att Ghost skulle...

spela på Liseberg och jag skulle gå på Bokmässan.

Det hände mycket på en samma dag och
en av döttrarna behövde mig som garant för att hon var
hon mitt i allt ihopa.
Jag är en trött gammal tant men orkade mig iväg till mässan
och smart som jag är köpte jag biljett hemmavid och
slapp stå i den kilometerlånga kön för att komma in och trängas.
Det är en himla massa folk och jag hann faktiskt inte hälften av vad
jag hade velat hinna innan det var tid att kila vidare till nästa
punkt på planeringen, vännerna som skulle komma med tåget.
De skulle se Ghost på Liseberg och hinna äta något gott och köpa
bekväma skor.

Tänk om jag skulle gå med dem på Liseberg...

Hur som helst blev väl jag kär i ett par galet färgglada stövletter under
tiden mer rockiga skor i svart provades i ett annat hörn av affären.

De är för dyra!
Jag behöver inga nya skor!
Fina är de... Men jag ska hålla i mina pengar nu 1100
är långt över gränsen!

Vi åt Thaimat för på den Turkiska restaurangen var det fullsatt när vi kom.
Thai är gott och jag kände mig nöjd och glad men tröttoch lämnade
vännerna föratt åka hem och vila.

Min första tanke imorse var på de fina skorna och på röret där
jag samlat tior ett bra tag nu.

Jag tänkte att om det finns tillräckligt för att köpa skorna i
röret så är det ett tecken att jag ska ha nya skor i alla fall, hällde ut
pengarna i soffan och började stapla dem tio och tio på soffbordet.

Det var elvahundratio kronor.
Jag bestämde mig för att sätta in pengarna på mitt Icakort och betala med det.
Men Ica tar inte emot 110 guldtior på en söndag.
Undrar hur de gjort om jag hade handlat istället för
att vilja göra en insättning.




Ja ja, när jag kom till skoaffären fanns skorna inte i min storlek.

-De finns på Backaplan ser jag, sa den trevliga och hjälpsamma expediten.
-Jag kan ringa och be dem lägga undan skon åt dig tills imorgon för nu
stänger de om en kvart.
-Tack, sa jag.

Men jag ville inte riktigt ge upp dagens idé utan gick med raska steg till
Brunnsparken och hann lagom med en buss mot HjalmarBrantingsplatsen.

Med en sekund tillgodo och expeditens goda vilja hann jag in i affären
och kunde hämta skorna redan idag och nu ska det sovas,
fem kvart i timman som mor min alltid brukade säga.

Allt gott

 

att försöka fånga nattens tankar på dagen.

Jag har börjat vakna mitt i natten igen.
Det är ganska irriterande för jag hade en lång period av nätter
med oavbruten sömn.
Jag vet i och för sig inte hur kvaliteten på den där sömnen
var för jag var alltid väldigt trött när väckarklockan skrällde för
att få liv i mig på morgnarna.

Det var nu inte sömnproblem jag ville dryfta idag.
Utan, igen, problem med hur vi ska utbilda morgondagens
vuxna och där med dem som ska ansvara för vårt samhälle inom
ett par decennier.
Jag låg där och vred mig mellan lakanen och till sist gav jag upp.
Fångade in telefonen från nattygsbordet och öppnade Facebookappen.
Flera av mina vänner har länkat till en artikel i GT skriven av Frida Boisen
om hur föräldrar lämnat över makten till sina barn och att de borde ta
den tillbaka.
Det vore väl bra om det bara var att säga till dem att det ska veta att
det är bra för barnen att deras föräldrar tar ansvar, ställer lagom krav
och har förväntningar på de små liven.
Men det är något vi i min generation (och den innan kanske) missat i
fostran och skolan i utbildningen av dessa föräldrar, något som
utbildningen dessa föräldrar fick när de gick i skolan inte tänkt på.
Föräldrar informerades enbart vid, de två gånger
om året återkommande, kvartssamtalen. Eller om eleven misskött sig så klart.
Men föräldrar är viktiga.
Varje individ spelar roll och hur man bemöter andra påverkar
bilden de skapar av sig själva.
Många unga  föräldrar idag inser inte, för de har inte den bilden av sig,
att det de gör och säger spelar någon roll för någon annan än dem själva.

Jag vill poängtera att detta är högst egna och helt luddiga tankar tänkta
mellan två och halv fem natten när mörkret vann över
ljuset igen för ett halvår framåt. Tankar jag försöker få någonn
ordning på i text i dagsljus.
I den länkade artikeln nämns en liten pojke som får positiv bekräftelse
på sitt beteende som kan ses som felaktigt den första dagen i skolan.
Han har säkert befäst det sättet att närma sig nya saker redan i
förskolan och där har de inte haft kompetensen att bryta och ge honom
tryggheten att våga säga

- Ja vad kul, en ny lek!
utan givit honom bilden av sig själv som en avig person som
säger ifrån när han inte är nöjd.
Mamman som vill sin lille älsklings bästa tänker säkert inombords
att hon gärna haft med en son son till uppropet som inte utmärkte sig
som klassens buse första dagen.
I artikeln tolkar jag det som att det rätta vore en skarp tillrättavisning från
vårdnadshavaren.

Skäll gör inte saken bättre men tillrättavisningar behöver inte vara
det samma som bannor.
Det kan vara stöd att och förståelse för att ett beteende inte alltid
ser ut att betyda det det på ytan är. Vi behöver själva bearbeta de
känslor det väcker i oss som vet "hur man uppför sig".

Vi som arbetar i skolan har de barn vi fått att arbeta med, en bunt
individer uppfostrade av den första riktigt stora föräldragenerationen
som delat fostran mellan hemmet och barnomsorgen.
Det är spännande och vi kan inte begära något mer än samarbete.
Jag vill finna ett förhållningssätt där var och en av dessa små personer
hittar en god medborgare, en god självkänsla och medkänsla för de
andra i samhället inom sig och som ger dem en god utbildning
som kommer att utveckla vårt samhälle så att det klättrar på den där
listan med världens lyckligaste från åttonde till toppen helt och hållet.

Nu funderar jag på en liten lur...

Allt Gott

gnäll...

är det verkligen befogat att traska runt här hemma med
mungiporna hängande i knähöjd?
Borde jag inte vara lite nöjd, lite tacksam ändå?
Är det jag gnäller över verkligen reella orsaker för beklagan?
Nja, det beror ju på hur man ser det.
Bara förmånen att faktiskt kunna gnälla när man är lite låg,
är ju om en tänker efter, värd att vara tacksam över.

Att det är ensamt gör ju samtidigt helt konfliktfritt, jag bestämmer
vilken delikat middag jag ska laga, stekt tilapiafilet med potatismos
smaksatt med vasabi, vitlök och basilika, vin både i och till
maten blir det också.
Fjärren sköter jag, konstigt nog är det ishockey på men den borde
väl vara slut snart och inte är det någon mer än jag som
kan klaga över att jag inte fått städat klart idag heller.

Städningen, som inte blev av, är väl väl inte så mycket att
gnälla över egentligen heller, det finns en massa att vara
nöjd och tacksam över vad gäller den.
Tre tvättade och hängda maskiner.
Stoppa in i maskinen, välja program, fylla på tvättmedel,
trycka på knappen så sköter maskinen allt själv inget blaskande
med baljor och tvättbrädor.

Disken står och självtorkar och det är fakltiskt trevligt att diska.
Jag vet inte vad det är som hindrar att jag gör det lite oftare.
Jag har varmt vatten i kranen, diskmedlet just nu är vackert grönt
och doftar äpple. Och nog är jag tacksam över tipset från min chef
en gång för så där 25-30 år sedan att koka tvättmedel i brända grytor.
Popcornkastrullen som blivit bränd är  spegelblank och fin igen och
det gick på ett litet kick medan jag stoppade potatisarna som
jag verkligen inte varken sått eller skördat i saltat vatten.

Ja, just det nu är de nog klara att mosas så jag lämnar med
ett nöjt leende på läpparna över till dig som kanske och har
lite helgdepp att dras med och önskar...

Allt Gott

att min också hette Margareta.

Men att hon fick vara den fantastiska lärare, förebild och
inspiratör hon var och arbeta ifred för all kritik och alla
åsikter om vad och hur vi elever lärde oss.

Senare har kritik riktats mot mängdläran vi ägnade oss åt på matematiklektionerna
(den kunde Margareta inte välja bort, det var väldigt styrt på den tiden vad, hur
och när man skulle läsa) men jag känner att den matte jag lärde mig gjort att
jag fixar att betala mina räkningar, räkna ut den procentuella
rabatten på reaplaggen, ha koll (någorlunda) på tiden och
blanda ihop rätt mängd av ingredienserna till riktigt goda rätter och
bakverk när jag vill.
Att kunskapen om logaritmer och ekvationer, grafer och formler
inte räckt till för att begripa gymnasial matte är nog mer en fråga om intresse
och läggning än om grundkunskaper.

Vi gick glada till Skånhällaskolan varje dag och vi arbetade idogt
med vad Margareta, vår lärarinna, bad oss och hemma frågade
våra föräldrar om hur dagen varit och berömde oss för våra framsteg.

Om det skrevs någonting om skolan och dess kvalitet i tidningarna eller
talades om den på tv har jag ingen aning om.
Jag vet att vi ungar fick veta att skolan var viktig och att det var viktigt att
vi gjorde vårt bästa där.
Ja sedan blev vi äldre och på högstadiet började väl även jag att ifrågasätta
vad vi fick lära oss... och hur.
En del av våra lärare verkade ha stagnerat och tröttnat.
Och läroplanen kändes som om vore den från medeltiden.
Ungdomar behöver mera utmaning än vi fick kan jag tycka.

Idag verkar alla vara experter på skola.
Alla har rätt att tala om hur dåligt skolan sköts och inte har de
som egentligen borde veta bäst, forskare inom pedagogik och metodik och
didaktik, mandat att föra utvecklingen åt ett acceptabelt håll.
Detta sköts av en politiker som sentimentalt pratar om sin lärarinna
i sjuttiotalets Sjuhäradsbygd.
Som under sina år vid styret inte lyckats hitta mycket positivt
att föra fram om sitt ansvarsområde utan snarare vänt varenda sten
för att hitta fel och brister och saker att reformerar som det känns för
mig som varit i det området ungefär lika länge som han.

Idag skriker löpsedlarna ut till elever på väg att köpa sin energidryck
eller sina chips att skolan är sämst igen.
Det skrivs att eleverna får mindre och mindre kunskaper
och är riktigt usla på de kärnämnen som krävs för att komma
vidare i sin utbildning.
Nästa dag måste de tillbaka igen.
Tillbaka till skolan som beskrivs som värdelös och inte lärt dem någonting.

Vad pratar man om  där hemma idag?
-Är det någon som varit dum?
-Är läraren snäll emot dig?
-Men håller ni på med stavningsregler ännu?
Det finns ju rättningsprogram i datorerna.

På tv pratas det om läxhjälp och om RUT är tillämplig när någon
vill anställa någon att läsa läxor med sina barn.
Läxor är och har alltid varit väldigt orättvisa om någon
är intresserad av min synpunkt.

Fritidshemmens grupper fylls på med barn och för varje år blir
grupperna större och större.
Varje elev får fler relationer och stressen ökar samtidigt.
Pedagogerna som arbetar på fritidshem blir dock ej fler och
får mindre och mindre tid att stödja och leda mot de mål
som skollag och läroplan sätter upp för fritidspedagogiken.

Jag har ett salutogent synsätt på det mesta.
Jag tror att det vi hyllar och lyfter växer och utvecklas.
Jag vet att många av våra ungdomar går ur skolan med betyg
som inte räcker till.
(Jag ser förresten att många vuxna som gått ur skolan långt före
både Björklunds och Baylans tid, inte kan vare sig stava eller syfta rätt.)
Det är inte skolan nu det är fel på.
Absolut inte på elever eller personal.
Det är synen på skolan och det man kan/får/måste lära sig där som
är det viktigaste att vi ändrar på.

Skolan är bra!
Vi bor i ett underbart land som erbjuder förskola, skola,
särskola, fritidshem, sommarskola, kulturskola, jo nejm itt, utbildning till alla.

Om eleverna känner sig privilegierade som har allt detta och
om deras upplevelse av sin vardag stämmer, många av dem älskar
och ser upp till sin lärare även idag nämligen och tycker att de lär dem
viktiga saker, med den som de ser på tv, hör politiker och i stort sett
vem som helst yttra sig om så är jag övertygad om att vi klättrar i
tabellerna från PISA (om det nu ska vara så viktigt).

Och det jobbar så många Margaretaor runt om
i vårt land ännu som brinner för skolan.

Allt Gott

glitter

De står så nära varandra där  korridoren. Tar på varandra lite nervöst. Ser mig och ler när jag går förbi dem. De är "mina barn" från fritids när de började skolan, nu går de i åttan och är uppenbarligen kära i varandra.
- Vad fina ni är, kan jag inte låta bli att säga till dem där i den tidiga morgonen på väg med kaffekoppen i min hand, ni lyser!

Han slår ut med armarna mot henne som vore hon en vacker staty han precis funnit och svarar,
-Det är hon!!!

Och jag, jag ler djupt i själ och hjärta och tänker att kärleken ännu är 

Allt Gott

att jag stör mig

på den dåliga svenska som drabbar oss varje dag
nu när så mycket av den information vi  tar emot kommer
via skrift i våra datorer, telefoner och på våra surfplattor.

Idag var det första jag såg när jag loggade in på fejsbok
att vi skulle fira någon på sin födelsedag!

Det har länge varit särskrivande som stört läsglädjen, ibland förhöjt den
med den nya innebörd av det tänkta skrivna särskrivningen skapade.

Det kryper i svenskfröken i mig, som ju  inte finns, när någon
berättar att de "inte talat med han" eller när "denna dagen nog blir fin".

Jag tycker  att det vore fint om de som inte känner att de är
så säkra på när de ska skriva de eller när det är dem  de ska välja
borde ta den enkla vägen och ta dom varje gång.
Det ser snyggare ut och stör läsrytmen mindre än ett dem som
hamnat  fel.

Det kan tyckas världsligt och är det kanske också för nog
har vårt språk levt sitt  eget liv förändrats med ord från andra språk,
förenklats  med stavningar  där bokstäver tagits bort  ur ord där de inte hörts, kommateringsregler som luckrats upp  och så vidare.

Så  jag kanske  bara är en vanlig bakåtsträvare och kverulant.
Behövde bara  skriva lite om det här bland mina blandade tankar.
Att läsa det  som andra vill förmedla till oss
omkring är ändå ett av mina största glädjeämnen.

Allt Gott

förändring

Att livet är en föränderlig sak där vi som är inblandade sägs hålla i rodret och kan styra i stort sett åt vilket håll vi vill vet alla. Eller hur?

Jag har en förebild i Olof Röhlander som har som punchline att "varje dag ovan jord är en bra dag" och det är ju sant. Han har också sagt att det alltid blir som man tänkt sig. Visst har våra förväntningar på både på varandra och tilldragelser stor inverkan på hur utgången blir av det planerade?
Men jag har också lyssnat på Helena Magdalena Ivekrans som talar om tankens kraft och hur vi är uppkopplade mot universum som tar våra tankar som önskemål och levererar det vi önskar och riktigt tror att vi kan uppnå. Det är lite svårt i vårt Janteland att tro att man kan förtjäna allt det bästa men jag vill tro på det som hon berättar och som Attraktionslagen beskriver.

Nu är det så att jag har anmält intresse till en fin lite mindre lägenhet i Haga...
Inflyttning 1a Juli och så klart behöver jag flytthjälp!
De idag 417 andra intresserade hittar säkert en annan lägenhet som passar dem betydligt bättre.

Ja, jag har ju flyttat några gånger genom åren och försökt att anpassa boendet så gott det gått till rådande familjeförhållande och ekonomi.
Dagens familjeförhållande passar inte längre den lägenhet jag bor i, den är för stor.
Jag älskar ljuset, utsikten, köket, färgerna och tapeterna jag valt och det vackra golvet jag fått hjälp att lägga för bara ett år sedan.
Men lägenheten suger energi.
Idag irrar jag runt här och försöker få nån ordning, komma till att dammsuga och torka golven och kanske putsa några fönster innan jag ska iväg för att inhandla råvaror till middagen imorgon då jag äntligen har mina käraste samlade här hemma
och det blir liv i annars döda rum.

Funderar på rödspätta och räksås som en gång var favorit för Evelina, undrar om det är oförändrat?

Någonting som ändå inte förändrats är känslan för dessa middagar.
Jag hittade ett blad från utbildningen jag gick med BRIS 1996 i en av alla papperssamlingar  och där fann jag bevis.

och medan jag virrar vidare i mina försök att finna ordning önskar jag Dig...

Allt Gott

veckans bästa dag

så börjar vi varje dag på mitt jobb...

Idag ha varit en riktigt bra dag faktiskt. Så mycket jag fått.

Rosor på kinden av vårolen, soppa med både linser och aprikoser som jag kanske var lite skeptisk till men som smakade väldigt bra, se dryga hundratalet glada barn leka i solskenet på utflykten vi gjorde med alla våra fritidshem, min  nya lön på en lapp i postfacket vid lärarrummet, ett foto av de allra första skira vitsipporna.

 

Som om inte detta skulle vara nog fick jag grannens post i min brevlåda och ett gott skratt när de visade mig sitt nyrenoverade kök. Det kan tänkas att det inte är så snällt att skratta men man undrar om de inte hellre skulle jobbat på cirkus eller nåt de där hantverkarna som bytt plats på diskmaskinen så att den numer inte går att öppna och inte heller skåpet under diskbänken. Inte blev det väl  bättre när de fick förslaget att ställa diskmaskinen lite på snedden där i hörnet i sitt nyrenoverade kök. Jag hoppas verkligen att värden håller vad han lovat och återsäller ordningen för mina kära grannar så att de äntligen kan få njuta i det fina, nya köket.

Ja, det finns massor som jag fått som lära mig en ny sång... alla har vi varit ägg.

http://www.youtube.com/watch?v=vg-V6QDBfpQ

Jag har ingen aning om vilka barnen på filmen är men låten är lika svängig som när vi sjunger den.

Nu väntar jag bara på att få en kallelse till vidare undersökningar så jag kan få veta vad som är fel med mig och förhoppningsvis må bra igen.

Allt gott

hur sjukdomar börjar dominera bloggen.

Det verkar krävas nåt att gnälla över nu för tiden för att skrivlusten ska rinna till.

Gnällt har jag gjort ett bra tag nu och inte har det hjälpt ett dugg
för jag har fortfarande ont i mitt bröst, får hjärtklappning och
blir andfådd vid minsta ansträngning.

Trodde väl att det skulle gå över... lät tiden gå ett par veckor men sedan
blev jag faktiskt orolig på riktigt och stannade hemma från jobbet en
måndag i början av januari för att få en akuttid till vårdcentralen.

Det är i och för sig ganska så smidigt att få en tid men det tar en dag, det gör det.
Först ska en ringa direkt på morgonen, knappa in sitt nummer och
få en veta vilken tid de kommer att ringa tillbaka, mig ringde de vid tio och
jag fick en läkartid vid två.
En dag av väntan.

De är trevliga på min vårdcentral.
En känner sig välkommen där och doktorn var en ung tjej som behövde
springa och fråga en mer erfaren kollega om EKGutskriften hon fick från
labbet efter mitt besök där...
-Ska det inte ta nåt blodprov också? frågade jag.
-Jo jag kan väl ta ett hb, svarade hon lite disträ.

Jag har ont och mår faktiskt inte bra på nåt sätt och doktortjejen tycker
att det finns en avvikelse bland hjärtslagen och avråder mig från att resa
till Kap Verde om två veckor, resan som var mitt stora glädjeämne i vintermörkret.

Hjälp, jag har hjärtproblem och kan inte flyga!!! Vad ska jag göra?

Jag avvaktade med avbokningen det var svårt att ta in alltihopa.
Och på tisdagskvällen hade jag skapat mig en infarkt i tanken.
Hjärtat slog i öronen och armarna domnade, nacken ömmade och
jag ringde 1177 för att ha någon att tala med när paniken kom krypande.
-Vad gav doktorn dig för förhållningsorder?
-Har de undersökt ditt hjärta?
-jag kan ju inget råda dig till härifrån du får ta beslut om du vill åka
till akuten eller inte efter hur du mår.
Jag, jag visste ju inte. Doktorn skickade hem mig utan några råd mer än
att jag inte borde åka på semester, hur stora avvikelser var där egentligen?

Nä, jag ringde äldsta dotter och hon gav sig ut i sena kvällen för att
sällskapa sin mamma, söta ungen. Vi tog en kopp te och betsämdeatt en
tur till akuten var i alla fall bättre än ingen om det nu var så att det var allvar.

På Sahlgrenska tog de mig på allvar, de tog ett nytt ekg, blodprover och
lyssnadepå min berättelse och skickade ut mig till dottern i väntrummet igen.

Klockan var väl runt halv elva. Vid tolv behövde jag göra ett bessök på toaletten
och på väg där ifrån mötte jag en gentleman med filt över armen som hämtade
en mugg vatten och försvann in i ett litet rum vid sidan bakom grå vikdörrar.

Han såg så världsvan ut att vi log mot varandra och tänkte i samförstånd
att detta var en stammis.
Men han hörde inte när de ropade upp  hans nummer så vi pekade diskret
åt vikdörrens håll så att personalen skulle få ta hand om honom.
Han blev inte så glad och jag och dottern fick flytta in på avdelningen
för att han inte fått sova ifred och polisen fick komma med ett par bilar för
att han skulle lämna akutens väntrum.
Det är ju inget gratishotell heller? och hur kunde vi veta?
Varför tog han en nummerlapp om han ville sova ifred?

Nio på morgonen efter kom doktorn och sa att mitt
hjärta mådde fint!
Hon hade granskat proverna de tagit under natten och ekget
tillsammans med akutens överläkare.

Älskade Sofie hade suttit klarvaken på en pinnstol hela natten bredvid mig som legat klarvaken på en brits medan vi väntat på att något skulle hända.
Nu hände det.
Akutdoktorinnan lyssnade på mina lungor, frågade upprört om
de inte gjort det på vårdcentralen och jag sa som det var, att de inte gjort det.
De är helt täta, lungorna och du har nog KOL.
Jag skickar en remiss på spirometriundersökning.

-Jaha men hjärtat då?
-Det är inget fel på ditt hjärta!
-Men tycker du då att jag kan göra min semesterresa?
-Åk och ha det underbart!

Åh, vad härligt!

Jag fick med mig recept på en inhalator och kortisontabletter att ta i fem dagar.
Inhalera skulle jag väl få vänja mig vid.
Medicinen fick hjärtat att banka mer och huden att pirra jag mådde inte alls
bra av den men vad gör man. Jo, som doktorn säger!

Jag fick komma till spiromitriundersökningen nästan direkt när jag
kommit hem från den blåsiga Afrikanska ön Sal.
Och den visade helt normala lungor.
-Du har ingen KOL eller astma.
-nähä?

Jag skulle slippa komma tillbaka till vårdcentralen tyckte läkaren
på akuten så jag fick ett besök hos "Medicin" på Sahlgrenska och det
kändes väl bra innan jag träffade läkaren som ville ha allt till att jag har
det jobbigt på jobbet.
Han hittade en öm punkt på min bröstkorg men jag kunde inte riktigt säga
om det var bröstet eller vad som gjorde ont och då slutade han undersökningen.

De tog något blodprov på något hjärtgrejs och ett ämnesomsättningsprov för att
jag frågade om det.
-Bra idé sa doktorn det kan vi kolla.

-Jag skickar provsvaren till din vårdcentral.
-Men jag vill inte gå där.
-Det är de som får gå vidare med undersökningen.

suck!

Ja, så var det dags för arbetsEKG.
Det var jobbigt! massa sladdar och en skäggig doktor som höll
koll på två cyklande patienter i angränsande rum, mig och en till och
en egen sköterska med fina tatueringar.
Läkaren lyssnade på hjärtat la huvudet en aning på sned och frågade om
någon tidigare sagt något om nåt litet blåsljud?
-Nä?
-Nähä, så släppte han det, kollade på min dataskärm och bad mig
sätta mig på cykeln och börja cykla.
Jäklar vad jag cyklade.
170 sa sköterskan om elektroden på min handled.
-Hur jobbigt är det? Hur anfådd är du? ja, på en skala då så klart mellan
ett och tio.

Jag cyklade 145% av förväntat.
Och hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen innan jag kunde prata
andas som folk igen.

De sa inget mer än att jag skulle få resultatet av min läkare på vårdcentralen.
Tjejdoktorn som de lovat skulle ringa idag på eftermiddagen men som inte
gjort det alls.

Eller det kanske var hon som ringde när jag med fulla kassar var på
väg över vägen och precis svarade det dolda numret samtidigt som hon la på.
I så fall varför ringde hon inte igen?

Hon hade skickat ett brev igår när jag kom hem från jobbet.
Inget roligt brev, ett om förändringar och ytterligare undersökningar
med underliga namn. Det hade varit skönt att få prata med henne...

Så nu är detta en tants blogg om sjukdomar och fortsättning kan komma att följa.

och hur som helst... Allt Gott

sina tankar om sista tidens kulturella upplevelser.

Nog drog magen ihop sig och hjärtat grät en skvätt i bröstkorgen
när Jesus i sin ensamhet i Getsemane, förådd och förnekad, skräckslagen
inför planens fullbordan på Långfredagen, sjöng ut sin ångest inför oss i
den flera tusenhövdade publiken i Scandinavium igår.
Visst tårades mina ögon när Higgins på grund av sin oförmåga att
kommunicera, trots professuren i språkvetenskap han innehar, fick lämna
scenen i ensamhet utan den kärlek han borde ha förtjänat.
Han fick leva sitt liv utan  den kvinna som ville ge
honom det han var oförmögen att ta emot.
Jag vet inte hur djup den är, scenen på Stadsteatern, men han fick allt
vandra en bra bit i sin skrynkliga rock och den röda rosen han
hade i handen var det sista vi såg innan ridån föll
och applåderna brakade loss.

Men idag när allt var djupryst och hjärtat så sakteliga frös till is på
huvudrollsinnehavarinnan i filmen vi såg och det enda som kunde
rädda henne och "världen" var en kärlekshandling.
Då sliter hon sig ur prinsens armar för att rädda sin syster.
Hon försakade kärlekens kyss och plötsligt såg
man hur hon började tina...
Då hörs en rörd barnstamma någonstans i salongen utbrista,

"Detta var en handling av äkta kärlek!!!"

och glädjebubblor steg i min mage medan hjärtat skrattade lyckligt.

Tiderna förändras.
Internationella kvinnodagen har just passerat och fina små barn förstår att
det inte är en kyss man passivt tar emot av den "vackre prinsen" som
är kärlek utan en handling i solidaritet med dem som behöver.

Allt gott

megaloppis.

Vi var på väg till Svenka Mässan för att kolla vilka fynd där
fanns att göra när hundratals olika slags människor tömt sina källare och vindar,
för att få plats att skaffa nytt för pengarna de fått in från oss
som inte kan stå emot en vacker vas eller ett glittrande smycke.

Jag drog mig till minnes att jag sett erbjudande på entrébiljetten
på Grouponappen i mobilen.
Så var det och jag köpte biljett för två till priset av en.
Men sedan begrep jag inte riktigt hur man skulle göra med kupongen i telefonen
så i sista stund beslöt jag att skriva ut dem på ett papper för säkerhets skull.

Vi tänkte parkera i Phuset i Gårda.
Det var en kö av bilar in men trotts detta fanns en plats för oss utan minsta letande.

Så skulle bankomaten få ett besök och till den var det... kö.
Säkert tio personer som ville ha kontanter.
-Jag köper cigg till dig medan du köar då, sa jag och ställde mig vid disken
för tobak och spel precis bredvid.
Då springer ett biträde förbi på insidan och ställer fram en skylt med information
om att man kan ta ut pengar där...

Jaha, så slapp vi köa en gång till.

Ute blåste det snålt och regnet föll i stora, våta droppar.
Vi tog vägen förbi Valhalla och Scandinavium där det var tvärstopp
för där började kön av glada, hugade loppmarknadsbesökare.

-Vilken kö!
Vi slällde oss i den görlånga raden frusna kvinnor occh män men då kom
en funktionär i grönt och undrade om i hade biljett?
- Jo då.
-Då behöver ni inte stå i kö. Gå bara in genom dörren till höger.

Haha.

Vi traskade glatt förbi den hundratals meter långa kön av folk som tänkt
köpa biljett i dörren.

Så var det då dags att köa igen... inte.

För när jag visat min datautskrift fick vi igen gå förbi alla som letade i
mobiler och på dataskärmar.

Där inne fanns det mesta från hemfärgat yllegarn, nya plånböcker,
kanstötta kaffekoppar till glittrande balklänningar och gamla radioapparater.

Loppis  är fint och jag är nöjd med mina fynd...

 

 

 

Allt Gott

Cabo Verde

Jag kände mig lite generad och fnissade fram att jag nog behövde ett par stödstrumpor den här gången som jag skulle ut och flyga. Senaste resan spretade tårna åt alla håll när vi kom fram och fötterna stod inte att känna igen på flera dagar.

Men ändå stödstrumpor det är väl ändå lite pinsamt…

-Vill du ha syntet eller bomull undrade killen bakom disken på apoteket, kom ut i butiken och visade mig hyllan där de hängde.

– Bomull, sa jag.

– Det kan bli lite varmt kanske, sa han.

– Men det gör då inget, sa jag bestämt.

– De här har jag själv, de är jättesköna att ha här på jobbet när man går och står hela dagarna, sa apoteksbiträdet, en ung man i 25årsåldern och jag fick spänna till muskulaturen upp mot öronen för att hakan skulle hålla sig på plats.

Ja, stödstrumpa är grejen.

Benen mådde prima när vi landade efter en något kortare flygresa än tänkt eftersom vindarna blåste åt vårt håll och start- och landningstider tilldelades oss till vår fördel vart vi kom.

Visst, vader och smalben kanske var lite randiga en stund men vad gjorde det?

Ingenting om man jämför med besvikelsen över det rum hotell Belorizonte ansåg passande för två medelålders Svenskar på jakt efter lite värme och vila.

Det låg längst inne i ett hörn i nordväst, med utsikt över ett palmskaft och en halvmeter därbakom en vägg till nästa bruna hus. Ville vi se himlen var det till att luta sig över räcket.

Jag vet inte, men med stödstrumpor och allt rusade vi iväg, fick tag i tjejen från resebyrån och protesterade mot att detta skulle vara vad vi bokat för vårt semesterboende.

Hon kollade biljetten och sa att vi inte bokat något speciellt men pratade ändå med dem i receptionen och de sa:

-På lördag kanske… Kom och prata med oss vid tiotiden.

Men redan klockan tio på fredagen hade vi träff med en av Fritidsresors ungdomar på plats på Sal för en rundvisning av vårt hotell och dess faciliteter.

Hon snakkade Norsk och visade pooler och restauranger, anslagstavlor för aktiviteter och meddelade att vi var nära ekvatorn så att vi skulle vara noga med att dricka vatten och att smörja oss.

En liter vatten per tio grader var en rekommendation, hur mycket solskydd hade hon ingen åsikt om men hon hade sett många rosa gäster, så vi skulle ta det försiktigt.

Det är en balansgång det därmed att bli solbränd utan att bränna sig... Undrar om det går att skaffa sig rutin?

Stranden var försedd med flaggor och badvaktstorn men inga badvakter så vilken flagga som än var hissad så var den gul, sa guiden. Jag tyckte det var svårt att bada i de starka vågorna, de vräkte omkull en när de forsade in mot stranden och försökte ta med en tillbaka ut till havs på vägen ut igen. Många dök i det fräsande skummet och vissa lyckades simma förbi vågornas bryt och där utanför låg de lojt och guppade i det turkosa Atlantvattnet.

 

 

Vår guide ville sätta oss in lite i Kap Verdes historia och hur det var att leva där idag för dess invånare. Nu kom orden ur henne som satte dålig smak på resten av min vecka i gyllene sand, smekande vind och med ett glas av det inhemska ölet Strela ständigt inom räckhåll.

-Här finns ingenting, allt ni ser är importerat.

För ett antal hundra år sedan var Kap Verde centrum för världens slavhandel och det som vi kan se som dess urbefolkning är resultatet av vad jag tänker mig vita män gjorde med färgade kvinnor medan de väntade på att bli sålda eller bara på att tiden skulle gå i blåsten, solgasset i det sterila landskapet…

-Jag är inte rasist men, sa guideflickan och satte igång att beskriva KapVerdianen som ljus choklad, vänlig, ödmjuk och tjänstvillig. Skulle vi handla något, och det skulle vi för de pengar som turisterna tillförde samhället var oumbärliga, skulle vi handla av en infödd.

Vi skulle veta att de Senegalesiska affärsidkarna i staden sålde varor från sitt hemland och, som jag tolkade, dessa var ju inte souvenirer från Sal. Vi fick lära oss att känna i igen en Senegales på den betydligt mörkare färgen, de var svarta och de hade de Afrikanskt stora läpparna. Dessa hade enligt guiden också ett betydligt mer påträngande sätt att närma sig turisterna.

I Santa Maria fanns mängder av butiker med likadana träskulpturer, målningar ofta i staka färger med stilistiska Afrikanska kvinnor, tunikor och tygväskor allt importerat.

Jag upplevde att det var jobbigt att gå i stan… var femte meter stod en man och undrade om vi var ok? och var vi kom ifrån?,

-Go’da Go´da! var standardsvaret på att vi var från Sverige.

En av männen berättade att han gärna ville besöka vårt hemland. Han kände till lite om det eftersom hans andra fru studerade där. Tror att det var första frun då som var i butiken med deras en månad gamla, ursöta lille son. Eller så fick jag allt om bakfoten.

 Vi åt fisk, dagens grillade med ris och pommes och några grönsaker. Jag föll för en kompaktare variant av filead fisk som hette wahoo.

 

En kväll kostade jag på mig hummer på strandrestaurangen Atlantis.

Det var gott.

Det lönade sig i alla fall att be om ett annat rum för på lördagen flyttade vi ut i solen, till badkar, mjukare madrass och havsutsikt.

 

Nu sitter jag här och undrar vem som körde förbi bussen, när vi skulle åka hemåt, i sin Porschecab, om Ibrah (symaskinsmannen) blir förvånad när mandelbiskvierna kommer,  om det går att steka bananer lika goda som dem vi åt till frukost i mitt kök och om inte alltihopa ändå var en dröm…

 

Allt Gott