att kolla upp ur det där mellanrummet...

mellan dit jag ville och där jag var.

Att jag inte lär mig!

Landade i den där glipan igen mellan kunskap, förmåga och förutsättningar. Mellan vilja och kunna, mellan hur det ser ut på ytan och hur det är när jag tittar närmre på det.

Det kanske inte är en stor sak men för mig blir tillvaron falsk och förljugen, jag gillar att se sakerna som de är...

Ska jag förtydliga mig?

Okej...

Som när internetet fylls av kalendrar inför jul med fina uppdrag om att Du ska le mot någon idag och när jag gör så möts av en hård blick, en suck. En annan dag utmanas du att hålla upp dörren för din granne i entrén och det första jag möts av när jag ska ut är en glasruta i fejjan...


När den du tycker om och vill vara med mest hela tiden och säger sig älska dig och samtidigt radar alla fel och brister som hen kan finna att du har... och du faller, krymper och undrar om det är värt det.

Ska jag någonsin förstå?

Ja och om du har ett arbete med tydliga mål och ramar och  fullt med kunskaper och idéer... Ett viktigt arbete tycker du att det är. Det du ska utföra handlar till stor del om framtiden i det samhälle vi delar, det samhälle som redan idag behöver en adventskalender full med uppmaningar om att säga hej om du möter någon i trappan.
Då försöker i alla fall jag gärna hoppa över raviner för att ro det i hamn.
Men det går ju inte själv... Tillsammans kan vi åtminstone kanske bygga en spång.
Det är därför jag tycker så mycket om mitt nätverk.
Där lever illusionen av en målstyrd kvalitativ verksamhet.
Där kan vi prata om vart vi vill hur vi kan komma dit.
Där finns stigarna upp ur djupet, upp till dit jag ville.

Och så är det ju det där med RMI, tänka positivt och att se möjligheterna men ständigt rusa in i hindren.
Var kommer de ifrån?
Vem ställer upp dem så jag snubblar ner i Helevetesgapet gång på gång.
Det är jag, jag vet och det är kanske fel att ha förväntningar och förhoppningar på mig själv och dem jag arbetar med? Jag vill inte tro det så jag gissar att jag hoppar igen när jag kravlat mig upp för branterna. Jag tänker att jag nog kommer att få ett leende i retur, en kram  och kraft att driva utvecklingen vidare i fritidshemmen..

Det är ju bara ett mellanrum och jag vill inte stanna eller streta upp dit jag startade. Framåt är allt jag kan och vill behöver bara vila lite här emellan.

I väntan på ork kollar jag upp efter en livlina eller varför inte en repstege :-)
tar sats, och snart börjar uppstigningen...

allt gott <3 p="">

ett par dagar i Rom med Michelle.

Det var ju roligt för mig att bli tillfrågad när det andra resesällskapet inte hade möjlighet just nu.  Jag sa ja innan jag ens tänkt ledighet och ekonomi och så började vi surfa runt bland lämpliga resmål för en lite förlängd helg. Det var svårt resorna var dyra och flygtiderna långa.  Vi bestämde oss för att ta hjälp av en resebyrå till slut. Så blev det då Rom och jag kände mig så glad att få återvända dit. Jag var då rakt inte färdig med den staden vid  förra besöket där.
Ledig kunde jag få bli med mängder av inarbetad tid och färre, faktiskt få, barn på lovet blev det ganska enkelt ordnat. Och potatis, gröt och knäckebröd är ju också gott.
Dagarna flög fram tills det blev dags att flyga iväg och jag kom mig inte för att packa förrän just på själva dagen för avresan. Vad tar man med sig till en stad där det fortfarande är sommarvärme med svenska mått mätt, när snöflingor hänger i luften utanför fönstret där man bor?
Jag kan säga för mycket,  det mesta ligger oanvänt i resväskan någonstans i bagageutrymmet här på planet.
Så bar det av...vi började med bubbel på Landvetter och bort emot en timmas försening.
Väl på Fuminicino flygplatsen fångades vi upp av en trevlig herre som ordnade körning direkt till hotellet bara något dyrare än tåget och betydligt snabbare. Tanken på att leta oss fram i Rom i natten gjorde det enkelt att kliva in i minibussen tillsammans med några andra resenärer till andra hotell. .. jösses vilken resa. De kör inte som hemma i Italien. Trafikregler verkar mera tas som rekommendationer än lag vare sig det gäller rödljus, filer parkering eller hur man som fotgängare tar sig över gatan.
Väl på hotellet gladdes vi först åt att ha blivit placerade i ett rum på översta våningen. Topfloor!
Ett stort kalt äggskalsfärgat rum med stora fönster bakom tunga mörkt turkosfärgade gardiner från golv till tak visade sig ha en något så där utsikt över terasstak och innergårdar och en staty av vad jag tolkade som en munk och en liten hund. En toa med pikant doft och duschhörna bak fladdrigt draperi. Enkel standard sa kvinnan på resebyrån och jag är böjd att hålla med. Enkel skulle också standarden på frukostbuffen som ingick vara. Det var den. Och till rummet intill passerade personalen med frukter, härliga bröd och ostar, korvar, äggröra och grönsaker på stora fat... det såg fint ut men vi sparade oss till restaurangerna senare på dagen och nöjde oss med torrt bröd, kaffe och "jos" (gul dricka ur maskin med fruktsmak.) Sedan började vi promenera. Första dagen blev vi lite förvirrade av både den fådda kartan och Google och det tog ett tag innan den efterlängtade vackra om än mer än halvt raserade byggnaden, Colosseum dök upp framför oss... wow. Vill man in och inte stå timmavis i kö köper man entré och guide till Colosseum och Forum Romano på en gång och går förbi de andra ekonomiska som har en massa tid att spendera på att vänta. .. Colosseum heter så för att det stod en enorm staty av Nero på utsidan på den tiden och hela kejsarens palats var täckt av marmor men den snodde de för att bygga Peterskyrkan åt påven senare.

Nu går solen ner utanför flygplansfönstret och det är fantastiskt vackert, benen vilar efter, om vi ska tro våra appar, mer än fem mils promenad på tre dagar i ljumt väder och trevligt sällskap. God och godare mat har vi fått och fina minnen att se tillbaka på när vi landat i det vintriga Göteborg som vi läst om...

...inspiration.

Hej bloggen, tiden rusar på och jag har inte upplevt
att det funnits så mycket runt omkring som varit värt att spendera
den begränsade tid jag har varje dag att beskriva.
Jag har saknat inspiration och det har jag saknat.

Så idag när jag firar söndagsförmiddag med lite tv, tvättvikning,
kaffedrickande och annat småplock medan ensamme Pez kvittrar och
flaxar runt i rummet och nattarbetaren som landade i sängen kvart över nio
i morse sover ikapp sa Andreas Lundstedt de förlösande orden där i rutan
med munnen full av hyllning till söndagsmiddagen.

"Vad du är vacker", sa han till kocken som verkligen var det.
Han sa det till henne där och då och jag blev berörd och tänkte
nu, nu glittrar det igen!
Alcazar är ju glitter att se på
men i det ögonblicket blev det mera djup än yta .

Jag såg häromdagen att jag sett glitter innan och beskrivit det här
i bloggen när Facebook presenterade ett minne av ett gammalt
inlägg jag delat härifrån.

När barnen döpte vårt fritidshem till kristallen kom tanken på
att glitter människor emellan är så viktigt.
Att tala om när vi blir glada över saker andra säger och gör
eller bara för att de finns.

Som de där männen utanför uteserveringen där vi satt för ett par veckor sedan...
De stod där länge och diskuterade i sina skinnjackor och boots
och jag hörde spridda fraser om golf och båtar.
Så skildes de åt med en kram  och orden
"Jag är så glad att Du är min vän!" nådde min hörapparat med tydlighet
och jag tänkte på glitter igen.
Med tanke på att detta är ett minne som sitter kvar så antar
jag att jag inte hör saker av den sorten så ofta.

På jobbet har det hänt några gånger attt föräldrar glittrat på mig
när de talat om att de känner sig trygga och nöjda med det lilla jag tycker
mig åstadkommit sedan jag börjat där.
Jag är glad och tacksam för det och känner mig inspirerad att lyfta
verksamheten ytterligare.
För nog är det så det fungerar förossmänniskor?
Beröm lyfter  oss... och ändå hamnar vi så lätt i det att beskriva det
som inte glittrar gång på gång.
Om vi nu ska fungera som ledstången i trapphuset när ljuset slocknat
som Tomas Sjödin skrev i sin krönika i GP idag, om att våga lita på
att det ljusnar igen, räcker det nog inte att vi talar om när snedsteg tas
där i mörkret.

http://www.gp.se/livsstil/tomas-sj%C3%B6din-lita-p%C3%A5-att-det-ljusnar-1.3863916

Vi gör det tillsammans letar glitter och sprider det i höstmörkret...
för vem ser inte fina grejor varje dag?
säg det och gör tillvaron lite glittrigare <3 font="">

Allt Gott!