Play

Filmen vi såg igår satte spår... Väckte tankar och fick i alla fall mig att tappa andan mer än en gång.

Det startar "hemma" på torget.
Fem mörkhyade killar försöker lura till sig några andra pojkars mobiltelefon genom att lura dem i "brorsanfällan".
Får vi se på din mobil? Den ser ut precis som min brorsas, han blev nedsllagen och rånad förra helgen. Var har du fått den här telefonen ifrån?
Det konstiga är att ungdomarna följer med för att visa upp telefonen.
De är i underläge och åker spårvagn genom hela stan, de hamnar i slagsmål, ber om hjälp men får ingen och blir så småning om av med både kläder och värdesaker.
De drabbas av kontrollanter och böter på vagnen hemåt i mörkret i någon slags jag-förväntas-klara-mig-själv-och-nu-har-jag-ställt-till-det-och-får-väl-ta-konsekvensen-av-det-humör.
Allt händer medans vuxenvärlden ägnar sig åt att titta åt ett annat håll, smacka lite med tungan, skaka på huvudet och bekymra sig om en vagga som hamnat i vägen på ett tåg mellan Malmö och Göteborg...

Ruben Östlund som gjort filmen var där och berättade förklarade och svarade på frågor från oss i publiken... Är det en rasistisk film? Är den verklighetsbaserad? Kan man visa sina högstadieelever en sån här film? Kommer de att tycka killarna är tuffa och få ideer? Eller kan det vara så att med distans så ser man hur illa det verkligen ser ut som de uppför sig...? Hur kommer det sig att de vuxna rör sig där med sina skygglappar?

Frågorna snurrar och finns det några svar?

Ja då, Ruben har svar. Han vet hur han tänker och vad han ville visa när han inspirerades av tidningsartikeln om de rånande ungdomarna.
Han läste in sig på vad som hänt i akterna i Göteborgs tingsrätt. Han valde att visa händelserna som de var med skådespelande pojkar mellan tolv och fjorton år, med rötter i Afrika i något land där hudfärgen är väldigt mörk.
Jag ser dem inte som de invandrarpojkar som jag skulle gjort för ett antal år sedan...
Det är som att möta ungarna på min arbetsplats. Jag känner igen språket, sättet att använda det och spelet de har sinsemellan.
De är "skitunggar" som skulle behövts satts på plats och vägletts på ett betydligt tydligare vis i hur man får och inte får uppföra sig.
och det sitter inte i färg... utan i förväntningar och i hur reglerna presenterats för oss som är med och spelar, eller hur vi tolkat dem.
Ja hu...

Om några år, nej redan nu får vi ta och lägga våra fördomar på hyllan. Vi får en historia om en stor färgad skådespelare på festival i världen svarar Ruben Östlund att det går bra att prata svenska med honom på klingande Norska... Man vet aldrig och visst är det spännande.

Och lägg inte skam och skuld på dem som sitter tyst och tittar bort när
eländat härjar intill... hur skulle du ha gjort?
Ta tag i närmste person och liera er, överlägg om möjligheten att göra nytta genom att blanda er i eller ringa en polis. Tillsammans blir man starkare och kanske förhindrar ni att någons liv slås i spillror.

Allt Gott

<3

uppskattning.

 

Idag begravs Whitney Huston. Jag har väl inte tänkt så mycket på henne de senaste åren, sett någon gång hur livet blivit och sörjt, förvånats och kanske till och med ojat mig någon gång över hur berömmelse och pengar kan ställa till det för människor. Men vem vet hur hon levt utan den fantastiska sångrösten? Det finns så många levnadsöden.

Igår när jag besökte teater Uno och gästföreställningen av teater Pugelist, "Göteborgsandan-två världar", tillsammans med två av mina flickor trängde sig tankar på om medmänsklighet och förutsättningar för hur våra liv blir och hur vi ser på, och bemöter varandra.

När jag försökte beskriva pjäsens handling i morse för lillaS så drog hon slutrepliken i pjäsen rakt av så jag gissar att jag kanske förstod vad pjäsförfattaren ville förmedla.... eller så gjorde hon det.

På insidan är vi alla rätt lika ändå.

Och vi behöver det samma. Uppmärksamhet, förebilder, respekt och förtroende att lyckas och misslyckas...

Förväntningar men  inte krav. Stöd när saker inte gått så bra istället för hån och kommentarer av typen som lämnar en i ensammhet i utmarkerna.

Jag har funderat över politiken som är ett lysande exempel. Mona sa hos Skavland; Jag är 55 och ses som en ungdom i partiet...

Men varför kommer inga unga till? Har det att göra med att även hur väl man vill och hur man anstränger sig för sitt parti står man där ensam en dag och får bära hundhuvudet för hur partiet tappat väljare? Det har vi sett i de flesta partier de senaste åren.

Pjäsen handlade om Göteborg och här slåss nya och gamla ledare om ansvar för det ena och det andra och inte känner jag att det är attraktivt eller tror att de unga på min skola till exempel, lockas att delta, utveckla och förbättra för medborgarna i vår stad.. (inte genom politiken hur som helst)

Det stöter bort! Och media de hejar på och rotar fram minsta lilla misslyckande för det är vad de tror att vi vill läsa.

Vill vi verkligen det? Vill vi inte se och beundra lyckanden...

Jag vet inte, till och med i idrotten verka förlust smälla högre...

Det skrevs så mycket om hur dåligt det gick inte bara för laget, Frölunda Indians, förra säsongen. Deras ekonomi och annat vändes ut och in. I dag såg i en statusuppdatering på Facebook att det visst går riktigt fint med spelet i år... men inte har jag hört något på nyheterna omm det, inte för att jag letat. Det gjorde jag inte förra året heller.

Jag är glad att Whitney får vara en idol och en förebild för den vackra röst hon hade och alla de härliga låtar hon sjöng. I videon ser man att även hon hade sina förebilder och jag tror att det är berömmelse och beundran som gör att man vill ta efter och gå i någons fotspår... hur många sjunger "I will always love you i alla våra talangauditions?

och detta gäller dina nära och kära med så klart... alla kan ju inte bli beslutsfattare och kändisar men alla kan få vara nöjda och stolta med det bra de gjort och få hjälp att fixa det som inte blev så bra...

Ja ja jag tänker och tycker och om Du vill så får Du gärna Du också...

Allt Gott

<3

Blir generat glad...

när jag tittar in här och ser att bloggen besöks trots att jag inte har något att skriva om för tillfället.
Tack för att Du vill läsa  <3

Nu sitter jag här med första koppen kaffe sedan i måndags och känner kroppen få övertag över det elaka virus som hållit mig i rörelse i flera dygn.
Musklerna har värkt så att jag inte kunnat vara still. En Alvedon lät mig slappna av i två, tre timmar innan det var dags igen att kasta mig av och an i sängen eller gå upp och gå ett varv i lägenheten, ta ett glas vatten, lägga ett wordfeudord, en sväng på toa och kolla alla fönster innan jag kunde krypa ner igen för att fortsätta cykla med benen och vrida mig från sida till sida. Jag hann att slumra tjugo minuter innan det var dags för nästa varv...

Besvikelsen över sjukan djupnar då jag fått förtroendet att delta i ett projekt i min del av stadsdelen där jag arbetar, som representant för fritidshemmen, för en trygg och positivt utvecklande närmiljö... Vi skulle ha möte i dagarna två på konferensanläggning idag och imorgon.
Nu sitter jag här och har fått mejl från chefen där hon beklagar att jag blivit sjuk och bekräftar att jag (fritidshemmen) kommer att räknas med ändå och att jag har min plats :-) Viruset gör mig gråtig så jag fäller en tår av glädje över det.

Gråter lite mer när den tjusiga kvinnan sjunger Carmen i GoKväll på tvn och tänker att den där föreställningen vill jag se.
Snyftar och längtar till mitt fritis och barnen och allt vi skulle göra nu på lovet.

Nu hoppas jag att svetten som rinner nerför ryggen är ett tecken på att jag kommer att vara så pass kry att jag kan beskåda teaterföreställningen med teater Pugelist i morgon kväll. Det har jag sett fram emot både för skådespelarn som jag gillar massa och särskilt för att få umgås med töserna mina ett par timmar <3

Öppnar jag bloggen så blir det ett inlägg trots att jag inte har något att skriva om... Mysko :/

Allt Gott
<3