Vi säger det om andra som tröttat ut sig och inte orkar mer, "Han gick i väggen" eller möjligtvis "Hon är utbränd" Men den trötte själv, vad säger den? Inte nåt tror jag för en orkar inte.
Jag tror nog jag stod väldigt nära den där väggen när semestern äntligen kom. Jag kan inte säga att jag gick in i den för jag hämtade mig ganska fort. Slutade gråta och behövde inte sova flera gånger under dagen. En rolighet som till exempel lite allsång mmed Lotta på Liseberg kostar inte längre en dags vila efteråt och jag börjar kunna komma ihåg igen vad gjorde under gårdagen.
Det är svårt att sätta sig in i hur det känns... jag minns det knappt själv.
Det var när paniken kom och jag inte kunde gå in på uteserveringen där mina flickor satt och väntade, när tårarna svämmade över och jag stod där utanför och bara vill fly som jag förstod att jag faktiskt behövde ta emot hjälp. Och mina älskade ungar kom ut och pratade in mig där bland musik, vin och sorl från glada afterworkfirande människor. Där satt jag i min bubbla och kände mig omtyckt trots allt och när jag gick hemåt hade jag ett litet leende i mitt mammahjärta.
Hjälp kan en få från en massa håll. Från den som älskar en och låter en vila och kramar en och talar om att det kommer att det bra igen när man är ledsen. Av barn som smsar och ringer och bryr sig om hur en mår och hämtar en och bjuder på långsam ogräsrensning och kaffe på altanen. Av sjukvården där sjukskrivning och stöd av psykolog finns att hämta för att vila och reda ut tankar.
Jag kom på att jag låtit jobbet ta över...
"Jobba, åka tricken och sätta sig och glo" Sjöng väl Ebba Grön en gång men jag vill hitta något att göra med kvällar och ledig tid.
- Okej, sa psykologen, vad vill du göra då?
Det, är en jobbig sak att jag inte riktigt vet.
- Jag vill åtminstone gå ut en sväng och se folk, ta en promenad uppleva något annat än telefon och tv innan det är dags att sova för att orka upp och till jobbet igen, sa jag
- Okej, då kanske du kan tänka dig att när du ätit middag och landat hemma gå ut genom porten, promenera Linnégatan upp till Linnéplatsen och hem igen varje dag tills vi träffas nästa gång.
- Ja då, jag ser det som en läxa.
Men vet du? Jag har inte gått till Linnéplatsen en enda gång! Jag har upplevt saker tillsammans med döttrar och arbetskamrater istället. Lagat mat, picnicat och badat i havet. Jag vet inte men det känns som om det löser sig av sig självt... och här sitter jag och skriver som är en av mina favoritsysslor.
Det ska jag berätta om för mitt stöd på vårdcentralen som också ska få bli min coach ett tag framöver.
Jag har tagit beslutet att lämna jobbet som jag älskar men allt för länge inte känt att jag gjort riktigt bra fast jag gjort mitt yttersta. Det ska bli spännande och roligt att möta nya elever och arbetskamrater, börja om och lägga ribban på en nivå där jag kan hoppa över.
Så om jag gått i väggen backade jag ur igen och tänker inte hamna där igen.
Allt gott i sommarvärmen och njut av den så länge det varar...
