bland blommor...

Det här är berättelsen om en liten del av en
liten pojkes liv, en liten del.
Hur ska det gå för honom?
Han är ett yrväder, det glöder i den
mörka blicken och det ostyriga lockarna
vill hänga fram i ögonen.

Han är inte still några längre stunder
och vi tjatar och vi gnatar;
-Spring inte! -Skrik inte!
-Slå inte din kompis!
-Ni kan väl leka lugnt och fint.
När han sitter och bygger blir det gärna vapen,
han är sju år, automatvapen
och missiler bygger han.

På fritis leker vi inte krig.
Det finns så många olika erfarenheter
från kriget
och inte kunskap nog att ta hand om
de känslor som sådana lekar
väcker hos vissa.

En dag berättade han ett minne, hur han sett
män slå varandra blodiga från sitt
gömställe under bordet.

Idag ville jag läsa en saga för honom.
"-Gud så barnsligt" såg jag att han
ville säga, men lät sig övertalas.
Vi läste en gammal bok om en pojke
som fick en hund. Trots stenåldersspråket
och de tråkiga bilderna fångades han av
historien och bad mig läsa mera. Den här
gången blev det en nyare bilderbok
också denna om en pojke och hans hund.
Här fanns lek och spänning och
förstås ett lyckligt slut. Men innan det
slutade lyckligt har den lille killen
sett fiender kika fram bakom sanddyner,
granater explodera i de gråa molnen
och förväntat sig att huset
skulle brinna ner.

När mamma kom för att hämta frågade
jag hur nära kriget de varit.

Mitt i.

Släktingar har dött, deras stad
finns inte som den var och inte deras bostad.
De ville inte ge upp.
Först begav de sig till en lugnare plats i
"sitt land" men kriget kom även dit och
de beslöt att de skulle leva där
de hörde hemma och begav sig tillbaka "hem"...

Men de gav upp.

Nu bor de här i Sverige. Nu läser mamma och
pappa försöker få ett jobb. Min lille vän
bygger en identitet, med minnen av krig och
kämpande föräldrar. Hans fröknar har inte
den tid de skulle behöva
för att lyssna och lyssna igen.
Han är ju inte den ende lille killen...

"Var tyst du stör" "du måste var snäll",
"du får inte slåss",
"du är stygg bara stygga barn slåss" hela dagen.

Vi lär honom att han är omöjlig...
och han blir omöjlig.
Han lär sig att vuxna infödda har jobb
och vill sätta honom på plats
och att hans föräldrar är instängda i
bostadsområdet där de bor bland människor
från hela världen med samma bekymmer
att förstå språket och kulturen.
De hjälper varandra så gott det går
och en del känner värdelösheten slå klorna i sig.

En liten del av en liten pojkes liv
så många andra öden det finns
så många liv som ska byggas...
Hur ger vi unga framtidstro?

Jag arbetar i ett slags Rosengård...
bland människor *ros*

att saker tar kraft.

Och inte bara saker.
En del av vanor och rutiner man skaffat sig och sätt man lärt sig att tänka. Det står liksom ivägen för det man vill och den man skulle kunna vara och utvecklas till.

Asså som ett banalt och obetydligt exempel kan ju tas de där kafferepsrutinerna som mor min tyckte var så viktiga när barnen var små. Bulle, mjuk kaka, hård kaka och tårtan... tror jag var ordningen. Att äta baklänges var otänkbart.

Jag la mig till med idén att; var inte alla saker på sin plats och i ordning så gick det inte att dammsuga. När flickorna var små var det ett himla plockande och relativt välstädat och jag var irriterad och grinig för det tar på krafterna och humöret att springa och plocka efter andra. Jag tänkte försöka bli lite roligare att ha att göra med för mina kära så jag tränade bort plockandet... men att dammsuga runt om och emellan, eller när det inte är dammat är fortfarande svårt och dammråttorna biter mig i tårna...
Och nu när jag bor med en vuxen dotter tänker jag att hon och jag borde hjälpas åt att hålla ordning... Jag plockar inte efter henne och hon plockar inte efter mig... Vi bor i en röra som jag tycker är pressande och srtessande. Jag gillar när saker är på sina platser och man hittar det man vill ha just därför.

Jag är en som samlar på saker som jag inte vet om jag kan komma att behöva en dag. Ibland har tanken slagit mig att jag borde "flytta hemifrån" och bara ta det som jag vet att jag VILL ha med till det nya stället. Som när man flyttade hemifrån första gången. (även om det inte var så för mig, lägenheten min fylldes fort eftersom mina föräldrar flyttade samtidigt... Tror det står lådor från Lindome kvar i källaren än.)
och nu när jag kom på att jag så gärna ville måla igen, så har jag ingen plats för det är fullt i alla hyllor och skåp med annat jox som jag kanske ska "ta fram och titta på och minnas" en dag.
Nä, jag tror jag tar dagen till att skickar ut mina gamla anteckningar från gymnasiet och kompendier från Pedagogen. Jag kanske kan spara något lite, för även om jag inte tittar på det varje år eller ens vart femte så känns det som jag vet vad jag har och var det ligger. Men när jag kom att tänka på en saga jag skrev i för hundra år sedan och som borde sitta i pärmen från gymnasiet var den borta...
Så om jag bara tror att jag vet så är ju anledningen dessto mindre att ha allt gammalt mök i vägen för stafli och penslar, dukar och kladdiga paletter.
Behöver man verkligen alla cd-skivor man får så fort man köper något digitalt och ska man verkligen spara alla himla kartoner till kameror, modem och telefoner???

Jag är ju en energisk och levande person, i min tanke om mig själv, men mitt hem verkar ha tappat kraft och lagt sig ner att dö.
Det är bara jag som kan blåsa liv i det igen.
Och jag ska:-)
Nu fyller jag pappersåtervinningen, ställer grejjerna jag inte behöver i grovsopen och om Du vill ha något att samla på så är det bara att hämta...

Allt Gott
<3

hur tiden ibland...

tycks stå still även om den rusar framåt och allt förändras.

Det är drygt nitton år sedan hon föddes. Simone med ett stort hål i ansiktet som blev starten på en resa vi gjort och som på sätt och vis avslutats idag.
När man fyllt nitton anses man ha vuxit färdigt och teamet på Sahlgrenska sjukhuset, som följt utvecklingen och gjort allt för att den ska bli så positiv det bara går, har en avslutande konferens.
Det var idag...
För Simone innebar det en massa undersökningar, och jag fick följa med.

Dagen började med ett telefonsamtal från mig till rummet bredvid.
-Hallå! när ska vi åka?
-Oj, om en halvtimma!
-Jag måste ha lite kaffe.
Kaffet blev så där eftersom vi glömde tömma termoskannan på gårdagens överblivna skvätt. Ja, ja vi hann inte dricka i alla fall och så rusade vi till bussen och stormen slet i våra kläder...

Klockan nio på plastikkirurgiska motagningen. Väntrummet har flyttat runt men mottagningen har alltid legat i den äldre delen av sjukhuset. Vi hade väl inte väntat oss att träffa Jan Lilja, som Simone förresten en gång tänkte var släkt med oss på grund av sitt vackra efternamn,men det var ovant med den unge okände läkaren som kom in och diskuterade de sista justeringarna. Tex ett litet inlägg i överläppen för att den ska bli mer proportionerlig med underläppen.
-Har du något ärr på kroppen? För då tar vi underhud någonstans på dig och bygger en jämn kontur. Ja det är en bestående förändring.

Simone är så fin hon har varit det sedan första sekunden jag såg henne och alla som desperat ansett att jag behövt tröst med:
Det gör de ju så fint nu för tiden!
har inte förstått att det inte sitter i utseendet.
Jag har svårt att veta vad hon tycker, för hon blev sjuk varje gång av narkosen som liten, men den jobbigaste operationen för mig som mamma var den när de gjorde läpplastiken.
En hel överläpp med ett närapå osynligt ärr ochen pytteliten mun blev resultatet.
Hon som hittills lett från öra till öra och min speciella pusshörna på överläppen försvann...Nu såg hon nästan ut som alla andra.
Och det är ju målet.
Vem vill bli pekad på och få kommentarer och frågor? och mamma hon vande sig.

Det var en ny fotograf också.
Den gamle var lite butter och tystlåten och hade gått i pension för flera år sedan. Nu möttes vi av en ung och pratsam kille som gärna visade bilderna från förra gången, för tre år sedan.
Hahaha Simone som haft långt och kort, mörkt och ljust, rött och grönt hår visade sig ha samma både frisyr och hårfärg idag:-)
Tänderna var fantastiskt mycket tjusigare på dagens kort.
Tänk att de har bilder där på hela utvecklingen och vi frågade om man inte kunde få kopior. Det har de inte tid att göra men om man skriver till sin doktor kanske man kan få en kopia på journalen med bilderna i svartvitt i alla fall.
Det vore faktiskt skoj.

På Odontologen var de nöjda, även här fick vi se lite gamla bilder och det är inte lite som gjorts där i överkäkens tandrad. Nu är den så fin trots att de visst flyttat sig en liten aning så räckte det att slipa till en av framtänderna för att ge ett ännu snyggare intryck. Avtryck...
hu det är inget jag uppskattar, men tänk när Simone var bebis och de envisades att göra avtryck på hennes näsa. Vi fick se de söta små gipsavgjutningarna idag, minnet av hur jag måste stålsätta mig där med min lilla flicka och den barska tandläkaren gjorde sig påminnt. De har slutat göra dessa avtryck på bebisar idag. Jag vet inte vad de förlorar men barnen slipper en förskräcklig upplevelse.

Hos röntgen känner man inte igen sig alls. Där var det som rena tortyrkammaren när Simone var liten. Spännband och doningar, skruvstädsliknade mojänger och stolar inte anpassade för barn. Idag ser mottagningen mer ut som ett rymdlabb, vitt och sterilt, fjärrstyrt och med ljusstrålar som visar hur patienten ska placeras.
Besöket var över på fem sekunder och vi hade ett par timmar till lunch, Kinamatsbuffé, jättegott!

Hörselprov. Hör bra.
Öronläkare med läkarkandidat kollar de ärriga men välfungerande trumhinnorna och ställer intresserade frågor.
Och hos logopeden är det sig likt. Tokiga ord och galna meningar som "Kicki kokar korv" och "Titti tittar på tv"...
men inte den roligaste av dem alla just idag: "Pappa hänger upp hinkar i taket".
(den har aldrig varit med, men säg den högt för Dig själv om den är ny för Dig...)

Så var det slut och Simone skojade till det och sa att nu var hon född.
Det tog nitton år men då kom hon på att läppen inte var gjord så jag får väl vänta ett par månader till.
Den som väntar på något gott... och jag har turen att ha henne här varje dag.

Jag är tacksam att hon ville komma till mig och att jag fick följa med på den här resan. Jag har lärt en massa av den.
En operation kvar, och jag är där.

Allt Gott
<3

midnattslopp och så...

Jag blev i alla fall tvungen att spurta på slutet.
Jag skulle ju ha sprungit en mil i natt, i illgul tröja
tillsammans med tolv och ett havt tusen andra
stollar, genom Göteborg.
Nu blev det inte så för att min vad gick sönder och
träningen lagd på is.

Nästa år ska jag springa.

Men blev till att spurta rejält ändå, för bussen
kom så olägligt just när jag hade dryga hundra
meter kvar till hållplatsen.
Det var bara att sparka av sig ospringskorna och barfota
älga över drottningtorget för att le lite generat mot
busschaufförens roade anlete när jag kom där med pumpsen
i famnen och löpartröjan demonstrativt under min
finblus...

Trevligt var det, att ta en öl och i godan ro se de
svettiga människorna flyta förbi i anfådda
klungor till den pumpande musiken...

Trevlig var den hela dagen...
Jag blev hämtad på förmiddagen för attfira min mamma
som fyllde år.
Där var en av mina bröder med fru och kusin
från stockholm.
Det bjöds på god lunch och hallontårta.

Vi sjöng all födelesedagssånger vi kan...
och mor min sken i kapp med solen som tittade fram
emellan molnen allt oftare ju längre dagen led...

I dag blir det Liseberg, Indisk restaurang och dansföreställning.
Ibland klumpar trevligheterna ihop sig ska jag säga.
Det gäller att fånga tillfällena.

Önskar Dig som läst ända hit en fin dag och...

Allt Gott
<3

min lilla mamma.

Idag fyller hon 80år.

Tänk, hon är ändå precis som hon alltid varit.
Energisk, krävande och välvillig.
En kvinna som tycker om när det händer saker omkring och som
ser till att det gör så också.
Hon bakar, stickar, sorterar och ser till att saker är på sin plats.
Ja, pappa han är väl inte en sak
men honom håller hon allt ordning på också, så gott det går.

80 år...
Jag har varit med i 47.
Det har varit "ömsom vin ömsom vatten" precis som för de
flesta och ofta har det känts så långt till Stockholm och en kram.
Nära har vi aldrig varit.
Men jag är glad att ha fått min styrka, och trygghet i mig mig själv
ifrån min mamma.
Jag tror banne mig aldrig det blivit sagt innan men...
jag älskar dig mamma!
och
Grattis på födelsedagen!

<3 Allt Gott

att jag fann vad jag sökte nästan på direkten:-)

En blogg i repris om en föreställning som går igen...


Ikväll var jag på teater.
Ja, eller dansföreställning, någon slagsmultipel
upplevelse för öga, öra och tanke som avslutades
med vin och kramar både med koreografen/regisören
och en av dansarna som är ganska mycket som en dotter
till mig eftersom hon bott ihop med min dotter och vi
umgicks väldigt tätt under några år...
Nu ägnar hon sitt liv åt dans och dansklasser, auditions
både i Oslo och Malmö närmsate tiden innan hon
beger sig till pojkvännen i London.

Föreställningen ikväll hette Defensa Tesoro II.
Tre dansare med tre egna historier om livet att förtälja.
Tre personer som rätt var det var blev tolv när ljuset
skapade skuggor som följde dem på golvet medan de dansade
med sig själva i form av de "strumpdockor" som jag
uppfattade som den delen av oss som iakttar och berättar
vår historia.
Över scenen svävar kuber där filmer av dansarna instängda
bakom suddigt glas visas under hela föreställningen.

Vad många sätt det finns att sitta i en låda...

Flickan som berättade om svårigheten att öppna sig
i en relation för att man inte kan vara säker på hur
den man möter är försiktig med det man berättar för den.
Han/hon kanske skrattar eller berättar om en för vem som helst. Eller mannen som stående på huvudet berättar om hur han
var tvungen att slåss hela skoltiden, för att han
var retad för sin stamning, hans ord hann aldrig fram
i tid men till rektorn blev han ofta skickad.
Scenen med kvinnan som kämpar med att få ordning och
organisera, hon sätter meddansare och dockor ordentligt men
de halkar på sned och hon rättar till och adrenalinet
stiger i min kropp... Har hon sett mig på jobbet?

Scenen som handlade om att vi kanske inte alltid mår så
bra. Vi känner oss ensamma och otillräckliga. Då fyller
vi tomheten med något negativt, äter för mycket, dricker
för mycket eller så.
Då kan vi skylla att vi inte mår så bra på det.
Det blir så mycket påtagligare.
Det finns så många scener och fantastisk dans. Alla kommer att följa mig i tanken och för min inre syn ett bra tag tror jag, för det finns då en del att fundera över...

En resensent på DN,Örjan Abrahamssom skrev om TesoroI 2007 som följer; "Och det fungerar, lekfullt och poetiskt sökande. Kanske för att allt bottnar i en så intelligent naivitet och mogen livserfarehet. Ofta, alltid, när jag ser Eva Ingemarssons verk tänker jag: det är som att lära känna en människa! Tesoro är på riktigt. Fiktivt uppriktigt. Och lika verklig som en dröm."

Tänker att så kan han ha skrivit om tvåan också...
Jag skall i alla fall se tredje och avslutande delen i trilogin när den blir av...

Imorgon är det kulturnatta och Frida och de andra dansar igen.
Är du i Göteborg... sevärt verkligen.

Nu ska jag krypa till kojs och tänka på det
vackra och det irriterande att man faktiskt inte
fattar allt och tänka på att det inte alltid är nödvändigt.

God natt till Dig som läser och sov så gott när det blir dags*hjärta*

att leta efter ett och ...

...hitta ett annat:-)

Blogg i repris.


Du vet väl att du kan välja
hur du ska tolka det som händer
och dina reaktioner på det som hänt?

Jag har ju min lilla "bön" på min sida
och härom dagen så förstod jag
att den verkligen påverkar mig
och hur jag tänker och är emellanåt...

Nu ska jag ge dig ett exempel.

Jag hade varit på promenad med en
kollega på min lunchrast.
När vi kom tillbaka till skolan
mötte vi Majsan och hennes barn
och barnbarn. Vi stannade en stund
och beundrade den lille killen
och pratade om ditten och datten.

Vi stod i en vändzon men på trottoaren,
eller jag stod på trottoaren och de andra
lite längre in på gångvägen.
Då kom en Volvo och körde upp på
trottoarkanten och stannade inte förrän
den var en pytteliten bit från mig.

Jag tänkte att de kanske skulle in på
förskolan intill och hämta barn
och bara skulle stanna till en snabbis.
Men motorn gick och jag försökte se genom
de tonade rutorna vad som hände i bilen.

Föraren såg irriterad ut.
Jaha, tänkte jag, nu står jag i vägen...
Jag steg åt sidan och han svängde runt
sin bil och parkerade på vändplatsen.

De skulle nog in på förskolan i alla fall
och när de gick förbi log jag mot honom
och bad om ursäkt att jag stått ivägen.
Jag sa att jag inte förstått att han
ville köra sin bil där man förväntas gå.

Va, du ska väl inte be om ursäkt! säger de andra.
Det borde han ju göra.
Kanske det, sa jag.
Men om jag vill att andra ska göra så
mot mig, får jag väl be om ursäkt
om jag sinkat dem i deras framfart.
Som jag vill bli behandlad vill jag behandla andra.

Ja jäklar, där fick han sig en läxa!

Men det var inte så jag tänkte riktigt...

Hur hade du reagerat?

hur väderspåmännen lyckas träffa rätt ibland...

Kolla himlen är alldeles röd där borta där solen gick ner...
Visst betyder det att det blir vackert väder i morgon?
Jag försökte verka lite smart och insatt i hur man spår väder.
Men jag hörde på lokalradion att det skulle bli regn,
det skulle börja mellan nio och tio ikväll...
Hur rätt brukar de ha egentligen de där metereologerna???
Himlen är ju för sjuttan i det närmaste klar...
Och hur kan det då börja regna?... Det öser ner!
Vad är klockan?
Vinglaset är bara halvdrucket, pratkvarnarna har malt
och inte en dans har blivit dansad...
Vi drar oss längre och längre in under taket till
restaurangtältet.
Halv tio...

Igår var det duggregn och ös på musiken...
Idag när det skulle bli bugg öste regnet ner och
vi flydde dansbandsmusiken.
Kram goa Anna och Christer och Tack för skjutsen <3

I tältet på kanaltorget hade designers av olika slag
ställt ut och sålde sina alster, konstiga tavlor annorlunda
smycken och en god vän köpte sig en ursnygg hatt...
Och
Jag fick skratta gott åt komikern Gaston från Mölndal, när
han jämförde mjukheten i olika grannländers språkmelodi.
Han kan jonglera med tre gröna äpplen, ta chansen
och kolla om du får den!!!

Allt Gott
<3

min kvällsmacka

som blev mackor idag med kallpotatis, majonäs, avokado och en skvätt piripirisås på rågbröd och tankarna jag tänker medan jag äter...
Nu har hela semestern gått, alla fem veckorna som skulle vara så härligt vilsamma och fulla med umgänge sol och bad. Det blev de också när man ser tillbaka.
Bara idag har varit en fin semesterdag som jag ska spara och boosta mig lite med när mörkret tätnar och kylan kryper genom min tjocka jacka för att leta sig in under skinnet. Då ska minnas lunchen med bästa Ankie... Ja, ja jag försov mig lite men vi hann både äta och kolla lite på rean. Jag köpte en vas i grönt till 75% nedsatt pris.

När vi skiljts åt, jag och Ankie, fick jag sådan lust att ta en sväng i Saluhallen. Inte är köttdiskarna så aptitliga men vilka underbara brödbodar och prunkande grönsaksdiskar. Jag fick med mig färsk spenat och färskpotais och från fiskedisken färska makrillfiléer. Sicken lyxig middag den sista semesterdagen.
På lördag är det kräftskiva här på vår gård. Poolen ska monteras ner och sedan samlas vi och sörplar i oss de goda, salta djuren. För min del blir det en stilla skiva eftersom jag har besök av en liten tjej i helgen. Äta kräftor det kan vi ju göra ändå:-) Jag har beställt... får se hur det går om det finns några hos min vanliga leverantör.
När kvällen kom så begav jag mig på Kulturkalas igen. Gospel idag med Björn Hedström, 300 gospelsångare, ett svängigt band och Sahra Dawn Finer på Götaplatsen.
Härligt, gungigt och medsjungarvänligt. Och jag funderar på ifall de, som har så mycket att prata med varandra om, inte blir störda av människorna på scenen och mig som gör allt för att överrösta dem .... men nej då, de snackar lugnt vidare.

Du skulle sett regnbågen över konstmuséet när jag traskade Avenyn ner efter konserten.


Karin hade fått en ros...


Jag ville inte riktigt åka hem, så jag gick en sväng neråt Packhuskajen. Där spelade Bohnus en tryckare och regnet tilltog i styrka. På väg ut från området öste de på med en svängig bugglåt och jag är ganska säker på att Du hittar mig snurrande på dansgolvet i morgonkväll.
Några Norskor på väg till HardRockCafé fick dirigeras om och sedan kom bussen.

Nu är mina mackor slut och semestern...
Jag måste krypa till kojs.

Tack och lov finns det en bra bit sommar kvar att njuta.

Allt gott
<3

min mysiga minsemester

med Ankie, Lars och Elin... hm, och Kjell:-)

Här bakom finns hela stora havet. Kattegatt.



Det var lite grått när vi kom fram och vinden var inte till
någon hjälp att bygga längtan att hoppa i...
Men en promenad på stranden blev det för oss i alla fall.


Regnet hade mönstrat sanden som var tung och fuktig...


Nä, tänkte jag. Det är säkert jätteskönt.
Det var det... salt, ljumt och lent vatten.


I stugan förbereddes romsås,sallad
och härliga färskpotatis till laxen vi skulle grilla.


Värden hade dock tid att visa gästerna sin, genom
att vara förveten förvärvade, randiga mage...
Det har varit soliga dagar det kan man se:-)



Maten serverades och åts med förtjusning. Mörkret föll, vinet flödade och
munlädren gick varma...


När frukost var äten packade vi våra väskor för att hinna så många timmar
det bara gick i den härliga sanden på stranden. Stekandes oss och svalkandes
våra kroppar i friskt havsvatten njöt vi sista stunden av semesterresan
innan taxichauffören tog oss till den avsides belägna tågstationen.

På fälten vinkade vindkraftverken adjö och kom snart till tillbaka!!!


Men Kjell... Han är nöjd med att få ha sina människor för sig själv igen...


Allt Gott
<3

fortunecookies.

Den träffade rakt på näsan med en
rejäl knäpp härom dagen, kakan...
Ja, när den sa:
"det bästa sättet att få något gjort är att göra det"
eller nåt i den stilen, till en som tycker
att inget blir gjort
som hon vill bara för att hon sitter på rumpan
och väntar på ett bra tillfälle.
Oftast kommer inget bra tillfälle utan
man får skapa dem.
Det vet jag ju.
Men ändå är det en olat som jag har.
Att vänta och se.
Men det är ju så med det mesta att det är tanken på
att göra som är det jobbiga...
när man väl är igång så kan det till och med vara
riktigt trevligt.
Som min graderobsrensning för några dagar sedan.
Det var skönt att få undan alla plagg jag aldrig
kommer att ta på mig igen och nu ser jag ju att det
finns en hel del skoj att använda kvar i högar och
på galgar också.
Men nu väntar nästa projekt.
Traven med "oanvändbart" på storarumsbordet som ska
packas och iväg till någon välgörenhetsorganisation.
Ja det är bara att göra. :-)
Men det tar emot.
Som den där springträningen jag föresatt mig.
Vaden tar emot ännu men jag ger mig i alla fall iväg
ut en sväng igen och det går kanske lite lättare
för varje gång...
mindre än tre veckor kvar.

Vill man ha hjälp ska man inte be någon som har tid,
fick jag höra.
Det är dem som är uppe i fart som lyckas klämma in
en grej till att göra i sitt schema, och visst kan
det ligga något i det.
Har man en masssa tid går det ju hur bra som helst att
förhala och senarelägga,
att ta det när ett bra tillfälle dyker upp.

Jag vill bad i havet.
Solen skiner mellan molnen och jag har ett par
timmar innan jag ska ner och köa för bästa platsen
på allsången.

Jag tror bannemig jag tar och gör en badresa...

Allt Gott
<3