ta tag i all de där sakerna jag tänkte göra sen.
Sen har blivit nu men det är hur många olika saker som jag
skjutit på och jag är inte rätt logistigt skruvad så jag har verkligen tagit
tag i de flesta av dem nu
och det blir liksom väldigt rörigt när man, varje rum man kommer in i,
kommer på att man har något på gång där också...
Det är pappershögar, lampskärmar som ska pysslas klart,
damm-ning/sugning, listskrivande inför kommande evenemang,
packning inför loppis imorgon, fåglar som kallar på uppmärksamhet,
promenader som borde tas, silicon som ska fyllas i skarvar,
tvätt som ska vikas...
Ja allt som jag borde ta hand om lite hela tiden och som väl inte tar
så lång tid närman väl gör't.
Det är kanske just därför jag föser det på framtiden för att "det är så lätt gjort".
Herre jösses det tar en kvart att dammsuga, Jag gör det sedan.
Tvätten viker jag på ett par minuter, det kan jag göra sen,
Det är ju länge kvar och tar bara en liten stund att
skriva listorna, det kan jag ju göra senare.
Men nu är det mycket just NU.
Så jag tänkte att jag fortsätter sen, smet och skrev lite om
det innan sen blir nu och jag måste ta tag i grejorna igen...
Allt Gott
lördag 25 maj 2013
söndag 5 maj 2013
när jag kommer ut i skogen..
sätter tankarna fart.
Idag förundrades jag över hur skönt jag tycker det är att springa. Jag orkar bara kortare bitar ännu men antar att dessa bitar blir längre och längre tills de blir en riktigt lång och sammanhängande sträcka. Jag har minsan härdat ut i mitt joggningsmotstånd i nära nog 50 år men jag ger upp nu och gillar det.
MEN
Jag gillar inte att fokuset på omgivningen försvinner när jag springer, så promenerande lär fortfarande bli favoriten. Man ser så mycket när man går som glädjer själ och hjärta. Allt från molntussar till nedfallna grenar, vackert glänsande koltrashanar, vitsippsmattor i vardande och brunt, dött blåbärsris överallt. Är det kylan soom tagit död på det? Får vi bär till sommaren? Att promenera är det närmsta mindfullness jag kommer i min vardag.
Vardag är det mest tycker jag och det är väl bra så man märker skillnad när det roliga börjar, som Alfons farmor sa en gång.
Jag kom att tänka på, när jag sprang där, att det finns så många sätt att med metaforer beskriva ett liv. Som en pannkakstårta tex...
Där pankakorna är dagarna som går, vardagar och rutiner, traditioner och invanda måsten. Fyllningen är alla människor vi mött eller upplevelser vi haft, alla minnen. En del smakar mer men går bara inte att få tag på igen, somt verkar bra vi vid första tuggan men redan andra bettet blir för mycket. En del fick vi nästan gratis och reflekterar knappt över att vi brer på av det i varje lager. Men nog skulle det saknas om det skulle ta slut. En del är beroendeframkallande och vi skulle gå genom eld och vatten för sådan fyllning och annan ger oss kväljningar för att vi förätit oss. Det är spännande det där och nya smaker väntar oss emellan kommande pannkakslager.
Tänker att om man ser på människor som varit fyllning och som man gärna hade förgyllt sin tårta med igen så funkar våran Fejsbok som en kokbok. Man kan sitta här och kolla, minnas och tänka att en dag så ska jag allt få till ytterligare ett lager...
Men samtidigt så bromsas jag. Av vad? Jag vet inte...
Men att springa smakar fint just nu och idag ska jag bre på ett lager vackra växter och god glass på Liseberg. Om en månad och en dag är min tårta 50 år hög, jag kan se den framför mig :)
Allt Gott
<3 p="">
Idag förundrades jag över hur skönt jag tycker det är att springa. Jag orkar bara kortare bitar ännu men antar att dessa bitar blir längre och längre tills de blir en riktigt lång och sammanhängande sträcka. Jag har minsan härdat ut i mitt joggningsmotstånd i nära nog 50 år men jag ger upp nu och gillar det.
MEN
Jag gillar inte att fokuset på omgivningen försvinner när jag springer, så promenerande lär fortfarande bli favoriten. Man ser så mycket när man går som glädjer själ och hjärta. Allt från molntussar till nedfallna grenar, vackert glänsande koltrashanar, vitsippsmattor i vardande och brunt, dött blåbärsris överallt. Är det kylan soom tagit död på det? Får vi bär till sommaren? Att promenera är det närmsta mindfullness jag kommer i min vardag.
Vardag är det mest tycker jag och det är väl bra så man märker skillnad när det roliga börjar, som Alfons farmor sa en gång.
Jag kom att tänka på, när jag sprang där, att det finns så många sätt att med metaforer beskriva ett liv. Som en pannkakstårta tex...
Där pankakorna är dagarna som går, vardagar och rutiner, traditioner och invanda måsten. Fyllningen är alla människor vi mött eller upplevelser vi haft, alla minnen. En del smakar mer men går bara inte att få tag på igen, somt verkar bra vi vid första tuggan men redan andra bettet blir för mycket. En del fick vi nästan gratis och reflekterar knappt över att vi brer på av det i varje lager. Men nog skulle det saknas om det skulle ta slut. En del är beroendeframkallande och vi skulle gå genom eld och vatten för sådan fyllning och annan ger oss kväljningar för att vi förätit oss. Det är spännande det där och nya smaker väntar oss emellan kommande pannkakslager.
Tänker att om man ser på människor som varit fyllning och som man gärna hade förgyllt sin tårta med igen så funkar våran Fejsbok som en kokbok. Man kan sitta här och kolla, minnas och tänka att en dag så ska jag allt få till ytterligare ett lager...
Men samtidigt så bromsas jag. Av vad? Jag vet inte...
Men att springa smakar fint just nu och idag ska jag bre på ett lager vackra växter och god glass på Liseberg. Om en månad och en dag är min tårta 50 år hög, jag kan se den framför mig :)
Allt Gott
<3 p="">
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)