att titta tillbaka lite...

till förra veckan när det såg i stort sett ut på samma vis som då när jag skrev inlägget för ett år sedan. Traditioner är härligt ändå :-)

onsdagen den 22:e december 2010

hur det kanske såg ut.

Det var inte så kallt i morse. Men mörkt.
Sista dagen i skolan på hösterminen och ett långt jullov väntar.
Jag kom i tid och när det ringde in sa fröken att vi skulle gå raka
vägen till idrottshallen.

Alla de andra ettorna var där också och småpluttarna i förskoleklassen,
"nollan" säger en del men det är faktiskt inga nollor som
går där, tycker jag och en av fröknarna på skolan.

Alla hängde av sig i omklädningsrummet och ställde de snöiga
skorna på rader utanför bänken man inte får gå innaför med skor på.
Så fick vi gå in i gymnastiksalen. Jag och några kompisar ville rusa in som vi brukar men blev stoppade på tröskeln av en vuxen...
Det var tur för i salen var det sig inte riktigt likt heller.

Det var släckt i taket, en avdventsstake stod på en bänk och mitt på
golvet stod en pytteliten julgran.
Det var lampor som lös i grannen och ljusstaken var också tänd.

Fröknarna sa att vi skulle sitta i ring runt granen och det var
många som väsnades och skrattade och en såg en tomte som klättrat
upp men fröken sa att det väl bara var lite kläder som någon hade glömt.
(Hon ser väääldigt dåligt den fröken, kan jag säga)

Det pinglade till och vi förstod att vi skulle vara knäpptysta.

Så vi var knäpptysta. Från redskasrummet och bakifrån några sådana
där men klättrar på kom sång.
Midnatt råder tyst det är i huset...
Det var några av barnen som inte kunde låta bli att sjunga med
och det lät riktigt fint, så jag sjöng jag också.

Så smög det fram två magistrar och en fröken ur vrårna och
började skutta runt som tokar.
Det var som de ville att vi skulle göra, då för länge sedan när
jag gick på dagis. De låtsades äta och dansa och höll på, men trots
att det var vuxna som löjlade sig verkade de inte skämmas alls och
vi blev faktiskt glada att de ville uppträda lite för oss.

Så berättade de om att granen kom från Tyskland för en väldans
massa år sedan men de sa inte hur den kom.
De röda kulorna skulle föreställa äpplen, glittret frost och
stjärnan påminna om... ja nån stad eller land jag minns inte nu.
Och tomten var också Tysk fast i Sverige var han grå och gillade gröt.
Han var vaken och det låg snö på taken.

Sedan blev det dans runt den pyttelilla granen och jag gillade
Prästens lilla kråka bäst. Ofta när man dansar den brukar de tuffa
dra och slita så man ramlar och axlarna gör jätteont. Men idag sjöng
fröknen väldigt långsamt och det gick bra! Jag ramlade inte alls.
Inte rektorn heller. Hon dansade förresten riktigt bra tycker jag.

Och raketen ekade iväg mot rymden med hela höstterminen och
sedan såg vi film och fick hamburgare...

I övermorgon kommer tomten, ända från Tyskland för han är röd och
inte grå. Hoppas jag får den där snygga tröjan jag önskat mig... och
nya bayblade, en bana att köra på kanske.

God Jul!!!

Men jag längtar redan lite till vårterminen och alla kompisar och vuxna på min skola...
Tänk om det var så det såg ut, då vore jag en lycklig fröken...

Allt Gott
<3

taket som...

jag hoppas stannar kvar i natt.

Jösses vad det blåser och det viner i fönstren och drar kallt gör de med...
Stormar och regnar och året håller på att ta slut.
Vart tar alla gamla år vägen?
Minns hur ledsen jag var när jag var liten och började förstå att tid inte gick att
få igen.
Tid går inte att få igen men det kommer hela tiden ny...
Det känns gott att tänka på så här när det är dags att runda av ett år igen
och tänka igenom vad som hänt och inte.
Vad man kunde påverkat och vad som låg
utanför ens möjligheter att påverka.

"Tiden går inte, tiden kommer till oss"
En mening som jag sparat sedan många år. En tröst.
Och vi får lika mycket tid allihopa. Vi har tid!
Det är allt vi har...

Hur vi använder den är hur vi prioriterar.
Att säga -jag har inte tid, är ett sätt att tala om för någon
att denne är lågprioriterad, att man föredrar att pyssla med annat.
Visst det låter kanske hårt men i min värld är det
att vara ärlig att tänka så.

-Jag tränar hellre. -Jag städar hellre. -Jag sitter hellre här vid
datorn och glor eller fikar på stan med någon annan som
också vill dela tid med mig...

Jag bloggar hellre än dyker in i min examensuppgift...
det finns tid, men inte ork, engagemang eller tillräcklig press.
"Har aldrig haft så välstädat och nybakat och undanplockat som när
jag gick på univeritetet."
Nåt liknande  yttrade Bodil Jönsson i radion.
Hon liksom jag hade upplevt att det liksom arbetat med sig själv i
hjärnkontoret under tiden man joxat med sockerkakor
och sorterat strumpor. Så när det verkligen var högt vatten och korna
råmade i flock på isarna var det bara att få ner det hela i tid
och skicka in'et.

Hoppas att det är på detta viset även nu.
Kaffet är gott, jag tror vinden mojnat något och taket ligger kvar...
Nu ska jag ägna lite av den kommande tiden åt ihopplockning inför i
morgon när LillaJ kommer för att tillbringa nyårshelgen.

Allt Gott
<3

kommuniktation

eller brist på.
Sladdar, datorer och mobiler för att underlätta... eller röra till det för oss.

Synkronicitet, känner du till det ordet?
Det är väl inte vetenskapligt bevisat att det finns men i alla fall så tycker jag mig uppleva allt som oftast att saker sammafaller på ett mer än slumpartat vis...
tankar på personer på morgonen som senare rent kroppsligen dyker upp samma dag trots att man inte setts på massor av år. Melodier som påminner om saker innan sakerna ens anats ska hända, människor i luren redan när man tänkt ringa dem osv...

Igår talade den underbara Bodil Jönson om mobiler och stressen i att ständigt vara uppkopplad.
Hon nämnde att det sågs som oartigt att inte alltid vara nåbar men påpekade att att alltid vara nåbar innebar att man aldrig kunde vara fokuserad och koncentrerad.

En paradox som tar några år av trådlöst pratande att få ordning på.

I trassliga telefonsladdars tid rusades det och svarades  på första signalen. Var man mitt i ett samtal eller middagen spelade ingen roll... Så kom man på att man kunde dra ur jacket, sågs inte det som lite tyket?
Ringde det i middagen bad man att få återkomma, några svarade till och med käckt "Lilian mittimaten" och så hördes man när man ätit klart. Fokus återgick till kotletter och svampsås och samtal om stort och smått  med familjen.

mmm... Åren gick och vi fick mobiler och datorer, smartphones och surfplattor. Nu kan vi verkligen välja om och när vi vill kommunicera men det finns så många tankar om hur man "gör rätt" ännu så missförstånden, som uppstår, kommer vi att behöva reda ut ett tag framöver skulle jag tro...

Jag tycker sms är bra, jag får sagt vad jag vill när jag behöver säga det och den jag sagt det till kan svara när tid för det finns. och så klart omvänt.
Behöver jag svar på stubben ringer jag. Då syns det att jag behöver kontakt här och nu och om det är olägligt så får samtalsmottageren ta sig tid så snart han kan för att ringa och höra vad jag hade på hjärtat.
Jag är en som blir jättestressad om den jag samtalar med sliter upp mobilen och svarar på första signalen mitt i en mening oss emellan.
Själv låter jag det ringa, för även om jag vet att den som ringer är en människa av kött och blod
med behov att komma i kontakt med mig här och nu, så prioriterar jag öga mot öga. Så klart blir den i andra änden, om man nu kan säga så om treGstrålarna i mobiltelefonen, kanske frustrerad när jag inte svarar.

Det är väl där det där med att vara stressad eller inte kommer in...
När många är i samma rum och alla pratar med mig blir jag galen :-O, då blir det svårt med vem som ska höras först, för i skolan till exempel vill jag då inte hemfalla åt att släppa den gapar högst först i de hördas skara.
Det där med synkroniciteten då?

Det rörde till sig en aning framåt dagen med fejsbokande, smsande och så... och att vara fokuserad och kocentrerad på dem som är här IRL, som man säger.

Men det kommer väl en Annandag Jul nästa år och ett bad, en maskin tvätt, lite bloggande, lyssnande på julklappsskiva och kanske till och med några rader skrivna på examensarbetet är inte att förakta även om det inte var vad jag tänkt från början...

Så fick jag skrivit om mobilande som jag fundrat över så länge.

AlltGott
<3

jullov.

Nu får barnen och lärarna ett välförtjänt lov efter en lång och innehållsrik hösttermin.

Vi dansade och sjöng i gymnastiksalen, tittade på film i aulan så att fler kunde delta i den traditionella julfikan med landgång i personalrummet.

Några av oss blir kvar i skolan och myser hela lovet och vi ska passa på att ta det lugnt, spela spel och gå på utflykter... Kanske blir det en tur på skridskor kanske en sväng på museeum. På lovet har man tid att dra igång projekt som vara flera dagar och kanske blir det en legostad eller affär i vårat lek och byggrum.

Nu ska jag bara vila huvudet på kudden en liten stund medan maskinen tvättar klart och sedan blir det en tur till affären för att få hem lite julmat.

Julafton på en lördag borde vara förbjudet!!!


Allt Gott

<3

att ibland kan jag

bli väldigt pesimistisk och tänka att vårt samhälle håller på att barka åt skogen.
Människor ser inte varandra, trängs, knuffas och står ivägen. De roffar och mölar utan att ha en tanke på om det finns så att alla kan vara med och njuta av det fina och goda.
Barn lämnas med en massa saker, pengar, filmer och tv-spel men utan en endaste vuxen som frågar hur de har det och vad de funderar över...

Ibland tycker jag att det är svårt att se det härliga med att leva här på klotet tillsammans allihopa.

Men idag!!!

Idag skulle vi spela Julbingo på Holmen och en av flickorna som slutat tidigare för att jullovet drar igång följde med till affären för att köpa lite bingovinster.
Vi hittade en Europakarta också för väldigt lite pengar så den köpte jag till oss i julklapp,
och klistermärken att vinna när man lagt russin i en rad, två rader eller fyllt sin bricka...

Vi rusade tillbaka för att ta emot de andra fritisbarnen som var i antågande.
Jag hann bara ta av mig mina skor så ringde mobilen.
Det var en privatperson. Nu förtiden har jag samtal från diverse företag varje dag men en privatperson, då måste jag ju svara tänkte jag och tur var väl det då.
För en mansröst i andra änden meddelade att han funnit min plånbok utanför affären.
Jag hade ju inte ens märkt att jag saknade den. Slarviga jag!

Där stod de så vänligt och väntade, Herr och Fru Plånboksupphittare, med plånboken med allt sitt innehåll och skarpa förmaningar om att hålla ordning på mina saker och jag fick knappt sagt tack...

Men nu har jag via numret jag sparade i min mobil från mannen och Eniro skickat dem en bukett tulpaner.

Vilken eländig jul jag skulle kunna ha skapat mig idag...

Allt Gott!
<3

Från en dovt..

blåskimrande morgonhimmel skiner en avsmalnade måne klart
ner på stressade människor på väg till bussar och spårvagnar
som ska ta dem till dagens jobb.
Jag tar en liten promenad efter att taxin äntligen hittat rätt och
tagit J med till sin skola. Hur svårt kandet vara att hitta en rutin att
få chaufförerna att hitta hem till mig var tredje helg?

Det är skönt att röra på sig och rensa hjärnan efter en intensiv helg
med mandelmassetillverkning, pepparkaksbak och knäckkok
i köket, besök vid musikhjälpen och Julfilmstitt på Götaplatsen...
Gott i det gryende morgonljuset där konditoriets fönster lyser varmt med
någon enstaka frukostfikare uppkrupen vid fönsterborden med latte
och tidning. Frukthandlarn dukar upp apelsiner, äpplen och grönkål
utanför butiken och de som bygger nytt har redan varit igång en bra stund
bland orangeblinkande och varningsskyltar.

Tankar vaknar om hur mitt examensarbete ska se ut och
jag behöver få ner tankarna som dök upp... Nu.

Allt Gott

<3

Jag är oempatisk...

snål och egoistisk. Jag blir sur och irriterad av människor som ligger på alla
fyra mitt i min väg för att jag ska tycka synd om dem och lägga lite pengar i
deras skrynkliga, smustiga pappersmugg.

Jag blir inte glad och givmild av "bjällerklang" i en rasande fart framförd
på dragspel medan jag väntar på bussen.

Jag kan tänka mig att bidra till flickors utbildning i länder där det inte är
självklart att flickor får gå i skolan för att pengarna i familjens
budget inte räcker.

Det är ett kul initiativ tycker jag att sända radio från glasbur där i stort sätt
vad som helst kan hända. Härom kvällen stod jag där vid den öppna elden
utanför i kylan och såg Carina Berg och Christina Luuk äta parmiddag med
några som betalat 17 200 för en stund med god mat och trevligt sällskap.
Det är  välgörenhet som gör mig varm i hjärtat. Kvinnan på gatan gör mig
beklämd och jag få bara lust att säga till henne att resa sig
för ingen, ingen ska behöva tigga på sina bara knän efter mina pengar för
att få äta sig mätt. Men jag går förbi med pulsen dunkande i tinningarna och
käkarna hårt sammanbitna i ilska..


Är

Allt Gott?

<3

service

Svåra saker det där att ha ett jobb där det innebär att någon ska bli glad och nöjd...

Bemötande är en viktig del så klart. Kunnighet och lyhördhet en annan. Flexibilitet... närheten till ett leende och kämnnedom om hur ens kropp talar utan ord.

Igår handlade jag med mina mått mätt rejält dyra varor i en elektonikbutik. Försäljaren hade ingen aning ens idag när jag kom tillbaka med det mycket för lilla tangentbordet att han gjort något fel.

"Jo men det ska passa!!!"
Nä du... Inte om man inte bröt loss en dryg halv decimeter, i alla fall, på den fina surfplattan.

"Men jag kan inte hjälpa dig". Blundade kassörskan.

Hon hade inte tillgång till datasystemet som låg nere. Men försäljaren, han tyckte jag kunde handla ett tangentbord hos konkurenten ett par butiker bort i köpcentrat???
Herrenadå.
Men jag gick dit och de skakade på huvudet när jag väntat de tio kunder som var före i kön.

"Datasystemet ligger nere än. Kom tillbaka i morgon."
För tredje dagen, när jag handlat en pryl för att spara tid.
Jaha. Hon skrev en lapp att jag skulle få avsluta abonemanget och häva köpet så fort som datasystemet fungerade igen. Man kan inte säga upp abonemang i  andra butiker än där de har tecknats.

Tårarna brände bakom ögonlocken och lika lätt som jag skuttade ut i går, lika tungt släpade jag mig mot spårvagnen idag.

Klockan gick.

Men ännu hade inte affärerna i Nordstan stängt och där finns systerbutiken till "min" elektronikbutik.
De hittade min produkt hos producenten, för de hade fungerande datorer.
Men det fanns inte i sortimentet ännu...

Äh, de köper ju tillbaka det förlilla så snart datasystemet är uppe igen, jag kollar i en annan butik.
Jo då, snabbt hade jag en påse med rätt t-bord nu gällde det bara att göra sig av med det andra. Tillbaka till orangea butiken.
"Den är ju öppnad den hära lådan den tar vi inte tillbaka."

Men herre Gud!!!

Klockan går...

"Hur skulle jag ha fattat att det var för litet om jag inte hade öppnat kartongen och provat? Det var ju din kollega som sålde fel produkt till mig igår."

Han suckade lite och gick för att tala med sin chef, kom tillbaks för att påpeka att kartongen var öppnad och... Någonstans här kvaddar min självbehärskning och jag skriker (nog rätt högt)att han inte behöver säga ett dugg mer...
Hans butik ska inte behöva ha besväret med mig och det sista jag hör när jag med
fladdrande halsduk och påsarna rakt ut bakom mig är "men din HEMBUTIK på Backaplan..."

Nä, nu har jag två Surfplattor här ett lagom och ett för litet tangentbord och två abonemang att surfa med. Men imorgon hoppas jag att datatecknikern fixat sitt mycket viktiga jobb för att service ska kunna  ges till kunden, för då ska jag häva köp och säga upp abonemang och det ska mycket till att jag handlar där igen...

Halv nio var jag hemma.

Och Allt Gott så klart

<3

i solbrillor...

sitter skriver jag idag.
Skärmens ljus gjorde lite ont när det med full parra
vällde in i den vidöppna pupillen.

Nu ska ja ge en lite anatomilektion om ögat.
Regnbågshinna, ögonvita och pupill kan man ju.
Och lins, synnerv och näthinnan bilden projiceras upp
och ner av det vi ser.
Näthinnan är livsviktig för synen.
Ja, så har man väl ett litet hum om den där glaskroppen,
det geleiga som fyller ögat. Någon gång har man väl hört om
att det kan bildas som små veck i den som man ser som
små damkorn som åker förbi och som syns bättre när
det ä riktigt ljust...

Men när det såg ut att hänga svarta spindlar och dinglade
i luggen och vita sprakande blixtar for förbi på högerkanten
blev jag lite orolig.
Det lugnade sig när jag kröp ner och jag somnade så gott.

Vaknade i morse trött som ett ägg eller hur man ska säga...
snoosade i flera timmar, bara för att jag kan det på måndagar.
Men när jag äntligen fick kraft att häva mig ur sängen attackerades
jag av en riktigt ilsken svart streck åtföljd av ett vitt sken från
höger och så tänkte jag
nä det här något fel... får ringa sjukvårdsupplysningen

Har sett i marginalen på facebook att de har ett nytt fyrasiffrigt
nummer, googlade och fick 1177.
Där svarade en rar sjuksköterska efter en liten stund och hon
kontaktade ögonakuten på stubben, de sa att jag var välkommen.

Väl där fick jag trycket mätt och det noga kontrollerat att
inte den ihoppsäckande glaskroppen dragit med sig någon liten bit
av näthinnan och lämnat ett litet hål efter sig.
I så fall hade laser blivit enda utvägen för att säkra att inte
mer av den livsviktiga "filmduken" där bak i ögat säkert skulle
sitta kvar.

Eftersom det behövs någon där på fritis så fick det bli så att
de skaffade vikarie för hela dagen, jag visste ju inte om det var
vansinne eller förkylning som jag drabbats av och hur länge det
skulle ta att undersöka. Eller om behandling skulle behövas ögona böj.
Men det blev tid över för lunch hos S och D och tilltitt av
musikhjälpens hydda, vidare tur till Expert för inhandling av
en platta att surfa med och ett tangentbord som helt säkert
är i fel storlek...
Och expediten som hade sånt sjå med klisterlapparna
som visade att jag hade rätt att byta obruten förpackning...
Hur kunde han sälja en sån galen grej?
Eller kan det vara så att jag inte fattar hur man gör...

Ja ja
Funderar på röd basker ikväll...
Det är ju sista JulLotta för i år och regnet öser ner ikväll igen.
Nåt får man ju göra för att pigga upp sig lite.

Allt Gott
<3

Likt en grupp...

surikater, förstelnade med näsan i samma riktning stod vi
där i mörkret medans vanligt folk fortfarande sov sött i sina sängar.
Displayen i kuren visade att det skulle dröja tjugo minuter tills
bussen skulle dyka upp men inte vändes några näsor åt något annat håll.
Endast en av de väntande fick upp sin telefon för att tillkalla
alternativ skjuts i form av taxi.

Taxibilen skulle anlända inom fem minuter men bussen,
de övriga ivrigt spanade efter, kom tuffande över krönet betydligt
tidigare så det blev att avboka bilen och de övriga ihärdigt gloende
glodde inte förgäves. Kvinnan i taxis växel tackade så
mycket för att jag ringde och sa att jag inte behövde åka.
Och jag blev transporterad till mitt arbete till ordinarie pris.

Vad ordinarie pris för ett museebesök kan vara varierar
säkert men en hundring är jag säker på är betydligt över snittpris.
Antar att damen i entrén tyckte det var lite magstarkt när
hon försökte få S att vara under tjugofem... "du kunde ju ha sagt..."
Jag har alltid förundrats över hur man säger till sina barn att ljuga om sin
ålder men idag var första gången själva betalningsmottagaren kom
med förslaget. Jag betalar vad det kostar och har alltid gjort.
Det känns bäst för mig det.

Grupper av surikatlikt bligande människor framför underliga, vackra
 och fula tavlor i lokaler som behöver ett par hundra procent mer
än de cirka femtio minuter vi hade att tillbringa på Konstmuséet.
Nu vet jag att det är av behovet att återvända, kanske har jag
sett Frida Kahlo men Jan Lööfs utställning såg
spännande ut den också.

En Surikats motto:
Respektera de äldre, lär de unga, samarbeta inom familjen,

lek medan du kan, arbeta när du måste, vila däremellan,

dela med dig av din kärlek, säg din mening och lämna

dina avtryck.

Allt Gott!
<3 p="p">

Google är...

en riktigt bra grej!
Jag mår inte så bra. Gråten sitter i halsgropen och nackmusklerna värker och stramar. Orden jag säger hamnar i oordning och jag glömmer saker som behövs göras och förmedlas. Stubinen är kort, ja i stort sett obefintlig i vissa fall. Hugger som en kobra eller orkar inte engagera mig i att ta del i eller ha någon synpunkt på saker som diskuteras. Glider fram i en fil vid sidan om...

Så hade vi kvällsmöte eller APT eller vad det kallas.
Rektorn inledde med en liten historia som Du kanske hört innan som hon också sa när vi väl funnit en plats i stolcirkeln...


En pappa tog med sin lille son in i en leksaksaffär. Medan pappan letade efter det han skulle ha, vandrade pojken iväg på egen hand. I ett hörn hitatde han en staty av en man, gjord av ballonger. Statyn fascinerade pojken, och han blev stående där en stund.
Efter ett tag kunde pojken inte låta bli att peta till statyn, bara för att se vad som skulle hända. Statyn tippade bakåt en bit, men studsade sedan tillbaka till upprättstående.
Detta gjorde pojken ännu mer nyfiken, så han drämde till statyn ytterligare en gång - nu med FULL kraft. Men samma sak hände också den här gången. Statyn tippade bakåt och studsade tillbakak så att den åter stod upprätt..
I samma ögonblick kom pojkens pappa fram och såg sin son titta fascinerat på ballongstatyn. "Hur tror du det kommer sig att den reser sig upp varje gång du slår ner den?" frågade pappan.
Pojken tänkte tyst för sig själv en stund, och sa sedan: "Är det kanske för att han står upp på insidan?"

                                        Källa: Det är aldrig kört! Samlingsvolym, av Kristina Reftel

Jag hade det inte och det var tur att jag satt i slutet av alla som skulle presentera sig och och meddela vad som gjorde att de stod på insidan...
Trots att jag hela tiden kände att visst jag reser mig när jag kommer hem för mina fina barn och barnbarns skull och att "mina fritidshemsgoingar" håller mig under armarna så jag inte helt säckar ihop på insidan hann jag klura ut att jag skulle säga ett leende som nägot som gjorde mig glad.

Inte ett dugg lögn i det, glada människor med empati och omtanke kommer att bli min räddning även om jag just för tillfället känner att jag håller på att lägga mig till ro mycket bekvämt på insidan...

<3
Allt Gott

Det kändes faktiskt..

helt okej att bussen gick framför nosen.
Jag var på väg att trösta mig med nåt gott från Pressbyrån
med stans trevligaste killar bakom disken när jag kom
på att jag faktiskt hade chansen att göra av med i stället för
att lägga energi till min kaloristinna lekamen.
Så jag satte fart på apostlahästarna upp för backen och det var
verkligen så skönt att röra på dem.
Ja, trots att de nya, inte helt ingångna, idag tåskrapade
stövletterna skavde en aning.
De blev lite nötta när jag agerade ryggstöd åt
kollegan som haft oturen att snubbla omkull i ösregnet
och skadat sin axel och inte kunde komma upp.
Hon fick filtar och någon snäll av de andra hittade ett
blått paraply stort nog att skydda oss båda i väntan på
ambulansen. Goa killar.

Litteraturseminariet gick fint. Det är inte klokt vad jag gillar att
prata :-)
Och nästa vecka blir det handledning inför examensarbetet
och studiebesök på fredagen.
Jag ska skriva något om arbetslag och nyttan av en
fungerande kommunikation arbetskamrater och ledning emellan
när man har små människor som inte riktigt har koll på hur
man beter sig i sina grupper och klasser.
Om att ha gemensamma mål och ödmjukhet inför
varandras kompetenser, erfarenheter och ideer.
Nåt sånt ska det bli och så gäller det att hitta teorier att anknyta till.

Anknyta ja det var mycket om anknytning i tidiga år, tillit,
hopp och maskrosor i dagens diskussioner.
Mycket givande.

Ja...

Allt Gott
<3

Inskickade i grevens...

tid.
Frågeställningarna till litteraturseminariet i morgon.
De kom iväg rätt dag i alla fall så nu hoppas jag hamna i en
pratglad grupp i morgon kväll för ämnet är intressant.
Även om jag kanske inte höjer mitt värde som olegitimerad
skolarbetare ökar jag kvaliteten i mitt dagliga arbete genom
att bättre förstå och fundera kring vad det jag gör och säger har för
inverkan på barnens inhämtande av kunskaper. Både i de
ämnen som ska betygsättas och om sig själva och hur de
fungerar i samspel med
andra barn och vuxna i det vardagliga livet.

Vi pratade lite hastigt om hur man inspirerar och hur man lägger
hinder för glädjen att lära.
Det finns undersökningar som visar att barn i början av skolåren
tappar sin nyfikenhet och motivation att ta reda på saker
de vill veta... De slutar fråga "Varför?" och "Vad är det?"
De stretar emot och "jag kan inte!" hörs mellan bänkraderna i syfte
att få slippa undan tiokamrater och hårda och mjuka vokaler.

Hur ska vi behålla nyfikenheten även hos oss själva. Hur
gör vi nyttan tydlig av att kunna allt viktigt som vi så gärna
vill lära de små liven...

Läste nyss en mening i stil med att: det krävs en del av oss
att bli den vise läraren som som inte bjuder in i sin visdoms skugga
utan leder dig till ditt eget förstånds tröskel...
Fint tycker jag.


<3
Allt Gott!

Det blev uppvärmd

fiskgryta till middag idag.
Micrad.
Igår fick jag ju goa burgare med rostade
rotsaker mig serverat. Jag klagar inte över att
kockan tog ledigt när jag inte hade en aning om när
jag skulle ha irrat klart staden runt.

Köp bröd och Onsalakorv!
Jag är såå sugen på Onsalakorv, typ fem kunder har beställt
Onsalakorv idag och jag bara måste ha en macka med Onsalakorv!

Jag kom ihåg både tandkräm och toapapper också.
Det var väldigt svårt att hitta den där Onsalakorven.
Jag har inte handlat charkuterier på en väligt massa år.
Det låg mest falukorvliknande korvar i en av kylarna och
inga prickiga rökta.
Blodpudding. Hu. Malt kött och grytbitar... var finns pålägg?

Hittade en massa skivade skinkor tunna skivor och kalvkorv,
medvurst med och utan konjak.
Nu så fick jag syn på dem, Onsalakorvarna, de låg i hörnet och
var inte längre än en decimeter, var de inte en hel ring förr?
Köpte ett mjukt härligt vörtbröd och snart blir det te med juldoftande
smörgås. LillaS hon tar väl Onsalakorv medan jag nöjer
mig med Cheddar.
Den ligger där och väntar på att bli äten den härliga, Jämtlänska
getosten men jag spar den till ett högtidligare
tillfälle, Cheddar blir bra!

Ja ja jag äter inte kött men jag har köpt mig skinnstövlar idag.
Tycker att om några äter kossan kan jag väl använda huden då...
Bruna och snygga är de, lite klack, en riktig tantdojja faktiskt.
Men mössan ser bara ut som päls, det är fusk. Hoppas det är kallt
på söndag så den kan följa med på Liseberg...

<3 p="p">Allt Gott!

Myser...

inne i värmen medan stormen härjar runt husknuten, regnet
sköljer ner för mina nyputsade rutor och smattrar mot fönsterblecken.
Tvn står på, lillaS telefonerar, J dekorerar ljus och jag passar
på att skriva några rader innan helgen ska avslutas med lite ryggkli
och godnattningsgos...

Idag kom vi iväg till IKEA och sedan mys med de minsta och
en jättegod pastasallad, julmust, pepparkakor och Bilarfilm...
LilleJ gillar mest gos och ögonkontakt...
en jättefin liten tand har han fått också.

M som blev glad över brädan jag köpt till henne hon önskar
sig visst ett rött rum i stället för det ljusblå fina som hon har.

Det blev en ganska lång väntan på bussen när vi skulle hem
i regn och blåst och vi tryckte oss mot väggen till pressbyrån.
Fler stollar hade förirrat sig ut i ovädret där ibland kvinnan som
alltid håller till inne hos de väldigt trevliga
killarna i Pressbyrån.

Hon skällde ut oss när vi km lite för nära lådan där
tidningar levereras.
Locket till den har blivit lite buckligt och nu tyckte hon
det fick vara nog så hon ställde sig och kollade noga så vi inte
satte oss i pölen där och bucklade till det ytterligare.

"Så arg hon är"
"Hon har nog fått alldeles för lite kramar"

Ja... Kärlek föder kärlek precis som motsatsen så
kramas så mycket Du hinner!!!

Och att hitta något att brinna för och lägga ner sin själ i
är viktigt för oss människor och är det att vakta ett plåtlock
utanför en Pressbyrå så må det vara hänt.

Vinden viner, lågor fladdrar...

"Lilian om jag går och lägger mig nu så hinner du
ju masséra mig lite längre..."

Ja, ja just nu är en god natts sömn för liten dam som
ska till skolan i morgon viktigt så...

Klart jag gör.

Allt Gott!
<3

"Va??? På fritis?

Jag trodde du var författare."
Hahaha
Så sa han medresenären som jobbade med pr
och var den som såg till att vi i svenskgruppen mådde bra.
Fast han hade nog inget mer ansvar för det än någon annan
av oss Grouponister.

"Det syns i dina ögon, du har en sån där
iaktagende, kärleksfull blick. Sitter där och iaktar och funderar
över världen"

Han kanske bara tog nån trevlig replik ut reperoaren men den
träffade fint i alla fall och jag berättade generat att jag ju tycker
det är roligt att skriva.

"Jag kanske skriver en bok då..."

"Gör det! skriv om livet!"

"Okej! Jag skriver en bok om livet.
Den får heta Om Livet,
och så dedicerar jag den till dig Per :-)"

"Gör du det, Skriv "Till Per som aldrig kommer att läsa den
här boken" för den kommer att bli alldeles för svår och djup för mig"

Jo, jag funderar ju en del ibland. Men om jag ska skriva en bok behöver
jag komma på var det var jag skrev upp nyckeln till Word.

Hur som helst strax helg...
första Advent.
Bara en tidig fredag i morgon,
lite fönsterputs och kanske julbord på IKEA på lördag.
Första Advent firar jag med JulLotta, kanske en tur på
skridskor medan vi väntar.

Du lovar väl att besöka Jul på Liseberg om Du får möjlighet.
Det är underbart!

<3
Allt Gott

Damerna som...

märktes idag.

Blondinen i tjugoårsåldern som enkelt rattade den enorma
lastbilen vi mött med spårvagnen i morse.
Bambatanten som tycker om mig och att jag är så matglad
som bjöd på någon slags spenatpannkaka, ljuvligt god.
Den ska serveras barnen som vegetariskt alternativ i framtiden
med tzatziki och ris... Ser fram emot det.
Kollegan som kom på sig med att springa genom korridoren
trots att hon inte hade det minsta bråttom. Det kom som en våg av
energi rullande framför henne emot mig.
Nakna kvinnor högljutt tjattrande om hårfärger, sambor och
fettvalkar i duschen efter träningen.
Damen som höll på att få min skåpslucka i huvudet som
inte sa ett dugg. Med tom blick, darrande muskler och
en betydande ansträngning kånkade hon i väg med sin väska
efter att ha stönat: "Jag tog en timme med en sån där privat tränare".

Och så damen jag höll på att få spader i doften av nybakt från
bageriet som ligger bredvid gymmet.
Men nu ska det allt bli andra bullar.
Visst ska jag tillåta mig spenatkakan och kanske en och
annan bulle med men för att enkelt ratta mitt jobb med ett uns
av energin  hos kollegan så behöver jag tappa lite av vinterhullet
och komma igång med träningen på mer regelbundna boliner.
Så är det!

Allt Gott!
<3

Lägger in..

en kort liten anekdot från livet som fritidspedagog.
Man får vara beredd på det ena och det andra...

Som härom dagen när förnärmad lite tös kommer och ber
mig "säga till han!!!"
Att bli anklagad att vara kär i vem det än vara må är
kränkande i vissa åldrar.
Men jag provade att fråga runt lite bland de andra barnen,
hade vi möjligtvis någon kär på Holmen???
Men NEJ!en haglade från alla håll och bara studenten och
jag tyckte att vi var kära i någon.

"Men Lilian... om du nu är kär, varför gifter du dig inte?"
"Men jag är nog lite kärare tror jag" försökte jag i skämtsam ton
skoja mig ur hetluften. "Bägge måste ju vilja"

"Men du måste fråga chans så klart!!!"
"Ja, just det det får jag väl göra en dag..."
"Äh, jag tror han kommer att säga nej!"

Det är ju inte så noga egentligen men jag tänker att lilla
tösen träffade ganska så nära en öm tå eller på spikens huvud.

Om man inte frågar  kan man inte råka ut för att han skulle säga
NEJ!

<3

Allt Gott

Lite kaffe...

bara och en macka innan snabbdusch och iväg till en lång dag på mitt
jobb.
Det har varit en rolig men krävande helg och rundan med varvat
spring och gå i dimman var en skön hjärnrensning när äntligen taxin
hittat rätt och J kommit iväg till skolan.
Vi var och hälsade på Rudolf Steinerskolan och dess julmarknad.
Pepparkakor och glögg och grillad korv.
Ljusstöpning i ett rum och Sagotunnel i ett annat.
Och de större barnen hade gjort en spöktunnel...
Det var läskigt värre fick jag mig berättat.
Det blev en mysig eftermiddag.
Så mycket bättre är ett favoritprogram som fick avsluta lördagen
med sång och söndagen blev så mycket bättre den med när JuLlotta
startade på Liseberg.
Lite trist med dessa tvkameror och omtagningar men har vi tur
vinkar vi till varandra på torsdag mitt i den härliga julstämningen
som spreds från Stora Scenen av Sanna Nielsen, Roger Pontare och
alla oss i publiken som tände ljus till Ulrik Munters allsjungna
Tänd ett ljus... Fint var det.

De hade en ny idé med sittplatsbiljetter och det roliga var att jag fick
biljett till min vanliga kantplats helt med slumpens hjälp... Det knäppa
var att just min stol var trasig. Den hängde som värsta skidbacken.
Det bästa är de goa människorna som jobbar där som vakter och
ordningshållare, trivselspridare, de rusade iväg och löste mitt
bekymmer i en blink :-)

Nu måste jag ta av mig kragen och ta tag i dagen...

Det blir en rolig men krävande vecka och innan den är slut kan det väl

tänkas att vi setts i ytterligare något inlägg här...

<3

Allt Gott!

Semester gör...

en inte ett dugg piggare.
Jag är helt färdig somnade två timmar efter jobbet tittade
upp en liten stund och trillade tillbaks i säng vid halv nio i går...
Sov som en stock hela natten och vaknade outsövd med armarna
forfarande sovande till väckarklockan i morse.

På jobbet går det så där.
Men jag hade i alla fall fått upp ögonen så pass att jag såg och
kunde njuta av skogen den höstiga promenaden vi gjorde två varv
i halvklass med 2orna som jag jobbar med.
Studenten min avslutade med en populär lek, Katt och Råtta!
Hoppråttor och Smygråttor retade Katten som sov
så länge deras speciella ljud hördes mellan stammarna.
Men när det tystnade skulle de att kvickt ta sig tillbaka till sitt bo
så de inte blev fångade av den nyvakna katten
och förvandlade till Katt...

Vi provade knuten också, den har Du säkert lekt, med 7-8åringar
märkte vi att det var lika klurigt att få dem att trassla in sig
som att lösa upp knuten.
Det gick till sit i alla fall med båda grupperna minsann.

Jag ville göra en "brummare" till Smygmössen men något gick fel...
Visst trädde man en tråd igenom botten på en fimlburk, fäste och snurrade
av bara den, så brummade det på av bara den???
Filmburkar är ju historiska föremål men en tom glitterburk borde
fylla samma funktion tänker jag. Funkade inte, nej :/

Nyss hemkommen från kursen som närmar sig avslut, det hettar
till med alla examensuppgifter. (för andra gången idag benämde jag
detta examensavgift och det kanske är en omedveten önskan: Betala in
en summa  och hämta ut dina poäng.)
Studiebesök, ett antal lästa sidor och litterturseminarium + självaste
examensuppgiften kvarstår.
Det är en intressant kurs och i dag handlade föreläsningen om sorg, kris
och trauman och hur man kan hantera jobbiga situationer i skolan
och förskolan...
Vilka saker som kan hända, man bör nog vara beredd och ha en plan
som alla känner till.

Nu är det dags att äta lite och sova.
Imorgon kommer min lillaJ, det var länge sedan vi sågs ska bli gott
att ha henne här igen!
och söndag innbär JulLotta på Liseberg.
De har krånglat te't me' biljetter och tv...
men jag ser fram emot att hör Roger Pontare och Sanna Nielsen,
dricka glögg bland de med konstsnö täckta granarna...

Allt Gott <3

i spegeln syntes...

tydligt att det var ett tag sedan jag ställt mig där, klivit in
i gruppträningslokalen och ställt mig bland andra
förväntasfulla, förhoppningsfulla och optimistiska personer framför
spegeln med förutsattsen att förbättra både form och kondition.

Zumba! Gôrskôj...
I morgon kommer jag inte att kunna gå.
Men så fort rörligheten återvänder och smärtorna i muskularuren
lagt sig får det bli på det igen.
Jag är inte nöjd med vare sig ork eller form. De brukar skojas
om och kallas volanger och annat gulligt men när de gungar i
otakt på mina höfter stör de koncentrationen i
höftvickandet och nu får det banne mig
vara nog med dubbla portioner till lunch och goa
limpmackor till mellis...

Över gatorna lyser stjärnor och gyllne kronor, julen kommer
rusande och det nya året.

Hela jag till kropp och själ önskar nytt, ska det bi 2012???

<3
Allt Gott!

Så kallt...

det blev i kväll.
Dimman rullar in som tjocka draperier och jag vill bara gå och
lägga mig.

Det var härligt att återse de små och stora liven på skolan.
De verkade glada att se mig igen och kramar är favoritgrejer
faktiskt så i dag fick jag mitt lystmäte.

Blev bjuden på linssoppa hos storaS och D på väg hem och
imorgon verkar det som om jag ska få prova Zumba äntligen.
Tror jag gillar det :-)


Borde tittat lite i min bok om utvecklingspsykologi nu när jag
kom hem men ögonen går i kors... jetlag kanske, trött hur som helst
så jag tror jag kryper till kojs. I morgon är en annan dag!

<3
Allt Gott

Jag var...

inte ett dugg beredd på hur sorgligt, tomt och ensamt det skulle kännas att komma hem efter en vecka i paradiset.

Att träffa dem man älskar här hemma fyller väl på en igen.

<3

  Försöker landa och sorterar  bland alla fina minnen samtidigt som jag behöver samla mig  för att vara på G för alla uppgifter som morgondagen har med sig.

Ibland är livets kontraster svåra att hantera.

Allt Gott

<3

Tårarna kom...

utan att jag kunde hejda dem när landningshjulen tog

mark i det kyligt, gråa Stockholm.

Konsktigt att det redan är över vårt äventyr som jag sett så

mycket fram emot.

Idag känns det lite som en dröm men skinnet är brunt,

stenhögen med de underbart lena och vackra stenarna ligger på

bordet här och runt min handled sitter det gula plastarmbandet

som bevisar att jag varit en i "allinclusivegänget"

på Jacaranda Club &Resort kvar.

Det  betyder att jag bott en vecka med en massa tyskar i något

slags paradis som ändå kändes som ett fängelse emellanåt.

Allt var så soligt och mysigt och vällagat och blommande grönt.

Alla så vänligt, hjälpsamma, på gränsen till hystreiskt måna om att

vi inte hade en tråkig stund.

Bochia, Bochia!!! DartGame och Tysk umpa-umpa i baren med

trevliga arrangemang som ALLA måste vara med på...

Vi sura Svenskar fattade inte vad de sa och satt i vårt hörn och

tråkade tills "fri lek" startade vid tolvsnåret.

Men då startade partyt...

Solen sken hela dagen, sanden var len och full av de vackraste stenar.

Vattnet var lite svalt, glittrande och salt.

När kvällen kom, solen gick ner steg fullmånen och den enorma

middagsbuffén avnjöts. Underligt att mat i sådana mängder kan kännas

likadan varje dag.

Vi njöt verkligen dagen vi promenerade in till Belek och blev

serverade en portion på en tallrik och fick vår öl i flaska...

Den promenaden gav mig en stor blåsa under foten som minne. 

Nä, nu får jag ta tag i uppackningen och dagen.
Men som vi såg där i Turkiet verkade de ha svårt att bli klara med

vad de företog sig, även jag så det kommer mer om

vår resa till Antalya.

<3
Allt Gott

klart.

Nästan i alla fall.
Måste ju ha mina toalettsaker i morgon bitti innan vi
blir hämtade klockan sex. De får bli det sista  innan jag kollar
hur kodlåset på nya väskan funkar...

De ringde från resebyrån och berättade att planet kommer att
lyfta en timme tidigare, vilket innebär att vi får springa som skållade
troll mellan Arlandas gejter för in- och utrikesflyg.

Om Du kommer ihåg det kan kanske en tumme hållen för att vi
inte snubblar och att vi hinner kan vara det som gör den lilla skillnaden.

Jag är inte så lugn heller, inte som honom som ligger här i soffan och
snarkar... Men Väskan är packad, valutan fixad (tio Svenska är ungefär två
och femti Turkiska så det vill till att räkna där innan man prutar), biljetterna
har jag skrivit ut (igen) och det var ett litet mackel eftersom jag inte hade
installerat skrivaren efter senaste kraschen. Ladda ner och installera
drivrutiner och få allt att fungera och få beskedet att bläcket är på upphällningen
var väl en aning stressigt men nu ligger dokumenten så fint i handbagaget
tillsammans med pass och en bra  bok och en nyttig.
Vi ska ju inte flaxa, det är det andra som sköter om, då kanke man kan läsa
några sidor på planet tänkte jag.
Handlat handsprit och diareepiller, ska nog lägga ner några Alvedon också, så.

Nu kryper jag väl ner och ser om det går att sova en blund...
Kameran är laddad och tömd så när vi ses
nästa gång kanske jag kan presentera ett litet
reseinlägg :-)

Allt Gott
<3

Det händer saker och...

vykort :-)

Man blir liksom glad. Även om det visst är svårt att kommentera här???

Man behöver logga in på sitt googlekonto, välja en signatur och skriva
av de krumeluriga bokstäverna... Väl?

Men Tack E. för vykort, de är så mycket mer värda ändå <3

Vad livet ställer en inför dilemman ibland.
Hur man än gör så sviker man någon och till syvene och sist så
lär detnfå bli sig själv man står närmast.
Hur kan man vara ett stöd och en avlastning, någon att lita på om
man tar sig vatten över huvudet och går på grund innan man
fört skeppet i hamn???
Visst finns det lite att fundera över men om man kan ha det som
det var så mycket som det går så borde det
ändå vara det tryggaste för alla.

Nu är det i alla fall bara en liten dag kvar... en fredag.
På lördag bär det av och jag är helt paralyserad.
Fattar inte att jag kanske borde se till att ha lite rena kläder att
stoppa i resväskan jag inte ännu införskaffat.
Gulliga svärsonen lovade att skjutsa oss till Landvetter i ottan
och det är jag så tacksam för.

Jag har flugit en gång tidigare faktiskt... -78 kan det ha varit,
Lindomesprattlarna var med i något TVprogram inspelat i Sundsvall
och dit flög vi. Det var väl som att åka buss ungefär.
Jag är lite rädd nu faktiskt.
Men det brukar ju gå så bra när andra flyger, oftast...

Har i alla  fall betat av en liten del av examinationen på kursen idag.
Det är så goa kompisar jag fått där på pedagogen och det ger mig
så mycket att få diskutera med dem om det vi läst och det vi uppler
i våra yrken... Härligt och utvecklande.

Nu kom lillaS från mattestudierna.
Får lyssna lite på henne :-)

Allt Gott
<3

tankar under...

rundan jag gjorde.

Tänkte på en massa poetiska inledningar av typen, det tjocka guldgula
lagret av lindlöv utmed kyrkogårdens staket kändes förädiskt att sätta
ner de joggande fötterna på så hon sprang på vägen...

Men jag lyckade inte hålla ihop tänkeriet så det få bli lösryckt
om hur ljum luften var och att det faktiskt gick ännu lättare idag. Idag när
jag fick lite sovmorgon av min goe kollega för att närvara vi ett
seminarie hos min VFUstudent på pedagogen...
Han och gruppen han deltar i har skrivit en uppsats om konflikthantering.
Intressant då man fortfarande hör från studenterna att det finns
alldeles för lite av den varan i utbildningen.

När jag sprang där, på energin från en av de gröna grodorna
som spökena lämnat kvar i skålen i går, tänkte jag också på hur fort
det gått fram till höstlovet och hur väl de behöver
sin ledighet nu lärarna och eleverna.
Vi på fritis ska försöka att göra en så vilsam men stimulerande
vecka vi bara kan for dem som inte har föräldrar som
kan ta ledigt.

Appropå konföikter så var jag på föreläsning om dylika och hur
de kan hanteras förra veckan. Där presenterades en definition av vad
en konflikt är som var lite ny för mig.
Om jag brinner för något och det är viktigt för mig och någon står
i min väg på ena eller andra viset är vi i konflikt. Ja, jag är i
konflikt med många och mycket i så fall och långt ifrån alla har
en aning om detta...

Det borde vara mitt ansvar att ta upp saken och se till att
hantera min konflikter.

Den största just nu är att få er att förstå att barn och unga inte kan
massförvaras och förväntas lära sig ett gott medborgarskap i
vårt land eller i världen av varandra...
HU, jag hör skräckexempel varje dag om hur fritidshemsverksamheten
ska höja kvaliteten samtidigt som man minska personal i förhållande
till barnantal.

Det tänkte jag på och på posten som skickade mig sms och
sa att de hade ett paket på väg. Inte att det var framme som de brukar
utan att det var skickat.
Hahah rena julafton fast jag vet ju att det är de fina kläderna som
Renata sytt tll Moa och Joel.

Det var väl det... Svetten har slutat rinna längs ryggraden och torkat i
pannan så det får väl bli dags för en dusch och kanske ytterligare
några sidor i boken om beteendeproblem.
Snart så är jag klar för litteraturseminarium kring den...

Allt Gott
<3

glad!

Lägger undan  missnöjet en stund och tillåter mig att vara bara glad.
Jag sov så gott i natt, ända till klockan var nästan nio och då gick jag
upp och hittade några godisbitar som undomarna lämnat i skålen på
soffbordet igår kväll.



Det står ett par enorma dojjor på dörrmattan så jag smyger mig lite runt
här i lägenheten.

Igår träffade jag Linda och Bodil vi var på incontro och drack
ett par glas vin, åt gratis soppa och inte ens att det var svampdito
istället för den goda mussel som vi förväntat oss kan göra mig mindre glad.
Svampsoppan var god, vi fick bästa sittplatserna i vita skinnfotöljer
ovanför entrén så när Arga Snickarn kom in och skällde ut vakten satt
vi på första parkett.
Han var lite mindre och såg lite mer pojkaktig ut, men den frisyren som
ser ut som en av de misslyckade permanenter jag gjorde på åttitalet var sig lik.
Såg honom faktiskt le soligt senare under kvällen.

Idag vaknar jag till solsken och känner mig faktiskt utvilad,
om en vecka är vi på väg... kollade vädret och det ser fortfarande
riktigt bra ut.
Måste skaffa mig en resväska. Vad ska man packa? Hur mycket
ska man växla in och i vilken valuta?
Kan jag ta ut pengar i Turkiet på mitt Icakonto och gäller
verkligen biljetterna.
Jag har en del att ordna nu och hela magen är full av fladdrande fjärillar.
Bikini sa Linda...
Herregud och både hon och Bodil riktiga träningsmänniskor med
kroppar som gjorda för en plats mitt i gasset.
Där satt jag i den snygga vita fotöljen mitt emot och flôtade ut.
Jag som kan allt om träning, musklernas namn på latin,
hur de kontraherar och extraherar, vilka antagonisterna är och jag kan
en massa om nutrition och förbränning. Jag har låtit kropp och kondition
förfalla under alldeles för lång tid.
Jag vaknade idag, mumsade i mig av ungarnas godis och tänkte jag springer!!!
Och så gjorde jag det.
Ett varv är 3.7 och när jag kom av mig i löpträningen i somras
sprang jag hela med nöd och näppe.
Idag blev jag förvånad över att jag faktiskt orkade springa och att andningen
funkade någorlunda.
Jag gick så klart flera gånger under rundan men planerade det så att det
blev i uppförsbackarna så att jag i alla fall inte tappade så mycket i intensitet...

Japp två rundor på en vecka... Klart att jag är glad!
Jag är kanske på G igen och jag bryr mig faktiskt inte sååå mycket
om bilringen fast jag vet ju att den försvinner om jag bara orkar frtsätta nu.

Det handlar om självdiciplin och det sa min mor redan i mitten av
sjuttiotalet att jag saknade. Ja, ganska ofta dessutom och vem vet vi
mammor säger till våra barn som kommer att bli till deras sanningar???

I alla fall hoppas jag det inte är försent att skaffa sig lite av den där diciplinen
och röja upp här hemma och i hälsodelen av mitt liv...

Det jag vet och skulle kunna coacha vem som helst annan om borde
jag väl kunna rycka upp mig och fixa för mig själv?

Nä, nu ska jag fortsätta med min glada dag.
En dusch, lite frukost och kanske loppis, mat på Brasiliansk resaurang
och en sväng om Köket eller så till kvällen.

Solen skiner, vackert gråskiftande moln drar fram över skogen
i guld, rost och mörgrönt och några enstaka löv virvlar förbi mina oputsade fönster...
och jag är glad!

<3
Allt Gott

smärtsamt faktiskt...

att inte bli hörd till punkt.
Det är en sak jag kämpar med och har kämpat med i massor med år
och jag begriper inte hur man gör.
Men jag vet så klart att många blir utsatta för den kränkningen
varje dag, inte minst våra barn.
De är mitt uppe i att berätta något för dem väldigt viktigt och
så kommer en vuxen och vill förmedla något viktigt in emellan och
så har de tappat tråden. Jag försökte hålla tråden i samtalet jag trodde
jag var mitt i efter föreläsningen tidigare i kväll.
Men någon kom upp vid sidan med viktigare saker att tala om med min
vad jag förstod.
Ångest och för att visa att vi var mitt i sökte jag min bänkgrannes
blick men den halkade av och för att inte tårar skulle komma hittade jag
på en buss att springa till.

Jag hann med den och nu är jag hemma och funderar över innehållet
i vad vi hört om konflikter och hur man kan hantera dem, hur
utvecklande de kan vara...

Men det blir så svårt att applicera på de konflikter man har
med sig själv.

Ja, ja hur som helst.

Allt Gott

ja men...

sitter jag inte här igen med lite att berätta???
Jo då, det är banne mig så pass...

Idag är en grå dag och inte känner jag mig nåt nöjdare än igår...
Halv fem är tidigt att gå upp och Freddan som jag åker bussen med
kvart över fem varenda onsdag är beundransvärd som orkar varje dag.

Fast jag har en teori om det där, kan det vara så att om
man gör det varje dag så blir man van?
Man kanske till och med rumlar upp i ottan på helgen liksom
av ohejdad vana???
Jag vet inte... mig tär det på.

Och att de inte sett till att "ettan" går en minut efter att
min buss kommit ner till Drottningtorget istället för en minut
innan kan jag då inte heller förstå.
Kan det vara för att jag ska stå där och frysa vid halv sexsnåret
i dryga tio minuter?
Eller för att jag ska hinna köpa mig en kopp i Pressbyrån som
precis har öpnnat... där står samma tjej varje
onsdag ( en till som säkert är van) och undrar om jag vill ha en
nybakt kanelbulle till kaffet.
Klart jag vill men jag är väl vuxen och kan stå emot åtminstone en
del frestelser. (kramellburken här är bra träning tycker jag)

Kaffet puttrade så gott när jag kom fram...
Hur ska jag klara mig nu när jag blir ensam igen?
Tittade in på torget för att köpa något litet som minne, att bli bortglömd
är väl värsta fasan.
Själv försökte jag muntra upp mig med Lila...

Mobilen har fått ge mig tiden så länge nu men

när jag såg den här fina lila tänkte jag:

Är jag vuxen eller?

Klart jag ska kolla tiden på ett ur som vuxet folk gör!

köpte...

Och jag måste ha sett ut som en äkta fågelholk när
spårvagnen kom och jag hörde mitt namn bakom mig
just som jag skulle sätt foten på nedersta trappsteget.

Lilian!
Vem??? Kände inte igen någon...
Jo, där stod han ju "Prins Bertil"
Hahah
Jag håller till och umgås lite med andra mer eller mindre
nätberoende människor (nick som vi kallas) på en community
och där har vi haft lite kontakt i en massa år nu och så står han
där på perongen och känner igen mig...
Allt väl hann vi ropa innan vagnen gungade iväg.

KvartöverfemFredrik är förresten också han kommen ur nätet
liksom min goa kompis Ankie.  Håkan som jag snart beger mig
till Turkiet med kommer från samma ställe...
och en liten gäng goa människor runt om i vårt land som jag mejlar med
ibland.
Jag tycker nog att det mest är tjafs och tråkigheter där nu
för tiden men visst har det givit mig många trevliga stunder...

"Vi ses på nätet!!!" ropade "Prinsen" när dörrarna slog igen.

Allt Gott!

<3

Bitterosv...

Hm... Jag är missnöjd. Gnällig och motgångsfokuserad.

Jag har bestämt mig på att skriva mig en lista med allt
jag inte gillar och den kommer att bli lång!!!

Fattar då inte hur det kunde bli så här när jag i
grunden är en positiv och lösningsinriktad person... det
var i alla fall vad jag tänkte om mig själv.

Men nu är jag missnöjd; med min insats på mitt jobb,
mina arbetsuppgifter eller otydligheten i demsamma.
Jag är urless på att under dagarna göra världens
viktigaste jobb medans halva nätterna går åt att
klura ut hur det ska gå till att få alla att må så bra
att de blir trygga och stabila innevånare
i det samhälle jag vill bli väldigt gammal i.

Jag förstår inte varför inte det skulle vara ett arbete lika
värdefullt som att se till att dessa blivande
vuxna räknar rätt och stavar ordentligt.

Men i nya lagar tas det upp hur vi i fritidshemmen ska
stödja ämneskunskaper och undervisa eleverna.
Ja, barnen på fritis har blivit elever och det vi
gör med dem är undervisning.
Och jag med min gamla utbildning är inte
 behörig, vad jag kan förstå, att ansvara för
denna undervisning, för det måste man ha
en nyare Lärarexamen med inriktning
mot barns och ungas fritid, eller vad den heter.

Jag är gnällig och jag känner att min kompetens
och barnens behov att få utvecklas till goa personer
satts åtsidan. Jag behövs i skolan.
Jag behövs där utan specialkunskaper i hur man lär
ut matematik och svenska eller något annat.
Nu säger inte jag att det är oviktigt att lära sig det.
Men det finns folk till allt.

Jag är en som vill vara mer som en annan vuxen
en som visar hur bra det är att kunna räkna i praktiken,
som kan väcka lust att lära sig mer
om hur man dubbeltecknar och pratar engelska...
Mer som en vanlig vuxen som inte är en fröken men
som vet hur barn fungerar och kan se till att de har det
någorlunda bra när de inte får vara tillsammans med
sin familj för att de vuxna där behöver tjäna ihop till brödfödan
eller lära sig ett och annat för att bättre kunna göra så i framtiden.

Jag tänker att ingen, ingen vill lära sig något alls som det
inte ser någon nytta i att kunna.
Att presentera nytta skulle kunna vara min grej.
Att väcka lust.
Jag är en som är rädd att lust inte bara dyker upp utan att det
krävs inspiration och förbilder.
Jag vet inte.

Trött känner jag mig med vår stora grupp och arga barn
som inte får den tid de behöver och med lokaler
som är så där...
skulle säga något om andan i kollegiet men vi hinner i
alla fall säga Hej!
i korridoren.
Dina barn och mina och jag lever med ständig ångest.

Att tiden är för kort nu för tiden kommer att stå på min
lista och att ett leende ett tack och ett ögonmöte människor
emellan är så sällsynt när man ska ta sig fram
någonstans där människor finns.

Jag har en motspelare på Wordfeud som tar alla mina rutor
och lägger sina masspoängsord på.

Jag tänker att jag borde komma igång att rör på mig...
tänker och magen
växer och visaren på vågen pekar längre och längre åt höger...
tröstar mig med en karamell, det är jag värd!

Fast det var rätt gott där i solen idag.
Gyllene löv dansade på vindarna.
Vi lekte en ny lek på fritis där det gällde att komma
på vad tre av barnen hade gemensamt.

VFUn börjar lida mot sitt slut för en av mina elever och snart har hon
bara sitt exjobb kvar att skriva och jag tänker att jag lärt henne allt jag kan:-)
Vi tog en sväng om LaSombrita för lite Sangria och några Tapas efter
jobbet idag och det var så gott.

Nu är det mörkt och tyst och jag ska dra mig mot sängen jag...
i morgon ringer klockan halv fem.
Men jag gnäller inte :-)

Allt Gott <3

Ett sug...

efter att skriva en kortis kommer att få min morgon än mer stressig än den redan är...

Skickade iväg lillaJ med taxin och tog stavarna ett varv i höstkylan.
Jag tänker så bra till stavgång.
Blir precis lagom varm och andas kan jag hela tiden trotts att pulsen stiger.
Men min utrustning behöver uppdateras om jag ska komma igång med uteträning, frös om rumpan. Komma igång ja, en runda var tredje vecka kan ju inte precis kallas träning men det gör ju ingen skada heller, kanske var just den här turen den som fick mig att komma igång igen...

Hur som helst så kanske bloggen vaknar för det dök upp en lust och flera ämnen att ta upp när jag gick där med kalla lår och skinkor och aktade mig för att halka på höstlöven som dekorerar världen.
Fallna, fläckiga äpplen som fyller gräsmattor men aldrfig kommer att bli till glädje för någon mänsklig mage doftar och solen stiger...

Det blir en fin dag, en bra start på sista veckan innan höstlov.
Turkietresan närmar sig med stormsteg, kollar vädret varje dag nu
och det ser inte så tokigt ut.
Klart, det kan hända mycket på två veckor.

Ja ja in i duschen...

Allt Gott <3

Idag var det en sån där dag...

igen. När jag har så dåligt tålamod med hur människor bär sig åt.

Jobbet gick väl ganska bra tycker jag.
Barnen är som de är... mår så där en del och visar det tydligt.
Vi har ett hästejobb att se bakom fula ord, gester och slagsmål varje dag.

Men sedan när jag slutade och jag bara önskade att jag blev mött
av någon som jag tycker om utanför skolporten.

Men jag traskade in på Lidl för att köpa något att äta. det är inte lätt
att få till någon struktur så här på fredagseftermiddagen heller...
Det blev en blomsterkvast några bananer, champinjoner en bit gorgonzola
och lite annat som såg gott ut.
I kassan satt en ung snygg kille och hejade glatt på mina
majskolvar, han lyfte inte blicken ens för att tala om vad jag blev
skyldig för kalaset.

Ögonkontakt och ett leende fick jag deremot av Anna på systemet,
undrar om hon minns hur det blev senast jag handlade där och
hamnade hos henne i kassan.
När jag fumlade med kassar och kontanter började hon trumma
med fingertopparna mot den lilla skålen där man ska
lägga mynt och kort och sånt...
En suck råkade undslippa henne också och jag frös.
Då ryckte hon till, ojsan och ursäkta!
Hon klappade mig till och med på handen och sa förlåt igen.

Idag log hon glatt och jag betalade enkelt med mitt kort.
Men innan Bolaget så skulle jag ju av spårvagnen och så klart
så har folk inte tid att vänta till man kommit av utan ska knö sig
på bland tanter, rollatorer och jag och mina kassar.
Jag frös igen...
Hon fick extra krångel men det var hon värd.
Jag stod kvar tills jag hade fri passage av vagnen.

I nästa ögonblick höll jag på att bli påkörd av en liten kille på
cykel och döm om min förvåning när han cyklade vidare in bland
vinpavor och annat drickbart.
Han for runt bland hyllorna medan mor hans letade en särskild
vinsort, hörde jag...
Vänta på sin tur i kassan hade han inte tålamod till men hon hann
lagom ifatt honom innan han sparkade sig ut i trafiken på sin
tramplösa lilla cykel.

Ja, ja, allt är sig likt och solen går upp imorgon också.
Och då ska vi till Ullared jag och dotra, där var jag senast 1980 eller så.

Allt gott <3

efter en veckas...

snorande och hostande är det så dags att åtevända till mitt jobb. Det är lite tveksamt om jag inte borde kostat på mig en sjukdag till här hemma men men man är ju oumbärlig :-) Eller är orolig för att de ska komma på att allt rullar på utan att jag är där... Jag har samlat på mig lite glasburkar, för lite bra är det ju att vara sjuk och hemma, kylen blev tömd på gamal ouppäten sill och mögliga marmeladslattar. Barnen ska få göra fina ljuslyktor av dem tänkte jag. Pressat vackert höstlöv, decuopagelack och glitter... vem kam motstå? :-) Annars har vi möte idag och det är ju också viktigt att få vara med och få ett ord i arbetslaget. Det där med att inte bli bortglömd igen. Igår var det seminarium kring Kinges bok om empati i professionell bemärkelse när man jobbar med barn som behöver lite mer än andra barn. Enligt henne står det ganska klart att det vi är med om präglar hur vi sedan ska tolka och hantera det som händer i våra liv och jag har tydligen blivit omåkt och borträknad... För det är min stora ångest att saker ska hända och jag inte fattar nåt. Att jag tror att jag vet vad vi kommit överens om och sedan är jag inte med... Så jag behöver höra att allt är sig likt. Ofta. Ja... Nä, man borde väl få lite paltor på så man hinner iväg och komma i någorlunda tid till den kära arbetsplatsen. Allt Gott

det är inte alls...

det här jag borde göra! Men nu har jag börjat forska så... Funkar det???

Syrendoften

är utbytt mot underbar rosdoft. Värmen kramar musklerna och musten ur mig på rundan... Tankarna snurrar kring kultur, kommunikation och medmänsklighet...

Nationaldagen har inte så länge varit helgdag här hos oss. När jag var barn var det inget särskilt med den dagen mer än alla flaggor och dem njöt jag av och låtsades var för mig eftersom det var min födelsedag. På den tiden hade just syrenerna slagit ut och sommarlovet stod för dörren. Födelsadagsbarnet i vår familj var den som fick sin önskemiddag och den sjätte juni serverades kroppkakor med skirat smör i en väldans massa år. Det var höjdpunkten.

Men det sneglades lite avunsjukt på Norrmännen och deras firande redan då och man undrade varför inte vi hade en lika festlig dag för vårt land... men kanske en krönt kung på femtonhundratalet inte är lika firansvärt som friheten från ett dominant grannland? Vad vet man? Parader och ledigt och så mycket glass till barnen som de orkar äta låter skoj och klart att man borde ta alla tillfällen till fest. Men hur Svenskt är då det egentligen? Ska man verkligen som Svensk förhäva sig och tala om hur bra man är? Ska man inte vara lite lagom? Det är väl hur vi är? Och är inte åsiktsfrihet och yttrandefrihet våra lysande ledstjärnor, vår fördragsamhet med dem som inte gör som vi men ändå drar sitt strå och bidrar till den mångfald som förgyller vår tillvaro. Det är synd dock att Jante eller vad det är har fått en så stor del i hur vi hanterar vårt eget kulturarv... Vi anammar Salsadans och shishkebab, vi kör tequilarejs med salt och citrom och pillar i oss sushi med pinnar. Men rotmoset och kålpuddingen rynkar vi på näsan åt och folkdans är inget som vi med stolthet lär våra ungdomar... Det blev så tydligt för mig förra helgen då vi var i Hammarkullen och hundratals stolta, unga dansade förbi i sina nationella kläder. Var var hambodansande flickor och pojkar i knätofs? De har inte låtit bli att lära sig på grund av att andra dansar bättre, de har föräldrar som inte stolt står upp för sin kultur utan i stället tittat snett på dem som skuttat kring midsommarstänger och gått på logdans eller buggat i folkparken...

Och nu kommer jag ihop mig med folk som anser att det är andras fel att de inte kan stå för att flagga... För att de använder vårt lands vackra symbol som ytterligare ett sätt att visa på skillnader istället för ett gemensamt tecken att samlas under, ALLA vi som lever här i Sverige.

Färgglatt

Dagen började så stilla, flaggan hängde slak i ljuset från den stigande solen och fåglarna höll konsert när jag gav mig ut på en liten springrunda...

Löven slår ut så man kan se hur de växer. Grönt som spirar och gör mig så glad. Det kommer bara att ta några veckor så har vi vant oss och grönskan blivit enfärgad, självklar, något vi inte reflekterar över längre. Jag suger i mig, njuter av varje knopp som brister.

Jag bestämde mig för att en tur till havet var vad jag behövde idag. Vattnet glittrade blått och smälte ihop med himlens blå vi horisonten. Jag var bara tvungen att slänga mig i...
Slänga mig? nåja.
Först höll jag på att inte komma i för det var en massa sjögräs och brunläbbigt skum på ytan just vid stegen där jag planerat glida ner i böljan. Men tack och lov så drev sörjan undan och jag kunde krångla mig i. Det svartnade för ögonen och jag tappade andan till att börja med när jag hävde mig i det iskalla vattnet, lyckobubblor i orange rusade i min hjärna när jag snabbt tog mig tillbaka uppför stegen för att lägga mig igen på den solvarma, rosa graniten.


Genom bussfönstret lyser den knallgula forsythian, blekt rosa och vita enorma magnoliaknoppar från bara grenar... Jag hinner inte få dem på bild men körsbärsblommen i parken där jag köpte glassen för att sätta pricken över iet på en i övrigt underbar dag. (En dag då jag av en händelse både råkat mina barns farmor och deras far. Konstigt att jag levt med den mannen...) Glassen var rosa och brun av hallon och brownie.

Jag tänker att kräftan kan få vara förebild för den röda färgen på min näsa nu när kvällen närmar sig.

<3
Allt Gott

Norouz

Förra helgen firades Persiskt eller Iranskt nyår.
Det var fest där det hoppades över eldar, åts en massa godsaker och skämdes bort en massa barn.
I entrén på skolan står resultatet av ett arbete de äldre barnen gjort om sederna kring firandet. Ett bord dukat med vackra och lyckobringande saker... Hela veckan har det stått och allt ser lika fint ut och jag blir så tolt över min skola och dess elever.



Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag och vi pratar om den Kristna tron och hur ordet användes för att få till Våffeldagen och möjligheten att äta lite gott och fira våren på Vårfrudagen :-)

I morgon natt blir det sommartid då ska klockan ställas fram och kvällarna blir ännu ljusare.

Och nu... ska jag ha påtår :-)

Allt gott <3

min pappa...

har blivit entertainer på gamla dagar.
Nu när synen inte längre är vad den varit och motionsspåren och skidspåren blivit otillgängliga för honom har han hittat upp på scenen tillsammans med en grupp spelemän.

Det spelas upp till allsång och dans, sjungs evergreens och visor.

Jag kan inte inte hjälpa att jag blir så stolt att höra någon benämna min far som hemortens Frank Sinatra. Hur stolt han var själv var ingen svårighet att höra i tonfallet
Jag lyssnar och gläds åt den fina filmen storebror sände häromdagen och hoppas få sjunga både Havsörnsvals och Elinore dansar många, många gånger med honom än.

Allt Gott

inramning

Igår sa Tony Irving något som satte igång tänkeriet en aning. Till och med när jag slog upp de ljusblå nu på morgonkvisten rörde sig de elktriska reaktionerna i synapserna kring bilder och dess inramning och fond.


Han är en perfekt manlig dansare...
Skapar fantastiska ramar till hennes vackra bilder.
(fritt efter Tony Irving)

Det där handlade ju om dans och alla figurer och former en dansare gör och hur viktigt det är att danspartnern förstärker och lyfter fram formen i de koreograferade motiven. Så viktigt...

Ja, att det gäller konst visste vi väl redan. Vissa bilder talar för sig själva och andra kräver en bamseram i guld för att väcka ditt intresse. Ibland är bilden där för att lyfta fram ramen. Barnen får testa sina bilder mot olika färgat papper för att förstärka delar av motivet de vill framhäva. Vissa lägger ner ett stort arbete på detta och testar och provar medan andra tar första bästa. Vare sig bilden eller hur andra ser den är prioriterat i deras tillvaro för tillfället.

Men inramningen har ju betydelse i många sammanhang... Hur ser maten ut på tallriken? Vilken duk väljer vi till vasen med de färska blommorna? Sätter vi upp vilken bild som hälst på vilken vägg som helst och låter vi den hänga för högt eller för lågt? Inramningen kan ju var ljus och ljud... Fråga inte mig vad som är ramen eller motivet en promenad i en bokskog en majkväll med koltrastsång men det är kanske sällskapet eller syftet som ändå är motivet...

Motivet...
Ja, det finns ju ett motiv för våra val och våra handlingar.
Och vi kan känna oss mer eller mindre motiverade... eller hur?

En fin "ram" kanske är vad som behövs. Kan vi som vänner, partners, kollegor eller vilken relation vi nu har, hjälpa till att rama in varandras handlingar och idéer så att de bästa kommer i blickfånget? Hitta din perfekta rammakare och funkar inte det låt motivet tala för sig själv snarare än att låta någon belysa det som inte lyckades så väl...

Allt Gott
<3

Sress

När det blir för mycket och man inte känner sig ha tillräcklig koll på sina måsten och göranden så kan hjärnan börja bråka med en.
Jag vet inte om jag har för mycket men lite dålig koll tycker jag nog att man kan säga. Som i torsdags när det var planerat bio med mina arbetskamrater. Jag hade rekomenderat att de skulle se I rymden finns inga känslor och eftersom den går som skolbio i vår visar de den för oss pedagagoger innan.

Det blev eftermiddag och arbetsdagens slut, resan ner till stan och middagen jag tänkt mig i stan bästa gatukök för oss vegisar närmade sig. Jag sa Hejdå! till alla barnen och min lärarstudent och traskade in på Lidl??? Handlade en skiftnyckel och jäst till semlor jag tänkte att vi kunde baka i helgen när min helgtjej skulle komma. (jästen verkar ha bivit kvar i affären för nu när vi skulle sätta vår bulledeg så hittar jag den ingenstans) De hade billiga växter så jag fick med en Aloe Veraplanta och en underbar bukett tulpaner. Två tunga kassars packande och en genomgång av butiksdörren senare tvärnitar jag och kollar klockan... men! jag ska ju vara på bio om tjugo minuter, hur tänkte jag nu??? Inte alls antagligen.


På tisdag är det dags för operation och jag har blivit ombedd att följa med. Klart jag ska men har jag kommit ihåg att ta ledigt? Hoppas det går att lösa i morgon.

Tror att om jag lyckas klämma in lite kropplslig jobb i schemat så kanske det blir bättre balans. Gymmet ligger tjugo minuters promenad härifrån, ska ta mig i kragen!!! (så fort jag får tid)
Och så verkar min goa vän ha en liten kryssning i bakfickan...
det kan säkert också göra ett avbrott som sorterar upp begreppen :-)



Allt Gott
<3

När jag åkte tåg med mamma och mormor

Träffade jag min syssling och mammas sysslings flicka. Vi hade roligt i kyrkan dansade och kände oss fina i våra klänningar.

Det var dop och alla sa att det vars å fint. Min lilla sysslingpojke fick vatten på huvudet och prästen pratade och de vuxna sjöng sånger som jag inte riktigt kunde, men vi dansade lite istället.

På den här suddiga bilden kan man se alla huvudpersonerna... (min mormors kamera är en telefon så det blir så där bilder ibland)

Här är den goa bebispojken och hans pappa. De säger att det finns tretton namn broderade i klänningen som han har på sig. Dopklänningar är så långa som de är bara för att det tar ett helt liv att växa i den kristna tron sa prästen...

Men mamman kände sig en aning ensam och lånade sin goa systerson...

Mormor hon fotograferar de mest underliga grejer ibland??? Fast nog är de lite fina tulpanerna där på altaret...

Nu lämnar vi dopfunten med vatten ifrån bäcken uppe Klövsjö det måste väl vara dags för det där kalaset?

Vi sjöng roliga sånger, åt smörgåstårta och korv med bröd. Bra att de tänkt på att alla inte kunde sången om krokodilen i bilen och gjort ett sångblad :-)

Men vad skådar mitt öga???

Mamma hon vågade klappa hon... Men jag!!!

Tog på mig hjälmen och...

Galopperade iväg!!!

Nu är vi hemma igen och allt ett roligt minne även om det var en lång och ganska tröttsam resa på tåget när vi sulle hem.

<3>