Idag var det en sån där dag...

igen. När jag har så dåligt tålamod med hur människor bär sig åt.

Jobbet gick väl ganska bra tycker jag.
Barnen är som de är... mår så där en del och visar det tydligt.
Vi har ett hästejobb att se bakom fula ord, gester och slagsmål varje dag.

Men sedan när jag slutade och jag bara önskade att jag blev mött
av någon som jag tycker om utanför skolporten.

Men jag traskade in på Lidl för att köpa något att äta. det är inte lätt
att få till någon struktur så här på fredagseftermiddagen heller...
Det blev en blomsterkvast några bananer, champinjoner en bit gorgonzola
och lite annat som såg gott ut.
I kassan satt en ung snygg kille och hejade glatt på mina
majskolvar, han lyfte inte blicken ens för att tala om vad jag blev
skyldig för kalaset.

Ögonkontakt och ett leende fick jag deremot av Anna på systemet,
undrar om hon minns hur det blev senast jag handlade där och
hamnade hos henne i kassan.
När jag fumlade med kassar och kontanter började hon trumma
med fingertopparna mot den lilla skålen där man ska
lägga mynt och kort och sånt...
En suck råkade undslippa henne också och jag frös.
Då ryckte hon till, ojsan och ursäkta!
Hon klappade mig till och med på handen och sa förlåt igen.

Idag log hon glatt och jag betalade enkelt med mitt kort.
Men innan Bolaget så skulle jag ju av spårvagnen och så klart
så har folk inte tid att vänta till man kommit av utan ska knö sig
på bland tanter, rollatorer och jag och mina kassar.
Jag frös igen...
Hon fick extra krångel men det var hon värd.
Jag stod kvar tills jag hade fri passage av vagnen.

I nästa ögonblick höll jag på att bli påkörd av en liten kille på
cykel och döm om min förvåning när han cyklade vidare in bland
vinpavor och annat drickbart.
Han for runt bland hyllorna medan mor hans letade en särskild
vinsort, hörde jag...
Vänta på sin tur i kassan hade han inte tålamod till men hon hann
lagom ifatt honom innan han sparkade sig ut i trafiken på sin
tramplösa lilla cykel.

Ja, ja, allt är sig likt och solen går upp imorgon också.
Och då ska vi till Ullared jag och dotra, där var jag senast 1980 eller så.

Allt gott <3

efter en veckas...

snorande och hostande är det så dags att åtevända till mitt jobb. Det är lite tveksamt om jag inte borde kostat på mig en sjukdag till här hemma men men man är ju oumbärlig :-) Eller är orolig för att de ska komma på att allt rullar på utan att jag är där... Jag har samlat på mig lite glasburkar, för lite bra är det ju att vara sjuk och hemma, kylen blev tömd på gamal ouppäten sill och mögliga marmeladslattar. Barnen ska få göra fina ljuslyktor av dem tänkte jag. Pressat vackert höstlöv, decuopagelack och glitter... vem kam motstå? :-) Annars har vi möte idag och det är ju också viktigt att få vara med och få ett ord i arbetslaget. Det där med att inte bli bortglömd igen. Igår var det seminarium kring Kinges bok om empati i professionell bemärkelse när man jobbar med barn som behöver lite mer än andra barn. Enligt henne står det ganska klart att det vi är med om präglar hur vi sedan ska tolka och hantera det som händer i våra liv och jag har tydligen blivit omåkt och borträknad... För det är min stora ångest att saker ska hända och jag inte fattar nåt. Att jag tror att jag vet vad vi kommit överens om och sedan är jag inte med... Så jag behöver höra att allt är sig likt. Ofta. Ja... Nä, man borde väl få lite paltor på så man hinner iväg och komma i någorlunda tid till den kära arbetsplatsen. Allt Gott

det är inte alls...

det här jag borde göra! Men nu har jag börjat forska så... Funkar det???