slagg

 Lilis hade sin pappas släktingar i Bergslagen där han var uppvuxen i Ramshyttan någonstans i närheten i Örebro. Hon fick hälsa på farbror och faster i trakterna och andra gamla människor som bjöd på svart vinbärssaft och sockerkaka i trädgården och de bodde som hon minns det mitt ute i skogen. Små slingrande, grusvägar att promenera på mellan träden. Hon kom ofta efter och visst väntade de, de vuxna när hon ropade på dem men började gå alldeles precis när hon kommit ikapp.

Hon fick ofta höra hur trevlig och väluppfostrad hon var men minns det som att det hon sa, oftast var roligt, något att roa sig med som vuxen. Hon satt mest tyst och drack den där vinbärssaften som hon inte alls gillade.

Något hon tyckte om var de där högarna med slagg som låg här och var längs vägen när de var på promenad. Blå, grön, turkosskimrande "stenar", en rest från den tiden de utvann järn ur markerna här.

Hur det gick till hade hon ingen aning om. Det har hon inte idag heller trotts sin vuxenhet. Hon brukade plocka med sig av slaggen och den hamnade i grusgången vid sommarstugan. Undrar om de ligger kvar där under schaktmassorna som de nya ägarna fyllt på med för att få det fina huset som de byggt i höjd med vägen.

En klädbutik, där hon bor idag, har öppnat i ny regi med nya ägare och delvis nytt sortiment. De säljer fortfarande kläder, rättvist och ekologiskt tillverkade men har också lagt till ett stor utbud av smycken och kristaller...

Idag kunde hon inte motstå ringen i silver som låg där i montern i fönstret.

Bergsslagsslagg, sa expediten och så klart kändes dragningskraften till smycket så självklar. En ring i silver med en sten som minner om barndomen, som kommer från samma plats där hennes rötter är. Det känns speciellt och vacker är den. Morfars ring benämnde dottern den när hon ville prata om den en stund efter att hon fått se den.

Att slaggen inte kallas slagg utan Swedish Blue och är en storsäljare i Amerika var ytterligare kuriosa att nämna kring min nya fina ring... 

Man får köpa smycken till sig själv!

Allt gott <3

att möta en hund

 Idag var vi på promenad på rasten. 

Vi tog en lite annorlunda runda än vanligt och alldeles i början mötte vi en ung kvinna med barnvagn och en liten toffeefärgad vovve. 

Plötsligt hade vi bytt sida på trottoaren och jag undrade om det kändes lite farligt med hunden.

"En chiwawa, är det en chiwawa?" 

"jag tror det" "Jag tycker det ser ut som en chiwawa, den är pytteiten och urgullig." 

Den unga kvinnan stannade, hunden viftade på svansen och såg verkligen intresserad av att hälsa på oss. 

"Får vi hälsa?" "Ja så klart"

Den lilla söta hunden kommer fram till mig och jag hukar mig och sträcker fram handen.

Hundpussar fick jag men att bli klappad ville den inte, det märktes tydligt.

Nu var det kompisens tur men bebisen i vagnen var med intressant den här gången... 

Hjärtevärmande vinkningar ner i vagnen och vi gick vidare efter ett tack och ett hejdå.

Promenaden var så mysig med samtal om allt mellan simning, vänskap och skridskoåkning mot slutet mötte vi ytterligare en hund. Denna var betydligt större och svart och vit. Mitt sällskap hamnade åter igen bakom min rygg, hundägaren såg och stannade.

"Är du lite rädd för hundar du?" "Du kan få prova att klappa om du vill men först kan du bara vara där lite och titta om du vill..." 

Hunden som heter Sasha närmade sig mig och ville gärna bli kelad med och jag klappade henne lite men sedan smög hon vidare och jag tror hon kände respekten. Hon vände om, backade in bredvid och satte sig så fint så att klappning utan rädsla kunde ske. Vilken klok hund. 

"Nästa gång som vi går på promenad vill jag gå med dig och klappa hundar också Lilian. Det var en fin promenad, en fin dag.

På Frölunda torg stickar de tillsammans och där är smyckat liksom Knitting peace.

Det ger hopp och jag älskar det <3 

Allt gott <3

skriver av mig lite bara

Jag har retat mig på folk som står i vägen när jag ska gå av spårvagnen, på andra som har familjeträff med barnvagnar och allt mitt på trottoarer och gångvägar, när kön till bankomaten korsar stråket där gående ska passera.

Jag har tänkt att det är underligt att cykla på trottoaren och speciellt när man cyklar mot gångtrafiken, lite konstigt att prata högt i mobilen om privata saker i kollektivtrafiken.

Jag gillar att hitta saker på sin plats hellre, än undanstuvade och ur vägen för att dyka upp senare någon gång när det är något annat jag letar efter, framme till den stund de stoppas in på sitt eget utrymme.

Jaha ja, och varför sitter jag och skriver ett blogginlägg om vad jag gillar och vad som stör mig att det verkar som så många andra bara rent skiter i.

Jo vet Du, jag tror att det hänger ihop...

Jag tror att, att det inte längre är så viktigt för många att ta ett steg åt sidan, att ge någon ett leende eller en uppmuntrande kommentar. När det inte längre spelar någon roll om jag går på toa mitt i filmen eller om min telefon ringer mitt i föreställningen.

Då kan jag inte heller förvänta mig att någon annan visar mig hänsyn. Eller?

Men det gör vi väl, blir störda? Jo det blir vi och vi blänger surt på dem som inte vet att uppföra sig, som är i vägen för oss på det sätt som vi själva är i vägen för dem.

Men vi, vi har ju anledning och det är ju bara jag, det kan väl inte störa någon. När någon blänger surt på en vill man liksom försvara sig, det är ju sen gammalt och blänga surt tillbaka och mumla idiot kan man ju alltid göra.

Men nu...

Folk skjuter varandra, ibland missar de och skjuter någon annan och en bomb kan också detonera nära den som gjort någon som kan skaffa en bomb upprörd. (utdraget till extremen)

Hur långt har det gått i att inte bry sig, att bli kränkt och vilja ge igen?

Vet du, jag tror att det handlar om fostran och omtanke, engagemang och att känna sig sedd någon gång under sin uppväxt... Till exempel att någon sagt, "släpp fram tanten" och tanten, mött din blick, lett vänligt och sagt "tack lille vän, så snällt av dig".

Jag är ledsen men jag tror att inte alltid föräldrar till dem som växte upp nyss eller växer upp nu hinner, orkar, vill för det känns svårt att ställa krav på de små liven. De har ju långa dagar i förskolan, skolan, på fritids och med sina fritidsaktiviteter, läxor och så spelen i datorn och på Ipaden.

Kanske har de kontakt med "okända" vänner på nätet där finns det ju möjlighet att få uppmärksamhet, uppmuntran och bekräftelse... mat för dopaminet som är belöningshormonet som vi alla njuter av när det flödar genom hjärnbarken.

Det som ger välbehag det vill man göra mer av.

Det som skapar obehag det vill man undvika så mycket som det går. "Var finns den positiva förstärkningen?" ropar hjärnan uppe i skallen... och den kan banne mig inte se skillnad på om det är något positivt för andra som förstärks bara att man får uppmärksamhet och bekräftelse på den man tycker att man är och vill vara.

Jag är ledsen för det här inlägget... Jag är ingen expert alls men jag är en tänkare och en optimist.

Jag är säker på att hårdare straff, militärer, fler poliser och att avlyssna random misstänkta personer inte är vägen till ett gladare, mjukare och tryggare samhälle. Speciellt inte när pengar tas ifrån de platser där fostran kan ske och barn kan få bekräftelse på att de är goda och behövda i vårt samhälle. Skolan som fått ett så dåligt rykte och dit vi ändå tvingar våra barn och unga för att möta numer stressade vuxna som hamnat i ett ekorrhjul av konsekvenstrappor och tillrättaviselser och ungar som utmanar för en liten stund med en vuxen.

Jag tror inte heller att lösningen ligger i att media tjôtar hål i huvudet på oss andra om eländet som händer.

Jag tror att det vi ser i mörkret är det vi riktar vår fiktiva ficklampa emot och lyser på...

Finns det goa grejer?

Kan vi ge de uppväxande hopp om ett samhälle där vi har plats och alla är vi.

Jag tänkte börja här i bloggen att se om det finns något glatt att nämna varje dag för dig som läser... kan vi göra ringar på vattnet?

Ta det för vad det är. Jag är kanske naiv men vad fint det vore om fler var det och trodde på människorna och kärleken...

https://youtu.be/5IeK4wMRInY?si=8WwEIYoYgpf93MT_

Det kommer bli bra... allt gott <3