidsklubb.

i bamba var det fiskbullar i dillsås

Vi körde lite röris och kastade boll... och så kom taxin och körde hem barnen och mötestiden tog vid. Vad jag kan förstå har man förväntningar på mig som jag aldrig kommer att förmå en komma i närheten av att leva upp till.  Någonsin.

Så kom det där tankarna igen att det jag gör det kommer aaaldrig att duga det är lika bra att dra... Men, som jag sett fram emot detta som jag trott förväntats av mig. Jag ska försöka stå emot att fly ett litet tag i alla fall. Men vem vet.

Behövde ta en promenad för att andas ut innan nästa möte som egentligen är en slags kompetensutveckling som handlar om arbetet att motverka mobbning i skolan. Vad mycker härliga tankar, god frukt och matansvarig hade gjort underbara smothies åt oss.
Tiden rann iväg men som tur var fortsatte mötet en stund till på spårvagnen hemåt.
Samtal är fantastiska saker, de liknar en böljande dans. Tankar blir ord som föder tankar och nya ord tills hållplatsen kommer där man blir ensam med wordfeud igen.

Jag stod där gloendes på mobilen, väntades på bussen som skulle ta mig uppför sista backen när ett brett, i stort sett okänt leende frågade om vi inte var grannar...
Så var tjôtet igång.
Det är så enkelt ibland. Vi bor inte alls grannar, har mötts nån gång på gården när hon rastat hunden och jag varit på väg till tvättis. Men det var väldigt länge sedan nu. Men prata kunde vi, om hundar, hundrädsla, barn och djur...
Hon hade inte sett Fbfilmen från Brunnsparken med pojken som blir attakerad av en bamsig Rottis. Men förstod min frustration över de vuxna som envisas med att korsa skolgården och låta barnen klappa sina hundar... (sina så väldigt snälla hundar så klart, men mina barn kanske inte alltid är så väldigt snälla)
Nä men jösses vad jag skriver.
Men så har jag ju faktiskt tio fingrar och du två ögon.
Betyder det att jag ska skriva mer och du läsa mindre???

Jag vet inte..

Allt Gott

sicket mörker det är.

och att man nog borde se till att skaffa sig en reflex med det snaraste.
När blev det en sån höst?
Jag hade ju knappt givit upp väntan på att det äntligen skulle bli sommar.

Idag när vinden tog i virvlade löven som guld i solskenet på skolgården och barnen jagade dem som i dans. Med vindbyarna kom molnen och vi hade ju redan i morse hört om regnvädret som närmade sig väster ifrån....

Jag hade ett glatt inlägg i tanken när jag började skriva...
Ett om utbudskvällen jag varit på där vi, skolpersonal, blev bjudna på smakprov från en mängd teatergruppers barn och ungdomssatsningar inför hösten och en god sallad med bulgur, pumpa och tsatsiki.
Det är fantastiskt vad det finns mycket skojigt att se och visa för eleverna, så enormt många begåvade människor både musikaliskt och på andra sätt.
Det fångar mig på minuten och får mig att skratta eller vilja fälla en tår.

Tänk om de som håller i och fördelar skattepengarna ville lägga lite flera mynt i högen för  barns kulturella upplevelser. De skulle vinna en massa fantasifulla, empatiska och kreativa ungdomar på sikt. Men det är ju här och nu som gäller och då är några tusenlappar för att skicka en grupp skolbarn på föreställning oöverstigligt.
Synd.

Nu sköljer regnet nerför rutorna och jag är inte ett dugg på gott humör längre.
Tittade just på Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar"...
Kan bara skriva att nu är jag inte så sprudlande längre. Mörkt men ändå kärleksfullt på något vis. Fängslande från första stund och den fick mig då både att le men kanske mer fälla tårar. Inget för barnen i skolan men helt säkert för dig.

Men ändå

Allt Gott

Känner mig nöjd

med dagens värv.

Klädkammarn som svämmat över är rensad.
Där finns en massa braattha- och kulattkläuppsiginångångkläder på hyllor och galgar men det är ju lite som jag är... Som jag känner i stunden är viktigt och då kan det bli långklänning, kavaj eller trasiga brallor som gäller för att känna mig bekväm den dagen.

 

Tömde hyllor och klädstänger och fann en eller annan damråtta. Trevligt att jaga ut dem!

 

 

Min säng svämmade över.

Hjälp!!!

Går det att få nån ordning på detta?

Jag vek och hängde och slängde det som jag använt färdigt i en hög på golvet.

Fina fullt användbara kläder och tanken på om man kunde få några kronor för det minst slitna började gro... Lite girig är jag nog.

Med tanke på att de kläder som hängdes in i klädkammaren igen är mest åt det somriga hållet skulle ju en liten dusör kunna bli grunden till en resa så att dessa blev använda lite mer... Vinterkläder behövs väl inte?

 

Tänker på min mamma som varje höst och vår gick igenom allas våra kläder, stuvade undan dem som inte hörde årstiden till för att ta fram dem till nästa, packade urvuxet i kartonger som fick användning av flickor på ett barnhem någonstan i Afrika tror jag och sydde i kilar i baken och förlängde de byxor som kunde användas lite till av mig.

Jag försökte med det där när flickorna var små men gav nog upp efter några år så nu hänger hela årets ekipering på sina galgar i garderoben året runt.

Antar att det kan ha nåt med att göra att det blir så fullt av reafynd...

 

 

Nu undrar jag bara vad jag ska ta mig till med den här högen av stackars överblivna paltor...
Myrorna är ett troligt slutmål för dem och då kanske de kommer till nytta igen, för flera.

Får väl börja vika och packa...
Får stålsätta mig så att inget hamnar i klädkammaren igen. :-)

Allt Gott!

Förresten...
Kunde du svaret i vitsen i förra inlägget???
Det är ju krockodilen så klart.





när tre försök krävdes...

för att få igång filmen vi bestämt att se i söndags kväll.

Den goe biografarbetande gubben som dagen till ära lottade ut en pocketbok med titeln Hypnotisören  bland oss Woody Allen sugna biobesökare, berättade var toan fanns, var vi skulle gå ut efter filmen, drog en vits och sa att han fanns utanför om det skulle vara något underligt med filmen. Ja, då skulle vi bara komma ut och påkalla hans uppmärksamhet.
Och när Domenico Modugno sjungit sig igenom en lång bit av ♫ Volare ♪ och rollfigurerna börjat prata och filmduken fortfarande lyste grå, då reste en driftig man längst ut på en bänkrad ganska långt bak i salongen på sig och begav sig utanför för att påkalla biokillens uppmärksamhet.

Så blev det ljust och mörkt igen... och Domenico Modugno började om med ♪Volare♫ Nei blu dipinto di blu....♪ Jag blir liksom upprymt glad av den sången. Men filmduken var grå...
Nu var det en kvinna som gick ut och hon reagerade väldig mycket snabbare.
Det kom in en generad annan göteborgare som bad oss hålla ut och lovade att han gjorde sitt bästa för att lösa de tekniska problemen.

Det blev ljust och så blev det mörkt...
Först kom det upp en logga för filmbolaget och sedan satte Domenico igång med ♫ Volare ♪ för tredje gången och nu fick vi se trafiken i cirkulationsplatsen utanför det stora vita muséet jag traskade förbi i värmen för bara en månad sedan.

En spontan applåd steg från bänkraderna.

Vi hade egentligen behövt påkalla de där biografarbetarnas uppmärksamhet flera gånger för hela filmen var det faktiskt lite underligt med...
Men det ska la va på de viset när det är Woddy Allen.
Måste medge att jag är svag för underligt :-)

Jag är ju som han den goe i början av inlägget "lite Göttebossk av mig änna" så inte vill jag undanhålla Dig vitsen han drog:

Vilket djur är det sämsta i trafiken???

Allt Gott