att titta tillbaka lite...

till förra veckan när det såg i stort sett ut på samma vis som då när jag skrev inlägget för ett år sedan. Traditioner är härligt ändå :-)

onsdagen den 22:e december 2010

hur det kanske såg ut.

Det var inte så kallt i morse. Men mörkt.
Sista dagen i skolan på hösterminen och ett långt jullov väntar.
Jag kom i tid och när det ringde in sa fröken att vi skulle gå raka
vägen till idrottshallen.

Alla de andra ettorna var där också och småpluttarna i förskoleklassen,
"nollan" säger en del men det är faktiskt inga nollor som
går där, tycker jag och en av fröknarna på skolan.

Alla hängde av sig i omklädningsrummet och ställde de snöiga
skorna på rader utanför bänken man inte får gå innaför med skor på.
Så fick vi gå in i gymnastiksalen. Jag och några kompisar ville rusa in som vi brukar men blev stoppade på tröskeln av en vuxen...
Det var tur för i salen var det sig inte riktigt likt heller.

Det var släckt i taket, en avdventsstake stod på en bänk och mitt på
golvet stod en pytteliten julgran.
Det var lampor som lös i grannen och ljusstaken var också tänd.

Fröknarna sa att vi skulle sitta i ring runt granen och det var
många som väsnades och skrattade och en såg en tomte som klättrat
upp men fröken sa att det väl bara var lite kläder som någon hade glömt.
(Hon ser väääldigt dåligt den fröken, kan jag säga)

Det pinglade till och vi förstod att vi skulle vara knäpptysta.

Så vi var knäpptysta. Från redskasrummet och bakifrån några sådana
där men klättrar på kom sång.
Midnatt råder tyst det är i huset...
Det var några av barnen som inte kunde låta bli att sjunga med
och det lät riktigt fint, så jag sjöng jag också.

Så smög det fram två magistrar och en fröken ur vrårna och
började skutta runt som tokar.
Det var som de ville att vi skulle göra, då för länge sedan när
jag gick på dagis. De låtsades äta och dansa och höll på, men trots
att det var vuxna som löjlade sig verkade de inte skämmas alls och
vi blev faktiskt glada att de ville uppträda lite för oss.

Så berättade de om att granen kom från Tyskland för en väldans
massa år sedan men de sa inte hur den kom.
De röda kulorna skulle föreställa äpplen, glittret frost och
stjärnan påminna om... ja nån stad eller land jag minns inte nu.
Och tomten var också Tysk fast i Sverige var han grå och gillade gröt.
Han var vaken och det låg snö på taken.

Sedan blev det dans runt den pyttelilla granen och jag gillade
Prästens lilla kråka bäst. Ofta när man dansar den brukar de tuffa
dra och slita så man ramlar och axlarna gör jätteont. Men idag sjöng
fröknen väldigt långsamt och det gick bra! Jag ramlade inte alls.
Inte rektorn heller. Hon dansade förresten riktigt bra tycker jag.

Och raketen ekade iväg mot rymden med hela höstterminen och
sedan såg vi film och fick hamburgare...

I övermorgon kommer tomten, ända från Tyskland för han är röd och
inte grå. Hoppas jag får den där snygga tröjan jag önskat mig... och
nya bayblade, en bana att köra på kanske.

God Jul!!!

Men jag längtar redan lite till vårterminen och alla kompisar och vuxna på min skola...
Tänk om det var så det såg ut, då vore jag en lycklig fröken...

Allt Gott
<3

taket som...

jag hoppas stannar kvar i natt.

Jösses vad det blåser och det viner i fönstren och drar kallt gör de med...
Stormar och regnar och året håller på att ta slut.
Vart tar alla gamla år vägen?
Minns hur ledsen jag var när jag var liten och började förstå att tid inte gick att
få igen.
Tid går inte att få igen men det kommer hela tiden ny...
Det känns gott att tänka på så här när det är dags att runda av ett år igen
och tänka igenom vad som hänt och inte.
Vad man kunde påverkat och vad som låg
utanför ens möjligheter att påverka.

"Tiden går inte, tiden kommer till oss"
En mening som jag sparat sedan många år. En tröst.
Och vi får lika mycket tid allihopa. Vi har tid!
Det är allt vi har...

Hur vi använder den är hur vi prioriterar.
Att säga -jag har inte tid, är ett sätt att tala om för någon
att denne är lågprioriterad, att man föredrar att pyssla med annat.
Visst det låter kanske hårt men i min värld är det
att vara ärlig att tänka så.

-Jag tränar hellre. -Jag städar hellre. -Jag sitter hellre här vid
datorn och glor eller fikar på stan med någon annan som
också vill dela tid med mig...

Jag bloggar hellre än dyker in i min examensuppgift...
det finns tid, men inte ork, engagemang eller tillräcklig press.
"Har aldrig haft så välstädat och nybakat och undanplockat som när
jag gick på univeritetet."
Nåt liknande  yttrade Bodil Jönsson i radion.
Hon liksom jag hade upplevt att det liksom arbetat med sig själv i
hjärnkontoret under tiden man joxat med sockerkakor
och sorterat strumpor. Så när det verkligen var högt vatten och korna
råmade i flock på isarna var det bara att få ner det hela i tid
och skicka in'et.

Hoppas att det är på detta viset även nu.
Kaffet är gott, jag tror vinden mojnat något och taket ligger kvar...
Nu ska jag ägna lite av den kommande tiden åt ihopplockning inför i
morgon när LillaJ kommer för att tillbringa nyårshelgen.

Allt Gott
<3

kommuniktation

eller brist på.
Sladdar, datorer och mobiler för att underlätta... eller röra till det för oss.

Synkronicitet, känner du till det ordet?
Det är väl inte vetenskapligt bevisat att det finns men i alla fall så tycker jag mig uppleva allt som oftast att saker sammafaller på ett mer än slumpartat vis...
tankar på personer på morgonen som senare rent kroppsligen dyker upp samma dag trots att man inte setts på massor av år. Melodier som påminner om saker innan sakerna ens anats ska hända, människor i luren redan när man tänkt ringa dem osv...

Igår talade den underbara Bodil Jönson om mobiler och stressen i att ständigt vara uppkopplad.
Hon nämnde att det sågs som oartigt att inte alltid vara nåbar men påpekade att att alltid vara nåbar innebar att man aldrig kunde vara fokuserad och koncentrerad.

En paradox som tar några år av trådlöst pratande att få ordning på.

I trassliga telefonsladdars tid rusades det och svarades  på första signalen. Var man mitt i ett samtal eller middagen spelade ingen roll... Så kom man på att man kunde dra ur jacket, sågs inte det som lite tyket?
Ringde det i middagen bad man att få återkomma, några svarade till och med käckt "Lilian mittimaten" och så hördes man när man ätit klart. Fokus återgick till kotletter och svampsås och samtal om stort och smått  med familjen.

mmm... Åren gick och vi fick mobiler och datorer, smartphones och surfplattor. Nu kan vi verkligen välja om och när vi vill kommunicera men det finns så många tankar om hur man "gör rätt" ännu så missförstånden, som uppstår, kommer vi att behöva reda ut ett tag framöver skulle jag tro...

Jag tycker sms är bra, jag får sagt vad jag vill när jag behöver säga det och den jag sagt det till kan svara när tid för det finns. och så klart omvänt.
Behöver jag svar på stubben ringer jag. Då syns det att jag behöver kontakt här och nu och om det är olägligt så får samtalsmottageren ta sig tid så snart han kan för att ringa och höra vad jag hade på hjärtat.
Jag är en som blir jättestressad om den jag samtalar med sliter upp mobilen och svarar på första signalen mitt i en mening oss emellan.
Själv låter jag det ringa, för även om jag vet att den som ringer är en människa av kött och blod
med behov att komma i kontakt med mig här och nu, så prioriterar jag öga mot öga. Så klart blir den i andra änden, om man nu kan säga så om treGstrålarna i mobiltelefonen, kanske frustrerad när jag inte svarar.

Det är väl där det där med att vara stressad eller inte kommer in...
När många är i samma rum och alla pratar med mig blir jag galen :-O, då blir det svårt med vem som ska höras först, för i skolan till exempel vill jag då inte hemfalla åt att släppa den gapar högst först i de hördas skara.
Det där med synkroniciteten då?

Det rörde till sig en aning framåt dagen med fejsbokande, smsande och så... och att vara fokuserad och kocentrerad på dem som är här IRL, som man säger.

Men det kommer väl en Annandag Jul nästa år och ett bad, en maskin tvätt, lite bloggande, lyssnande på julklappsskiva och kanske till och med några rader skrivna på examensarbetet är inte att förakta även om det inte var vad jag tänkt från början...

Så fick jag skrivit om mobilande som jag fundrat över så länge.

AlltGott
<3

jullov.

Nu får barnen och lärarna ett välförtjänt lov efter en lång och innehållsrik hösttermin.

Vi dansade och sjöng i gymnastiksalen, tittade på film i aulan så att fler kunde delta i den traditionella julfikan med landgång i personalrummet.

Några av oss blir kvar i skolan och myser hela lovet och vi ska passa på att ta det lugnt, spela spel och gå på utflykter... Kanske blir det en tur på skridskor kanske en sväng på museeum. På lovet har man tid att dra igång projekt som vara flera dagar och kanske blir det en legostad eller affär i vårat lek och byggrum.

Nu ska jag bara vila huvudet på kudden en liten stund medan maskinen tvättar klart och sedan blir det en tur till affären för att få hem lite julmat.

Julafton på en lördag borde vara förbjudet!!!


Allt Gott

<3

att ibland kan jag

bli väldigt pesimistisk och tänka att vårt samhälle håller på att barka åt skogen.
Människor ser inte varandra, trängs, knuffas och står ivägen. De roffar och mölar utan att ha en tanke på om det finns så att alla kan vara med och njuta av det fina och goda.
Barn lämnas med en massa saker, pengar, filmer och tv-spel men utan en endaste vuxen som frågar hur de har det och vad de funderar över...

Ibland tycker jag att det är svårt att se det härliga med att leva här på klotet tillsammans allihopa.

Men idag!!!

Idag skulle vi spela Julbingo på Holmen och en av flickorna som slutat tidigare för att jullovet drar igång följde med till affären för att köpa lite bingovinster.
Vi hittade en Europakarta också för väldigt lite pengar så den köpte jag till oss i julklapp,
och klistermärken att vinna när man lagt russin i en rad, två rader eller fyllt sin bricka...

Vi rusade tillbaka för att ta emot de andra fritisbarnen som var i antågande.
Jag hann bara ta av mig mina skor så ringde mobilen.
Det var en privatperson. Nu förtiden har jag samtal från diverse företag varje dag men en privatperson, då måste jag ju svara tänkte jag och tur var väl det då.
För en mansröst i andra änden meddelade att han funnit min plånbok utanför affären.
Jag hade ju inte ens märkt att jag saknade den. Slarviga jag!

Där stod de så vänligt och väntade, Herr och Fru Plånboksupphittare, med plånboken med allt sitt innehåll och skarpa förmaningar om att hålla ordning på mina saker och jag fick knappt sagt tack...

Men nu har jag via numret jag sparade i min mobil från mannen och Eniro skickat dem en bukett tulpaner.

Vilken eländig jul jag skulle kunna ha skapat mig idag...

Allt Gott!
<3

Från en dovt..

blåskimrande morgonhimmel skiner en avsmalnade måne klart
ner på stressade människor på väg till bussar och spårvagnar
som ska ta dem till dagens jobb.
Jag tar en liten promenad efter att taxin äntligen hittat rätt och
tagit J med till sin skola. Hur svårt kandet vara att hitta en rutin att
få chaufförerna att hitta hem till mig var tredje helg?

Det är skönt att röra på sig och rensa hjärnan efter en intensiv helg
med mandelmassetillverkning, pepparkaksbak och knäckkok
i köket, besök vid musikhjälpen och Julfilmstitt på Götaplatsen...
Gott i det gryende morgonljuset där konditoriets fönster lyser varmt med
någon enstaka frukostfikare uppkrupen vid fönsterborden med latte
och tidning. Frukthandlarn dukar upp apelsiner, äpplen och grönkål
utanför butiken och de som bygger nytt har redan varit igång en bra stund
bland orangeblinkande och varningsskyltar.

Tankar vaknar om hur mitt examensarbete ska se ut och
jag behöver få ner tankarna som dök upp... Nu.

Allt Gott

<3

Jag är oempatisk...

snål och egoistisk. Jag blir sur och irriterad av människor som ligger på alla
fyra mitt i min väg för att jag ska tycka synd om dem och lägga lite pengar i
deras skrynkliga, smustiga pappersmugg.

Jag blir inte glad och givmild av "bjällerklang" i en rasande fart framförd
på dragspel medan jag väntar på bussen.

Jag kan tänka mig att bidra till flickors utbildning i länder där det inte är
självklart att flickor får gå i skolan för att pengarna i familjens
budget inte räcker.

Det är ett kul initiativ tycker jag att sända radio från glasbur där i stort sätt
vad som helst kan hända. Härom kvällen stod jag där vid den öppna elden
utanför i kylan och såg Carina Berg och Christina Luuk äta parmiddag med
några som betalat 17 200 för en stund med god mat och trevligt sällskap.
Det är  välgörenhet som gör mig varm i hjärtat. Kvinnan på gatan gör mig
beklämd och jag få bara lust att säga till henne att resa sig
för ingen, ingen ska behöva tigga på sina bara knän efter mina pengar för
att få äta sig mätt. Men jag går förbi med pulsen dunkande i tinningarna och
käkarna hårt sammanbitna i ilska..


Är

Allt Gott?

<3

service

Svåra saker det där att ha ett jobb där det innebär att någon ska bli glad och nöjd...

Bemötande är en viktig del så klart. Kunnighet och lyhördhet en annan. Flexibilitet... närheten till ett leende och kämnnedom om hur ens kropp talar utan ord.

Igår handlade jag med mina mått mätt rejält dyra varor i en elektonikbutik. Försäljaren hade ingen aning ens idag när jag kom tillbaka med det mycket för lilla tangentbordet att han gjort något fel.

"Jo men det ska passa!!!"
Nä du... Inte om man inte bröt loss en dryg halv decimeter, i alla fall, på den fina surfplattan.

"Men jag kan inte hjälpa dig". Blundade kassörskan.

Hon hade inte tillgång till datasystemet som låg nere. Men försäljaren, han tyckte jag kunde handla ett tangentbord hos konkurenten ett par butiker bort i köpcentrat???
Herrenadå.
Men jag gick dit och de skakade på huvudet när jag väntat de tio kunder som var före i kön.

"Datasystemet ligger nere än. Kom tillbaka i morgon."
För tredje dagen, när jag handlat en pryl för att spara tid.
Jaha. Hon skrev en lapp att jag skulle få avsluta abonemanget och häva köpet så fort som datasystemet fungerade igen. Man kan inte säga upp abonemang i  andra butiker än där de har tecknats.

Tårarna brände bakom ögonlocken och lika lätt som jag skuttade ut i går, lika tungt släpade jag mig mot spårvagnen idag.

Klockan gick.

Men ännu hade inte affärerna i Nordstan stängt och där finns systerbutiken till "min" elektronikbutik.
De hittade min produkt hos producenten, för de hade fungerande datorer.
Men det fanns inte i sortimentet ännu...

Äh, de köper ju tillbaka det förlilla så snart datasystemet är uppe igen, jag kollar i en annan butik.
Jo då, snabbt hade jag en påse med rätt t-bord nu gällde det bara att göra sig av med det andra. Tillbaka till orangea butiken.
"Den är ju öppnad den hära lådan den tar vi inte tillbaka."

Men herre Gud!!!

Klockan går...

"Hur skulle jag ha fattat att det var för litet om jag inte hade öppnat kartongen och provat? Det var ju din kollega som sålde fel produkt till mig igår."

Han suckade lite och gick för att tala med sin chef, kom tillbaks för att påpeka att kartongen var öppnad och... Någonstans här kvaddar min självbehärskning och jag skriker (nog rätt högt)att han inte behöver säga ett dugg mer...
Hans butik ska inte behöva ha besväret med mig och det sista jag hör när jag med
fladdrande halsduk och påsarna rakt ut bakom mig är "men din HEMBUTIK på Backaplan..."

Nä, nu har jag två Surfplattor här ett lagom och ett för litet tangentbord och två abonemang att surfa med. Men imorgon hoppas jag att datatecknikern fixat sitt mycket viktiga jobb för att service ska kunna  ges till kunden, för då ska jag häva köp och säga upp abonemang och det ska mycket till att jag handlar där igen...

Halv nio var jag hemma.

Och Allt Gott så klart

<3

i solbrillor...

sitter skriver jag idag.
Skärmens ljus gjorde lite ont när det med full parra
vällde in i den vidöppna pupillen.

Nu ska ja ge en lite anatomilektion om ögat.
Regnbågshinna, ögonvita och pupill kan man ju.
Och lins, synnerv och näthinnan bilden projiceras upp
och ner av det vi ser.
Näthinnan är livsviktig för synen.
Ja, så har man väl ett litet hum om den där glaskroppen,
det geleiga som fyller ögat. Någon gång har man väl hört om
att det kan bildas som små veck i den som man ser som
små damkorn som åker förbi och som syns bättre när
det ä riktigt ljust...

Men när det såg ut att hänga svarta spindlar och dinglade
i luggen och vita sprakande blixtar for förbi på högerkanten
blev jag lite orolig.
Det lugnade sig när jag kröp ner och jag somnade så gott.

Vaknade i morse trött som ett ägg eller hur man ska säga...
snoosade i flera timmar, bara för att jag kan det på måndagar.
Men när jag äntligen fick kraft att häva mig ur sängen attackerades
jag av en riktigt ilsken svart streck åtföljd av ett vitt sken från
höger och så tänkte jag
nä det här något fel... får ringa sjukvårdsupplysningen

Har sett i marginalen på facebook att de har ett nytt fyrasiffrigt
nummer, googlade och fick 1177.
Där svarade en rar sjuksköterska efter en liten stund och hon
kontaktade ögonakuten på stubben, de sa att jag var välkommen.

Väl där fick jag trycket mätt och det noga kontrollerat att
inte den ihoppsäckande glaskroppen dragit med sig någon liten bit
av näthinnan och lämnat ett litet hål efter sig.
I så fall hade laser blivit enda utvägen för att säkra att inte
mer av den livsviktiga "filmduken" där bak i ögat säkert skulle
sitta kvar.

Eftersom det behövs någon där på fritis så fick det bli så att
de skaffade vikarie för hela dagen, jag visste ju inte om det var
vansinne eller förkylning som jag drabbats av och hur länge det
skulle ta att undersöka. Eller om behandling skulle behövas ögona böj.
Men det blev tid över för lunch hos S och D och tilltitt av
musikhjälpens hydda, vidare tur till Expert för inhandling av
en platta att surfa med och ett tangentbord som helt säkert
är i fel storlek...
Och expediten som hade sånt sjå med klisterlapparna
som visade att jag hade rätt att byta obruten förpackning...
Hur kunde han sälja en sån galen grej?
Eller kan det vara så att jag inte fattar hur man gör...

Ja ja
Funderar på röd basker ikväll...
Det är ju sista JulLotta för i år och regnet öser ner ikväll igen.
Nåt får man ju göra för att pigga upp sig lite.

Allt Gott
<3

Likt en grupp...

surikater, förstelnade med näsan i samma riktning stod vi
där i mörkret medans vanligt folk fortfarande sov sött i sina sängar.
Displayen i kuren visade att det skulle dröja tjugo minuter tills
bussen skulle dyka upp men inte vändes några näsor åt något annat håll.
Endast en av de väntande fick upp sin telefon för att tillkalla
alternativ skjuts i form av taxi.

Taxibilen skulle anlända inom fem minuter men bussen,
de övriga ivrigt spanade efter, kom tuffande över krönet betydligt
tidigare så det blev att avboka bilen och de övriga ihärdigt gloende
glodde inte förgäves. Kvinnan i taxis växel tackade så
mycket för att jag ringde och sa att jag inte behövde åka.
Och jag blev transporterad till mitt arbete till ordinarie pris.

Vad ordinarie pris för ett museebesök kan vara varierar
säkert men en hundring är jag säker på är betydligt över snittpris.
Antar att damen i entrén tyckte det var lite magstarkt när
hon försökte få S att vara under tjugofem... "du kunde ju ha sagt..."
Jag har alltid förundrats över hur man säger till sina barn att ljuga om sin
ålder men idag var första gången själva betalningsmottagaren kom
med förslaget. Jag betalar vad det kostar och har alltid gjort.
Det känns bäst för mig det.

Grupper av surikatlikt bligande människor framför underliga, vackra
 och fula tavlor i lokaler som behöver ett par hundra procent mer
än de cirka femtio minuter vi hade att tillbringa på Konstmuséet.
Nu vet jag att det är av behovet att återvända, kanske har jag
sett Frida Kahlo men Jan Lööfs utställning såg
spännande ut den också.

En Surikats motto:
Respektera de äldre, lär de unga, samarbeta inom familjen,

lek medan du kan, arbeta när du måste, vila däremellan,

dela med dig av din kärlek, säg din mening och lämna

dina avtryck.

Allt Gott!
<3 p="p">

Google är...

en riktigt bra grej!
Jag mår inte så bra. Gråten sitter i halsgropen och nackmusklerna värker och stramar. Orden jag säger hamnar i oordning och jag glömmer saker som behövs göras och förmedlas. Stubinen är kort, ja i stort sett obefintlig i vissa fall. Hugger som en kobra eller orkar inte engagera mig i att ta del i eller ha någon synpunkt på saker som diskuteras. Glider fram i en fil vid sidan om...

Så hade vi kvällsmöte eller APT eller vad det kallas.
Rektorn inledde med en liten historia som Du kanske hört innan som hon också sa när vi väl funnit en plats i stolcirkeln...


En pappa tog med sin lille son in i en leksaksaffär. Medan pappan letade efter det han skulle ha, vandrade pojken iväg på egen hand. I ett hörn hitatde han en staty av en man, gjord av ballonger. Statyn fascinerade pojken, och han blev stående där en stund.
Efter ett tag kunde pojken inte låta bli att peta till statyn, bara för att se vad som skulle hända. Statyn tippade bakåt en bit, men studsade sedan tillbaka till upprättstående.
Detta gjorde pojken ännu mer nyfiken, så han drämde till statyn ytterligare en gång - nu med FULL kraft. Men samma sak hände också den här gången. Statyn tippade bakåt och studsade tillbakak så att den åter stod upprätt..
I samma ögonblick kom pojkens pappa fram och såg sin son titta fascinerat på ballongstatyn. "Hur tror du det kommer sig att den reser sig upp varje gång du slår ner den?" frågade pappan.
Pojken tänkte tyst för sig själv en stund, och sa sedan: "Är det kanske för att han står upp på insidan?"

                                        Källa: Det är aldrig kört! Samlingsvolym, av Kristina Reftel

Jag hade det inte och det var tur att jag satt i slutet av alla som skulle presentera sig och och meddela vad som gjorde att de stod på insidan...
Trots att jag hela tiden kände att visst jag reser mig när jag kommer hem för mina fina barn och barnbarns skull och att "mina fritidshemsgoingar" håller mig under armarna så jag inte helt säckar ihop på insidan hann jag klura ut att jag skulle säga ett leende som nägot som gjorde mig glad.

Inte ett dugg lögn i det, glada människor med empati och omtanke kommer att bli min räddning även om jag just för tillfället känner att jag håller på att lägga mig till ro mycket bekvämt på insidan...

<3
Allt Gott

Det kändes faktiskt..

helt okej att bussen gick framför nosen.
Jag var på väg att trösta mig med nåt gott från Pressbyrån
med stans trevligaste killar bakom disken när jag kom
på att jag faktiskt hade chansen att göra av med i stället för
att lägga energi till min kaloristinna lekamen.
Så jag satte fart på apostlahästarna upp för backen och det var
verkligen så skönt att röra på dem.
Ja, trots att de nya, inte helt ingångna, idag tåskrapade
stövletterna skavde en aning.
De blev lite nötta när jag agerade ryggstöd åt
kollegan som haft oturen att snubbla omkull i ösregnet
och skadat sin axel och inte kunde komma upp.
Hon fick filtar och någon snäll av de andra hittade ett
blått paraply stort nog att skydda oss båda i väntan på
ambulansen. Goa killar.

Litteraturseminariet gick fint. Det är inte klokt vad jag gillar att
prata :-)
Och nästa vecka blir det handledning inför examensarbetet
och studiebesök på fredagen.
Jag ska skriva något om arbetslag och nyttan av en
fungerande kommunikation arbetskamrater och ledning emellan
när man har små människor som inte riktigt har koll på hur
man beter sig i sina grupper och klasser.
Om att ha gemensamma mål och ödmjukhet inför
varandras kompetenser, erfarenheter och ideer.
Nåt sånt ska det bli och så gäller det att hitta teorier att anknyta till.

Anknyta ja det var mycket om anknytning i tidiga år, tillit,
hopp och maskrosor i dagens diskussioner.
Mycket givande.

Ja...

Allt Gott
<3