2012...

håller på att tyna bort. Det är brara några futtiga timmar kvar och jag tänkte skriva några rader om mina tankar här och nu om hur det varit och hur jag tänker mig fortsättningen. Några glädjeämnen, några orosmoln och saker jag tänker kan göras bättre.

Jag är en brôtig himla människa som inte kan låta bli att lägga mig i emellanåt som när jag sagt hejdå till lillaJ och bussen skulle åka. Jag var på väg bakåt längs bussen och vid mittdörren stod en familj med barnvagn. De skulle tydligt med bussen men kom inte ombord för andra stående passagerare hade tyckt det räckte med att de var ombord på bussen och låtit bli att gå längre bak i bussen som "man ska". Men familjen med vagnen de stod där utanför i regnet och trampade och dörrarna var på väg att stängas. Jag flänger så klart upp dörrarna och ryar in i bussan det var en barnvagn som skulle med och att de fick göra plats för den. Så gick jag vidare i regnet och när jag vände mig om efter en stund stod där ingen kvar på hållplatsen så jag tänker att de väl kom med då i alla fall. Kände mig glad.

Känner mig glad för att det är nyår och för att jag är så lyckligt lottad.
Glad för vår fina nyårstradition som vi tagit med oss i över tjugo år... Från pipmugg och enbart jordnötter i den själv valda maten, till idag med de vackraste och goaste vuxna kvinnor jag kunde ha önskat mig till döttrar och deras fina kärlekar och vänner. Nu följer ytterligare en generation med och njuter några timmar innan Gp skjuter upp sitt fyrverkeri på andra sidan hamnen och vi alla suckar oooh och wow knäar lite när de starkaste boommarna hörs och tårögt önskar varandra ett gott slut på detta gamla år och skingras för att fira in det nya.

Så tar jag då farväl av året som gav mig nya erfarenheter i form av fina resor bland höga berg, vidsträckta stränder och historska, kulturella upplevelser i en storstad. Tänk jag som innan -11 inte ens flugit, mer en den där gången till Sundsvall för dryga trettio år sedan. Nu känner jag mig ganska trygg på flygplatsen och njuter av att sväva fram högt där uppe och se världen som googleearth IRL. Och jag kan inte låta bli att fundera över vart jag ska styra kosan nästa gång och om jag kommer att få möjlighet redan under 2013.

2013 ja... när jag blir vuxen.
50år.
Det låter nåt...
och planerna på en liten firning håller på att ta form.
Önskar mig faktiskt ett riktigt härligt kalas med mycket tårta, glada vänner och fina presenter så klart. Vi får väl se hur det blir...

Och om 2012 gav mig en låst axel med tillhörande värk och oförmåga att träna så förväntar jag mig att kommande år låser upp och ger energi till en riktigt tjusig beach-13.
Året som håller på att ta slut bar nya arbetsuppgifter och nya sköna kollegor med sig och jag ser fram emot att fortsätta att utveckla verksamheten tillsammans med dem. Föreställ dig bara lyckan att få vara en av sina elevers "lilla zombie" varje dag, och att det är det finaste en faktiskt kan vara för just den eleven. Jag har ett underbart jobb!

Ja, det blev ju ganska långt det här.. och det skulle väl i och för sig kunna stå en massa mer men jag nöjer mig så här och så önskar jag inte ett gott nytt år...

Nej, jag såger bara Ha ett Gott Nytt År!
Sitt inte bara där och vänta på att det ska bli gott utan se till att det blir så
för dig och för de dina,
så skrivs och läses vi i nåt inlägg nästa år.

  Allt Gott

<3

kokoschokladrullen...

som fick bli min middag, och som jag skojade bort med att kokos ju nästan är en grönsak, som tog slut till och med innan reklamen hade börjat vid biobesöket ikväll.

Om jag fick påminna mig om att ta ett djupare andetag någon gång då och då under filmen igår, så fick jag med jämna mellanrum dra ner mungiporna en aning idag.
Tänkte att det är tur man har öron på varje sida, annars hade ju giporna mötts i nacken.
Att jag lämnade salongen med en tår i ögat berodde då inte på att jag var ledsen, bara rörd och att historien är sann i grunden gör ju inte upplevelsen ett dugg sämre.

Tänk att jag fick återuppleva en liten stund av sommarens härliga tur i Alperna... Fantastiskt vacker flygtur med livrädd Driss fick bubblande skratt från överallt i salongen.

Nä det går inte att skriva om handlingen i en film som Intouchables.
Ord som värme, vänskap, respekt, humor och mod får bli min recension,
en rekomendation att gå och se den!

Kokoschoklad är dock inget jag rekomenderar till middag för man står sig inget vidare på det...
Nu vilar ett par goa ostmackor i min mage medan teet fortfarande ångar hett i koppen.

I huvudet snurrar ett av ledmotiven ännu.

http://www.youtube.com/watch?v=jCMExp55x6I

Allt Gott!

påsen med Gott och blandat...

som nästan tog slut innan reklamen gjorde det, tog slut.
Jösses vad reklam, som en hel tv4kväll komprimerad där innan själva
filmen vi kommit för att se kunde börja och jag kunde skrynkla ihop
den prasslande påsen, sjunka ner i biofotöljen och låta mig ryckas
med av den omtalade historien.

Jag ska skriva lite om Call Girl men börjar med en liten
parentes om en annan film de visade lite ur medan jag fortfarande
hade godis kvar. Les Miserables.
Den blir härlig att få se när den haft premiär med alla kostymer, musiken
och riktigt många stora filmstjärnor i rollerna...
"Visste du inte att den skulle komma?" frågade Simone.
"De visar den innan varenda film ju!"
"Men det var så länge sedan jag var på vuxenfilm," sa jag och fick ett fniss till svar.
"Så kan du väl inte säga, mamma"
Jag hörde ju att det kanske lät lite galet men vad är då
motsatsen till tecknat och animerat i 3D???
Ja ja Simone sa att det heter film.
Så då har jag sett film den här söndagskvällen.

Jag hamnade i mellanstadiet, jeansen räckte upp i midjorna
och hade flätade linningar. Kostymerna var blågrå med lite korta
byxor och trånga kavajer. Inredningarna gick i orange och brunt och
blusarna var alla i syntet även när de, som de ofta var, var avtagna.
Volvobilarna hade runda lyktor fram men hade verkligen de "nya"
skyltarna börjat användas?
Alla rökte överallt och hela tiden.

Om du har en bild av Pernille August som en varm och vän, kärleksfull
kvinna så raseras det intrycket fullständigt av rollen i den här filmen.
Hu, hon lyckas porträttera en iskall, driven sociopatisk hårt arbetande kopplerska.
Den unga flickan rörde mitt hjärta och han den hängivne polisen som kämpade
för att rätt skulle bli rätt till sist, spelad av Simon J Berger, som
var Pål i Torka aldrig tårar utan handskar, hade i alla fall mina sympatier
filmen igenom.

Jag kom på mig vid ett flertal tillfällen att jag hade glömt att
andas, ibland var intrigen väldigt påträngande och stark.
Jag blev lätt illamående.

Men HALLÅ!!! Var det en bra film tyckte jag???

Sevärd, av sentimentala själ för den genomarbetade sjuttiotalskänslan.
Men jag vet inte, flera gubbar och tanter var så lika och handlingen så
löst sammanhållen att min hjärna hade svårt att lägga pusslet.
Var det han eller han som låg med henne??? eller var det hon som dansade
med med ministern? Var han minister eller pressekreterare?
Eller var det en från rikspolisen?
Det blev en aning rörigt men redde ut sig en del mot slutet.
Jag tycker helt klart att om du har två timmar och tjugo minuter
tillövers en kväll så gå och se Call Girl!

Själv ser jag fram emot att
återvända från film till filmer som Sammys värld och Hitta Nemo :-)

Men först blir det Intouchables imorgon kväll.

Allt Gott!

igår morse...

när jag var oerhört trött.
Tvingade mig ur sängen i sista minuten för att ta mig till närverksmötet
för fritidspedagoger. Kvällen innan visste jag med säkerhet att mötet
skulle vara i Center för skolutvecklings lokaler vid Skeppsbrokajen.
Men i min hjärna, under den bitvis sömnlösa natten hade det flyttats
sydväst till Hotell Kusten.
Den flytten innebar en betydligt längre resa från hemmet mitt och
därmed en tidigare språngmarsch mot busshållplatsen.

Jag tror att jag skulle blivit ett par minuter sen till Kusten om jag inte
precis i grevens tid vid Rosenlunds hållplats, där de ursnygga
kranarna vinkade god morgon från andra sidan, kommit på att
det ju inte alls var till Majorna jag skulle utan bussen just i detta nu
stannat vid hållplatsen där jag skulle av.
Jag tror jag nära på skrek "ursäkta!!!" till damen som satt bredvid
och i vägen medan jag i stort sett klättrade över henne och hennes kassar
för att sista minuten hoppa ner på trottoaren.

Där stod jag med vacker Göteborgsvy framför näsan i väldans god tid... Det där med god tid var ett tag sedan så jag passade på att njuta lite av det innan jag tog ett foto med  mobilen, korsade gatan för att möta de andra goa pedagogerna i det krutluktande huset...


När jag berättade den här lilla anekdoten för en kollega log hon och tyckte att det var typiskt mig som hon började lära känna mig. Vi har inte arbetat ihop särskilt lång tid men blicken som jag mötte i den stunden var varm och det kändes som om hon kände rätt...

Känna det ena och det andra har varit populärt ett bra tag nu men ofta är det ju "jag tycker" och "jag tänker" som får stå tillbaka för det mer luddiga "jag känner".
Igår kom jag till exempel på mig med att "känna" att det är bättre med tresitts än hörnmodell av ny soffa om nu ett byte av lägenhet ligger i en nära framtid. Det kändes då inte något men jag tyckte nog att det skulle vara praktiskt.

Men att känna någon... Som arbetskamraten sa, ett spännande sätt att säga, eller hur om man tänker på innebörden, och något vi människort sagt om vissa i vår bekantskapskrets sen tidernas begynnelse. Vi graderar närheten till varandra.
Om man "känner" någon är det närmare och det den andre känner berör också vårt eget känsloliv, annars kanske man bara är "bekant med"?

Man kan ju anse att man känner en massa människor för att man "vet" hur de är och gör. Men om man säger att man känner dem i meningen att man "vet" hur de kommer att hantera en viss sitution eller för att det är bekvämt för en själv att styra utan att behöva känna in den andres känslor är det bara auktoritärt och känslokallt, ointresserat och själviskt.

Ja, ord... Spännande är de och ibland snurrar jag in mig i dem.
Så känner jag mig själv och det känns bra!

Allt Gott



popcornen...

i den enormt stora kartongen som vi kryddade med en speciella
popcornkryddan som finns att köpa på biograferna.
Vi gillar bäst den med gult lock som smakar ost.
Man blir törstig så det gäller att vara förberedd.
Jag gillade inte kolsyrade drycker som liten, kallade dem "stickevatten",
tycker inte om dem nu heller.
Det beror mer på att jag blir så uppblåst och att sitta där i en och en
halv timma i mörkret med gasbubblor farande runt i magen vill jag inte så jag
är glad över de nya stilla varianterna av mineralvatten som finns

Filmen var riktigt söt och eftersom det dingade mellan de unga tu så fick den
överbeskyddande fadern ge sig i slutet och kärleken mellan monster och människa slå ut.
3D är kul och jag blev lite överaskad av spindeln som klättrade
uppför trån alldeles framför näsan på mig.

Sedan blev det Sveriges godaste hamburgare på Max och en promenad
på kyrkogården innan "Så mycket bättre"...
Det går nu igen på repris och jag ser fram emot attt höra MagnusUggla
sjunga om "Min far och jag" igen.
Hos min far, och mor, är mina flickor idag innan de kommer till sin mor
på middag.
Då blir det soppa men nu
är det dags att steka de beställda pannkakorna och skriva shoppinglstan...

Allt Gott

Lördagsmorgonen.

Vaknade relativt utsövd vid åttasnåret och kände mig glad.

Fick en go stund med goa vänner igår kväll. Vin och tapas och snack i mängder som gav mersmak, nu vägrar jag låta det gå så himla lång tid till nästa möte.

Det är en helg igen när jag får sällskap av min lilla kompis och jag hoppas vi  ska gå på bio för gråvädret är som gjort för att krypa in i biomörkret en stund.
Vet att det finns önskemål om en film om vampyrer Hotell Transylvania vill jag minnas att den heter. Passar ju bra i dessa Helloweentider.
Fast det redan passerat egentligen som jag ser det. Firade i  onsdags med godis som jag fick behålla för mig själv eftersom inte ett enda spöke dök upp.
Den här helgen ägnar jag åt Allhelgona. Tänker lite på dem som funnits och betytt för mig och mitt liv då och fortfarande...
Det vore fint att ta en promenad på den stora kyrkogården som jag bor nästan granne med för att ta del av stämningen bland alla smyckade gravar och de andra som är ute och går i samma syfte.
Det är en fin tradition.

Det är tur för mig att hon kommer hit med jämna mellanrum för det gör att jag behöver röja upp lite och jag gillar uppröjt... Konstigt att det ändå inte är nog med att jag gillar det för att jag ska få till lite städning under de övriga dagarna och veckorna.

Så nu står lite plock och dammsugning på agendan.

Och i morgon kommer alla mina flickor hit för en härlig middag i familjens gemenskap. Då ska de överblivna kräftstjärtarna i frysen bli soppa och vi ska duka fint äta länge och försöka få lite koll på hur vår jul kommer att gestalta sid det här åter. Ju fler relationer och människor man vill umgås med desto större behov av planering.

Så då är det väl dags då att dra igång helgen.

Allt Gott!

en själv...

och de andra.

Hur man ser på sig och sin plats i sammanhanget.

Duger man och det man bidrar med verkligen?
Eller ska man göra något annat och i så fall gärna göra det på nåt annat sätt?

Vem är det som bestämmer det i så fall?

Ska man alltid fundera över hur andra tycker och tänker?
Pratar jag för mycket eller var jag för tyst?
Lät jag verkligen de andra säga sin mening och i så fall
lyssnade jag och ansträngde jag mig att förstå hur de menade?

Är det enklare att reflektera över andras sätt att göra
och hur ofta förväxlar vi det mad hur de är?

Om jag tycker någon bär sig underligt åt,
får jag ifrågasätta det betendet utan att ens reflektera över vilken
bakgrund som finns till att den gjorde som den gjorde eller sa som den sa?
Om jag inte frågar kan jag ju inte veta vilken intentionen var
eller om det faktiskt var ren tanklöshet...
I båda fallen känns det som att försiktighet om den andres stolthet skulle vara på sin plats.

För mig spelar samspelet stor roll och om det inte funkar
friktionsfritt ser jag det oftast som ett personligt nederlag.

Men...

It takes two to tango.
Det blir svårt när den ena kan stegen och den andre dansar vals.

Allt Gott!

studiedagar i allmänhet.

Och just den som just nu pågår i synnerhet.

Jag var lite tveksam  till att ens stiga upp i morse när vinden slog regnet mot rutorna så jag blev osäker på om de verkligen skulle sitta kvar i sina bågar.
Nog hade det varit härligt att kura där under täcket och lyssnat till ovädret innifrån hela dagen. Lite te, några tända ljus, nån god bok och såpor på tvn...

Men nej idag var ju dagen när arbetsgruppen av fritidspedagoger jag medverkar i skulle presentera sitt arbete med en cirkel för att underlätta det systematiska kvalitetsarbetet i fritidshemmen. Det gick minsann inte att ligga och dra sig det var bara att göa sig lite extra snygg (tuff uppgift) och bege sig ut i regn och rusk.

Dryga 600 personer med anknytning till fritidshemsarbete var på plats i biografen Draken vid Järntorget när vi klev upp scenen...
Jag tror jag sa det jag skulle och de andra gjorde det definitivt.
Vet att det känns som att få sten på bördan som redan är alldeles för tung för en del,
men när man kommer in i tänket och får rutin på att planera utefter den,
så är jag övertygad om att vår cirkel blir ett omtyckt verktyg till
att uppfylla kraven från de som bestämmer.

Det börjar bli på tiden att det syns vilket arbete som sker på eftermiddagarna på Holmar, Enhörningar, Drakar, Måsar och allt vad fritidshem heter runt om i stan.

Sedan åt jag lunch på restauant Trappan, ingen höjdare för en veg som jag men jag blev mätt i alla fall.

Så följde ett par timmars uppföljning tillsammans med de övriga fritidsfölket på min skola.
Jag tycker det är så skoj att se hur vi som arbetslag mer och mer går ifrån att se hindren
till att leta efter möjligheterna
och se svårigheterna som utmaningar som vi tillsammans kan ta oss an.
När vi kan acceptera läget och se vilka problem som är våra och vilka som ligger hos ledning eller någon annan blir det lättare att hitta en nivå där arbetet känns skoj och utvecklande även för oss pedagoger.

När jag kom hem hade frukostmackorna tinat...
Nja, det var nog ett tag sedan de tinat för de hade torkat med. Åt jag inte dem i morse?

Nu ska jag snart iväg igen för att lyssna på en föreläsning om "Pedagogik för moderna barn".
Det gäller att passa på när man har studiedag att lära sig så mycket det går...

Allt Gott!

kläder och så.

Tog tag i det i morse och ringde närmsta secondhandbutik, Evergreen nere vid Redbergsplatsen för att höra om de kunde tänka sig att hjälpa till att sälja mina utrensade kläder som jag inte riktigt känner mig bekväm med att bara skänka bort. Det är hela rena, snygga och i mitt tycke lite speciella grejor som någon annan med säkerhet skulle vara snygg i och gärna köpte för en billig peng. Men det var inte aktuellt för kvinnan i butiken att ens att titta på mina "paltor".
Hon ville ha märken.
-Du kan ju se på min hemsida vilka märken jag är intresserad av...
Jag hade ju sett det redan men tänkte ändå att det kanske fanns en liten hörna för dem som ville ha nåt lite kul utan märke.
Men icke.
Jag frågade henne om hon möjligen kände till om det fanns någon butik som tog emot märkeslöst men det meddelade hon med snorkig röst att hon då inte hade en aaning om.
Okej. Tittade runt lite i cybern efter bättre begagnade klädbutiker men det är märken som gäller. Kanske man skulle ge upp skolvärlden till sist och öppna en andrahandsaffär med skojiga kläder utan märken för en spottstyver. Skulle Du handla där tro?

Har en elev som blev så förtjust i mina nyaste gröna byxor från Cubus, så när de nu i helgen har 30% på alla kläder åkte jag ner en sväng till stan för att köpa ett par färgglada brallor till för att glädja honom.
I den affären rådde kaos.
Kläder i en enda röra på golvet, nedrasade från bord och galgar.
Och när någon av de andra som också ville ha nåt nytt till en tredjedel av ordinarie pris inte hittade vad de sökte på direkten åkte några plagg till ner och så kom näste man (som oftast var en kvinna) och klev i hela högen.
Jag får ångest.
Simone och jag vek och sorterade färger på byxbordet tills ett par dök upp i min storlek...
Då var de beigea. Inte så färgglatt kanske men jag orkade verkligen inte se eländet
mer så vi gick och ställde oss i den felvända kön.
Varför ska köer nu för tiden sträcka sig rakt ut från målet, över öppna platser och gångvägar istället för utefter väggar och kanter så att de som inte står i kö lätt kan promenera förbi???

Jag känner mig lite gnällig, var finns respekten? Respekten för dem som tänkte sig köpa plagget som ligger där nertrampat på golvet. Respekten för arbetet någon lagt ner på att sy (tänk om det är en textilarbetare som arbetar dag och natt för tre kronor i timmen som tillverkat tröjan som blir kliven på). Respekten för butikspersonalen som ska försöka hålla ordning och sortera utbudet när lokalen tömts på kunder framåt kvällen.
Ja, och var är respekten för medmänniskan i stort...
gnäll gnäll...

Nu sitter jag här i mina ofärgglada jeans och känner mig fin.
Det är bra till premiären av "Så mycket bättre" ikväll där evegreens, inte butiksnamnet från
secondhandbutiken jag skrev om tidigare utan låtar som aldrig dör
och respekten för någon annans
låtskatt blir till underhållning som berör.

Allt Gott!

sömnbrist.

Det är synd om mig tycker jag.
Hösten brukar vara en tid då min energinivå håller sig i
bottennivå. I år har den sjunkit långt under.
Detta beror på att jag börjat vakna varje natt vi tvåsnåret
och trotts tröttheten är det helt omöjligt att somna om innan
klockan närmar sig fem.
Jag snurrar och funderar och vrider mig och letar en position där
den onda armen och axeln värker mindre och den övriga
kroppen kan koppla av, går upp och tar mig något att äta och tittar
in på Facebook där alla utom de som är på andra sidan jorden sover sött,
så kollar jag alla fönster tittar på natten och spanar efter ljus i något
enstaka fönster för att känna gemenskapen med någon annan sömnlös.

Natten som gick sken månen så starkt det var ljust som på dagen tänkte jag.
När tidningsbudet skramlade förbi med sin vagn nedanför balkongen
bestämde jag mig för att NU får det vara nog och lyckades förflytta mig
in i drömmarnas rike igen, då var klockan fyra och klockan åtta var det
dags att vakna igen.

Jag känner mig långt ifrån utsövd.

Funderar på vad det är som väcker mig egentligen... är det bara axeln?
Jag tror inte det för tankarna som snurrar handlar inte om den,
de går till mina fina elever, till dem jag haft och till de nya jag har och
till alla som jag arbetar med och möter på vardagarna.
En del är trötta och behöver styrka och energi för att orka med att
göra det som vi är ålagda vilket i sig är mer än vad som kan förväntas
av en människa med alla möten, relationer, och känslorna barnen
och ungdomarna väcker, alla mål som styrdokumenten kräver att vi
hjälper dem att uppnå och den dokumentation lagen begär.

Det krävs struktur, vilja och motivation att rikta energin på det vi
orkar göra istället för allt vi inte hinner eller förmår.
Och nyss var Skolinspektionen här och satte spotlighten på bristerna, nu
letar vi rutiner och struktur för att bevisa att det som ska göras,
görs i vår skola.
Det handlar mycket om fina ord som bedömning,
måluppfyllelse, grundsyn, helhetstänkande, bemötande och inflytande.
Ingen ska utsättas för känkningar vare sig av andra elever eller vuxna...

Jo,
det är mycket och jag är ny i mitt arbetslag, där jag upplever att mycket
gått på lösa boliner och fixats om en väldigt bra i sista stund, och känner
förväntningar att jag ska göra  saker jag inte riktigt har koll på och
kritik för att jag lägger mig i saker jag inte har med att göra...

Nattsnurret får skulden till att jag igår helt missade hur schemat
såg ut och virusar som gjort att barn fick stanna hemma gjorde att allt
löste sig till det bästa trots min virrighet där jag sprang runt och letade
bortslarvad nyckelknippa istället för att delta i undervisningen.

Natten som kommer blir en timma längre... Önskar jag kunde utnyttja
den att sova igen en smula.
Så här års är det bästa med sommartiden den extratimman.

Vad har du för knep att komma ihåg åt vilket håll man
ställer om sin klocka?
Det finns ju några varianter...
Fall Back, Spring Forward är min favorit.

Nåt som inte hör till favoriterna är politiken som Björklund tillåts
driva kring barns utbildning...

Undrar hur han sover om nätterna???

Hur som helst, till Dig:

Allt  Gott!

att jag kommer ihåg.

Minns den där morgonen när jag fyllde fyra år och
studsade ur sängen för att se hur stor jag blivit.
Det var inte en millimeter vad jag kunde se, och jag blev så arg!
Jag skulle ju bli stora damen och så märktes det inte ett dugg.
Det är vad jag kommer ihåg av fyraårsdagen...

Det har gått många år sedan dess närmre fyrtionio och ett halvt.
Vad det betyder inför kommande sommar gör mig lite pirrig och
förväntansfull igen, men jag hoppas att jag inte har vuxit under natten
den här gången heller.
Någon slags större firande förväntar jag mig och
det tänker jag se till att det blir.

Nu är det dags för generationen efter generationen efter att fylla fyra år.

Hoppas lillskruttan som fyller år på onsdag slipper börja dagaen med besvikelse.
Vi firade henne redan igår och det var ett riktigt härligt kalas, färgmatchat
i rosa och lila med kusiner och mostrar och mormor, farmor i två generationer,
med fina presenter men utan sång på födelsedagsbarnets begäran.

Det är underligt det där med vad man minns och inte...
Men det mesta som man kommer ihåg tror jag nog är det vi påminnts
om genom åren och funderat över ibland.
Så då är det väl egentligen minnet av minnet som jag förnimmer när jag
säger att jag minns den där morgonen när jag fyllde fyra
och skulle ha blivit en stor dam...
Nu kommer ju snart en ny chans.

Allt Gott

att röra på sig.

Pez och Polly är två gröna lovebirds med ett enormt rörelsebehov. De visar med all önskvärd tydlighet med jämna mellanrum att det är för trångt i buren och att jag borde öppna så de fick sträcka på vingarna.

Så jag släppte ut dem och satte mig bekvämt framför datorn efter en förflyttning från soffan med kaffekoppen som hantel i  högerhande och mobilen i den vänstra. Ett rejält motionspass så här på söndagsförmiddagen.

Det talas så mycket om att vi rör på oss för lite, vi människor. För bara ett par dagar sedan kom en rapport igen om hur väldigt många timmar våra unga tillbringar stillastittandes...
Och ändå vet vi ju att våra kroppar är till för rörelse. Igår berättade nyheterna om förskning som kommit fram till att tjockisar som motionerar mådde betydligt bättre än magra som lät bli.

Jag blev lite ställd när sjukgymnasten ställde frågan om jag rörde på mig en halvtimma om dagen.
En halvtimma? Nej, eller jo.
På mitt jobb är man sällan still, man är i ständig rörelse men det är ju inte träning...

Jag ser mig som en tränande person.
Jag vet hur musklerna fungerar, något sånär, vet att ju mer jag vilar ju tröttare blir jag.
Men ändå blir jag sittande. I våras var jag så stolt över att äntligen kommit igån med regelbundna besök på gymmet. Så började ju axeln krångla och jag tänkte att vila skulle vara trixet men det visade sig att det enda vilande bidrog med var att lägga kilon till och dra styrka från kroppen min och sänka eneginivån i själen.

Att få en diagnos, frusen skuldra, med prognosen att med tiden bli som vanligt igen fick mig att inse att nu är det dags att röra på mig. Plockade fram mitt theraband och satte igång att dra i det på kvällarna. Det gäller att hitta vinklar som funkar för axeln för gör jag fel gör det så ont så ont. Nu kör jag ett litet pass fyra kvällar i veckan. och smygtränar som jag alltid gjort.

Smygtränar?

Jo, jag passar på att stretcha baksida lår när jag knyter skorna, stärka bicepse när jag bär hem kassarna från affären, tränar balans och fotleder när jag tvättar fötter och tar på strumpor, formar stuss och lår medan jag diskar genom balettiska stångövningar vid diskbänken, kanar ut på soffkanten för att ge magen lite styrka genom att cykla lite i luften.
Jag åker inte hiss eller rulltrappa jag tar trapporna.
Bäckenbotten får sitt på busshållplatser eller när jag kommer på't och då kan även korsettmuskulaturen tajtas till och hållningen tänkas över... Ja ja det kanske kan se underligt ut för vissa men visst vore det bättre för dem som stör sig om de också använde musklerna istället för att döma?

Nä... nu ska pippisarna få rent och jag göra mig klar för 4årskalas med inledande promenad så...

jag rör på mig.

Allt Gott

 

att det är skönt med fredag

och att få lägga sig en liten stund efter jobbet.
Jag vaknade av att magen kurrade och nu doftar det från
linssoppan jag hittade på till  fredagsmiddag.

Snart är den klar men jag först ska jag skriva om en underlig sak
som gör mig lite orolig över hur jag är och varför...

Igår handlade ju inlägget om att synas och höras.
Jag syns och hörs tydligen och har gjort genom tiderna.
För andra gången på bara några veckor tilltalade en "vilt främmande"
person mig idag.
Vi hade väntat på våra döttrar medan de dansade balett på
Danshuset nån gång i tidiga mitten av nittiotalet.
Jag har ingen aning, men från just samma plats var jag
ihågkommen av en annan kvinna här på min egen busshållplats
för ett par veckor sedan.
Det känns ju inte helt bekvämt även om det kanske
är lite smickrande när det sägs att jag inte förändrat mig mycket
på dessa tjugo år.

Men jag då?
Vad är jag för självupptagen och ointresserad
person som inte minns ett dugg?

Jag tänkte igen igenom tiden där på Danshuset som vi besökte
flera gånger iveckan under en massa år.
Jag kommer inte ihåg många personer eller vad jag skulle ha
talat med någon om eller gjort för att bli igenkänd så här lång tid efteråt.

Jag funderar vidare och hugger in på soppan undertiden som "go'kväll" börjar på tvn.

 

Buljongtärning, ingefära, chilli, vitlök, en potatis, en näve röda linser, tomatputé, lite paprikapuler,torkade örter och en nypa socker... olivolja. Ägget kokade lata jag utan skal direkt i soppan och det tror jag behövs för den blev rätt het kände jag.

 

 

 

Allt gott

människor man möter...

lite här och var i vardagen.

En del står i vägen när man ska stiga av vagnen. De ser en inte överhuvud tagent. Stirrar irriterat rätt igenom, störda av att något står ivägen så att de inte kommer fram. Andra tänker inte på att de själva syns, petar näsan, gäspar stort utan att hålla för munnen, tar några lyckliga skutt eller förlorar sig i hångel med den vackraste och skönaste person de känner till just för tillfället.

En del tänker inte på att de hörs. De sjunger med inlevelse med till musiken från spotify i hörlurarna, snackar skit om chefer, grannar och arbetskamrater i mobilen eller med varandra. En del glömmer till och med att de har tystnadsplikt utan talar om elever och klienter där de är mitt ibland oss andra.

Idag överhörde jag den mest förälskade killes mobilsamtal i Brunnsparken. Det lyste om honom när han förklarade att någon i andra änden hade bett honom hålla om sig. Hur mysigt det hade varit att ligga där på magen med armen om telfonörkamraten och lyssnat på andetagen. Jag kunde inte låta bli att lysa lite jag med och längta efter den där förälskatkänslan... Vart tar den vägen när åren går?

Men jag ser människor, kan inte låta bli att titta på stora skägg, ansade mustascher, vackra väskor och fascinerande håruppsättningar.
Ja, jag vet att det kan sägas att jag stirrar och jag kommer på mig ibland att jag fastnat med blicken på några vackert målade naglar, knalligt färgade herrstrunpor, skyhöga klacker eller precis vad som helst faktiskt.
En period i livet gick jag runt och tyckte folk hade dålig smak och var mest tråkiga och fula. Då tittade jag på dem för den saken och undrade varför de inte ansträngde sig lite mer...
Men så kom jag på att det inte alls var så.
De hade ansträngt sig, stått framför galgarna i garderoben och spegeln i badrummet lika länge som jag själv och de hade valt och matchat. De är precis så snygga som de vill och kan. Nu för tiden är det just den tanken det som får mig att kolla lite extra, att välja att se det fräcka och vackra och beundra de modiga eller de som försökt att vara så diskreta att de strålar i sin beigehhet.

Hur som helst så vill jag se dem jag möter och jag vill att de ska se mig...
Letar ögon på dem som står i vägen och prövar med ett leende så ofta som det går.
Jag träffade en man en gång som berättade att han givit sig själv en utmaning.
När han var ute på promenad ville han möta blickar
och när han gjorde så kostade han på sig att säga "Hej!".
Så samlade han poäng varje dag till sig själv, ett för varje "Hej!" han fick i retur.

Hej Hej!

Allt gott

ösregnet

som smattrar på taket och sköljer nerför rutorna.
En sån där äkta mysainnesöndagsmorgon.

Det har varit en vaken natt mest känns det som, axeln barar bråkar och jag försöker hitta bekväma positioner men de är bara bekväma en liten stund sen vaknar jag igen av att jag snurrar och trasslar in mig i lakan och kuddar. Ett skönt läge är när jag tar en av de tjockaste kuddarna i famnen och kramar den. Det blir en precis lagom vinkel i axelleden men alldeles för varmt om magen efter en stund.
Jag somnade i alla fall och sov bort en stund av morgonen innan jag steg upp och gjorde lite jobb här på datorn istället. Det tar sin tid att komma in i nya arbetsuppgifter och rutiner men nu börjar verksamheten på fritidsklubben Udden att ta form och jag fick ett veckoschema nedskrivet att föreslå mina goa arbetskamrater och presentera för chefen så att även ledningen ser att det krävs lite planering och organisation också när barnen blir större.

Det är en helg med flickbesök och även där märks att åren går och tonårstiden närmar sig med stormsteg. Klockan elva uppenbarade damen sig här i köket för att göra sig en kopp Oboj, en smörgås och dra sig tillbaks till tvn.
De visar Disneys Trassel om prinsessa Rapunzel som har sagovärldens längsta, gyllene hår. Jag borde kanske göra henne sällskap för det är en film jag inte sett ännu.

Men jag har lite till att berätta om och det har med hår att göra faktiskt. Simone var här och färgade sitt hår igår, det blev jättefint trots att jag tycker den blonda naturliga färgen hon har är allra vackrast och inte kan hålla inne med min åsikt om detta.
Hon blir inte arg suckar bara och förklarar att blond är sommarfärgen nu är det höst och hon vill synas lite mer. Finaste ungen.

Vi satt där i soffan och mös till körslaget och tyckte nog att Bengans skulle gått till final istället för Hofstens.

-Har du tänkt på en sak mamma?
-vad?
-Det är bara kvinnor på alla hårfärgsförpackningar...
-Ja men just det... Underligt!

Ja ja...
Ösregn ursäktar inomhusstannande och långt morgonrocksbärande.
Nu blir det en kanna kaffe till och lite filmmys den här dagen får bli precis som den vill.

Allt Gott

långa dagar...

och hemresor som blir riktigt trevliga.

Imorse hade jag en jobbdejt halv åtta och vi diskuterad den sena eftermiddagens möte som vi är satta att vara lite ledare för.
Jag är ju en sån där axelryckartyp...
äh, brukar jag tänka, det löser sig när jag väl står inför't.
Inte har jag vett på att vara blyg eller särskilt återhållsam med min åsikter heller när det kommer till diskussioner i ämnen som berör mig.
Ja, ja jag vet att man fått två öron och en mun för att man ska lyssna mer och prata mindre och jag försöker faktiskt öva på det.
Min dejt sa en hel del som jag fått bearbeta under dagen och det tar på krafterna att tänka nya tankar... Hon livscaochen Mia Törnblom, sa en gång i tvrutan att det vi tänker under en dag är till 99% det vi tänkte igår, i förrgår  och dagarna innan... Så jag är verkligen tacksam mot alla som hjälper mig att åtminstone tänka två extra procent utanför lådan. Det är lätt att tro att alla ser saker och tänker på dem ungefär som man själv gör...

Dagen gick fort men nätet väldigt sakta... men till sist lyckades vi få iväg beställningen på allt glitter, silkespapper, tapetklister, guldfärg, basketboll och piprensare. Ja det var mera men det går åt en hel del olika saker på en fritidsklubb.

i bamba var det fiskbullar i dillsås

Vi körde lite röris och kastade boll... och så kom taxin och körde hem barnen och mötestiden tog vid. Vad jag kan förstå har man förväntningar på mig som jag aldrig kommer att förmå en komma i närheten av att leva upp till.  Någonsin.

Så kom det där tankarna igen att det jag gör det kommer aaaldrig att duga det är lika bra att dra... Men, som jag sett fram emot detta som jag trott förväntats av mig. Jag ska försöka stå emot att fly ett litet tag i alla fall. Men vem vet.

Behövde ta en promenad för att andas ut innan nästa möte som egentligen är en slags kompetensutveckling som handlar om arbetet att motverka mobbning i skolan. Vad mycker härliga tankar, god frukt och matansvarig hade gjort underbara smothies åt oss.
Tiden rann iväg men som tur var fortsatte mötet en stund till på spårvagnen hemåt.
Samtal är fantastiska saker, de liknar en böljande dans. Tankar blir ord som föder tankar och nya ord tills hållplatsen kommer där man blir ensam med wordfeud igen.

Jag stod där gloendes på mobilen, väntades på bussen som skulle ta mig uppför sista backen när ett brett, i stort sett okänt leende frågade om vi inte var grannar...
Så var tjôtet igång.
Det är så enkelt ibland. Vi bor inte alls grannar, har mötts nån gång på gården när hon rastat hunden och jag varit på väg till tvättis. Men det var väldigt länge sedan nu. Men prata kunde vi, om hundar, hundrädsla, barn och djur...
Hon hade inte sett Fbfilmen från Brunnsparken med pojken som blir attakerad av en bamsig Rottis. Men förstod min frustration över de vuxna som envisas med att korsa skolgården och låta barnen klappa sina hundar... (sina så väldigt snälla hundar så klart, men mina barn kanske inte alltid är så väldigt snälla)
Nä men jösses vad jag skriver.
Men så har jag ju faktiskt tio fingrar och du två ögon.
Betyder det att jag ska skriva mer och du läsa mindre???

Jag vet inte..

Allt Gott

sicket mörker det är.

och att man nog borde se till att skaffa sig en reflex med det snaraste.
När blev det en sån höst?
Jag hade ju knappt givit upp väntan på att det äntligen skulle bli sommar.

Idag när vinden tog i virvlade löven som guld i solskenet på skolgården och barnen jagade dem som i dans. Med vindbyarna kom molnen och vi hade ju redan i morse hört om regnvädret som närmade sig väster ifrån....

Jag hade ett glatt inlägg i tanken när jag började skriva...
Ett om utbudskvällen jag varit på där vi, skolpersonal, blev bjudna på smakprov från en mängd teatergruppers barn och ungdomssatsningar inför hösten och en god sallad med bulgur, pumpa och tsatsiki.
Det är fantastiskt vad det finns mycket skojigt att se och visa för eleverna, så enormt många begåvade människor både musikaliskt och på andra sätt.
Det fångar mig på minuten och får mig att skratta eller vilja fälla en tår.

Tänk om de som håller i och fördelar skattepengarna ville lägga lite flera mynt i högen för  barns kulturella upplevelser. De skulle vinna en massa fantasifulla, empatiska och kreativa ungdomar på sikt. Men det är ju här och nu som gäller och då är några tusenlappar för att skicka en grupp skolbarn på föreställning oöverstigligt.
Synd.

Nu sköljer regnet nerför rutorna och jag är inte ett dugg på gott humör längre.
Tittade just på Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar"...
Kan bara skriva att nu är jag inte så sprudlande längre. Mörkt men ändå kärleksfullt på något vis. Fängslande från första stund och den fick mig då både att le men kanske mer fälla tårar. Inget för barnen i skolan men helt säkert för dig.

Men ändå

Allt Gott

Känner mig nöjd

med dagens värv.

Klädkammarn som svämmat över är rensad.
Där finns en massa braattha- och kulattkläuppsiginångångkläder på hyllor och galgar men det är ju lite som jag är... Som jag känner i stunden är viktigt och då kan det bli långklänning, kavaj eller trasiga brallor som gäller för att känna mig bekväm den dagen.

 

Tömde hyllor och klädstänger och fann en eller annan damråtta. Trevligt att jaga ut dem!

 

 

Min säng svämmade över.

Hjälp!!!

Går det att få nån ordning på detta?

Jag vek och hängde och slängde det som jag använt färdigt i en hög på golvet.

Fina fullt användbara kläder och tanken på om man kunde få några kronor för det minst slitna började gro... Lite girig är jag nog.

Med tanke på att de kläder som hängdes in i klädkammaren igen är mest åt det somriga hållet skulle ju en liten dusör kunna bli grunden till en resa så att dessa blev använda lite mer... Vinterkläder behövs väl inte?

 

Tänker på min mamma som varje höst och vår gick igenom allas våra kläder, stuvade undan dem som inte hörde årstiden till för att ta fram dem till nästa, packade urvuxet i kartonger som fick användning av flickor på ett barnhem någonstan i Afrika tror jag och sydde i kilar i baken och förlängde de byxor som kunde användas lite till av mig.

Jag försökte med det där när flickorna var små men gav nog upp efter några år så nu hänger hela årets ekipering på sina galgar i garderoben året runt.

Antar att det kan ha nåt med att göra att det blir så fullt av reafynd...

 

 

Nu undrar jag bara vad jag ska ta mig till med den här högen av stackars överblivna paltor...
Myrorna är ett troligt slutmål för dem och då kanske de kommer till nytta igen, för flera.

Får väl börja vika och packa...
Får stålsätta mig så att inget hamnar i klädkammaren igen. :-)

Allt Gott!

Förresten...
Kunde du svaret i vitsen i förra inlägget???
Det är ju krockodilen så klart.





när tre försök krävdes...

för att få igång filmen vi bestämt att se i söndags kväll.

Den goe biografarbetande gubben som dagen till ära lottade ut en pocketbok med titeln Hypnotisören  bland oss Woody Allen sugna biobesökare, berättade var toan fanns, var vi skulle gå ut efter filmen, drog en vits och sa att han fanns utanför om det skulle vara något underligt med filmen. Ja, då skulle vi bara komma ut och påkalla hans uppmärksamhet.
Och när Domenico Modugno sjungit sig igenom en lång bit av ♫ Volare ♪ och rollfigurerna börjat prata och filmduken fortfarande lyste grå, då reste en driftig man längst ut på en bänkrad ganska långt bak i salongen på sig och begav sig utanför för att påkalla biokillens uppmärksamhet.

Så blev det ljust och mörkt igen... och Domenico Modugno började om med ♪Volare♫ Nei blu dipinto di blu....♪ Jag blir liksom upprymt glad av den sången. Men filmduken var grå...
Nu var det en kvinna som gick ut och hon reagerade väldig mycket snabbare.
Det kom in en generad annan göteborgare som bad oss hålla ut och lovade att han gjorde sitt bästa för att lösa de tekniska problemen.

Det blev ljust och så blev det mörkt...
Först kom det upp en logga för filmbolaget och sedan satte Domenico igång med ♫ Volare ♪ för tredje gången och nu fick vi se trafiken i cirkulationsplatsen utanför det stora vita muséet jag traskade förbi i värmen för bara en månad sedan.

En spontan applåd steg från bänkraderna.

Vi hade egentligen behövt påkalla de där biografarbetarnas uppmärksamhet flera gånger för hela filmen var det faktiskt lite underligt med...
Men det ska la va på de viset när det är Woddy Allen.
Måste medge att jag är svag för underligt :-)

Jag är ju som han den goe i början av inlägget "lite Göttebossk av mig änna" så inte vill jag undanhålla Dig vitsen han drog:

Vilket djur är det sämsta i trafiken???

Allt Gott

att ta mig i kragen...

få lite färg på ögonfransarna och kamma till mig.

Ska ju ner en sväng till stadens vimmel för att träffa en av vännerna.
Och en av mina goa gamla elever som visst hade nån spännande affärsidé på gång.
Klart hon får berätta för mig men jag ska inget ha. :-)

Trött och lite vimmelkantig efter middagsluren plattade jag till de slitna topparna en aning med tången. Åh, vad skönt det ska bli när min mammalediga bästa frissa börjar jobba nu i oktober igen. Och jag har bokat tid, tre härliga timmar med småprat, och tillverkning av nya slingor och avklippning av gammalt lurv längst ut på varje strå.
Det blir inte tantkort ännu.
Hon har lovat mig att säga till när det är dags och inte är det ännu hoppas jag.

Jag fick en diagnos som den som förklarade smärtan i min axel, artros.
Artros... Jag har inte vågat googla men i min värld får man det när man blivit gammal och utsliten. Jag är inte gammal och jag tycker att jag äter bra och jag har alltid rört på mig om än bara periodvis i organiserad form. Jag fick informationen att doktorn skickat mig ett brev som borde kommit igår, men det kom inte idag heller. Tur att jag ringde ändå för nog är en usliten led lättare att leva med  än rädslan för det allra värsta...

Nästa år fyller jag femtio, ont lär jag väl ha då och då men jag får inte slarva med min träning och då kanske håret åker av och några andra tantattribut kommer till...
eller inte.

Allt gott

att vänta.

Vänta på att energin ska återvända så jag orkar ens tänka på att jobba igen.
Vänta på att armen ska sluta göra ont så jag vågar röra på mig, kan sova, slipper oroa mig för vad som är fel och kan tänka på något annat en stund.
Vänta på att läkaren ringer och berättar hur mina röntgenbilder såg ut, han sa inget om att han skulle höra av sig men det vore väl underligt att inte få återkoppling???
Vänta på att fredagskvällen ska komma så jag äntligen får krama om en av alla vänner jag har men inte träffar tillräckligt ofta.
Vänta på att ersättaren äntligen kan börja jobba så jag kan ta avstamp i mina nya arbetsuppgifter. Vänta på besök idag som gör tiden gladare och mera kärleksfull.
Vänta på söndagen när alla mina flickor och jag ska gå på bio tillsammans.
Vänta på inspiration att skriva något som är värt att läsa i bloggen.
Vänta på kommentarer.

Jag väntar mest...

och medan jag väntar går tiden.

att ha ont.

Jag är inte van att inte funka. Jag brukar sova gott och röra mig obehindrat. Det som kroppen sagt nej till har varit för tunga skivstänger och sånt eller för enformig påfrestning av konditionen. Men nu ligger jag vaken för att jag inte hittar någon ställning där axeln inte värker. Jag får hitta nya sätt att klä på och av mig och igår när jag skulle släcka min sänglampa nådde jag inte strömbrytarn utan fick ta till högerarmen...

Har ingen riktigt aning om när det började men jag tränade en massa under våren. Yoga och bodybalance så härligt, och jag kände att jag blev starkare och snyggare till en dag när det bara gjorde liiite ont i axeln. Tänkte att lite vila skulle läka den inflamation i muskelfästet jag diagnostiserade mig själv med. Så kom semestern och jag vilade och vilade. Det blev inte bättre så jag tog kontakt med osteopaten som ju kan muskler. Tre besök á 600 senare tyckte jag att några dagars ökad rörlighet men fortfarande ont var för dålig valuta och sökte vårdcentralens läkare istället.

Så nu väntar jag svar från röntgen och prover. Det är inte lätt att erkänna men nog finns det läskiga diagnoser som jag oroar mig för och som känns så fullständigt självklara i mörkret när jag ligger obekvämt och väntar på John Blund. Tur att solen går upp och sjukgymnasten svarar i telefonen på direkten idag. Lite morgontv, morgonkaffe och morgonhumöret stiger en aning trots att jag får vänta två veckor till mitt första besök.

Nä... nu ska jag fylla på in kopp.

Allt Gott

När man äger en blogg...

och inte skriver i den är man då disrespektfull mot dem som vill läsa det man funderar på?
Jag tycker nog det och vill därför be om ursäkt för att jag uppdaterar så glest...
Men det är det inte också nedvärderande av läsaren att fylla bloggen med ord utan större mening eller tanke? Jag tycker det och jag värderar Dig som läser högre än så och har jag inget att säga är jag hellre tyst.

Men...

När jag själv tittar in i mina vänners bloggar och ser att de tänt ljus, känner sig krassliga eller blivit friska, rest utomlands eller jobbar järnet så blir jag glad. Kan någon bli glad att läsa något om min vardag också vill jag faktiskt bidra med det och tänker väl att jag borde väcka liv i Lilis om...  igen.

Ett försök en grå dag i slutet av september med ond arm, hosta och några  dagar till att krya på mig.


Allt Gott

katten...

som klättrat så att den inte vågade klättra ner igen.
Och kvinnan som fåfängt sträckte sig från stegen som inte ens nådde halvägs upp till katten.
Om mannen som stod med armarna i kors och inte hade en aning om var man kunde hitta en längre stege för att komma högre upp.
Kattstackarn hade visst suttit där, tio meter upp mot den blå himlen i sin klyka, och ropat hela dagen. Räddningstjänsten var visst inte att tänka på, hörde jag när jag kånkade vidare på mina kassar. Jag kunde inte göra något till eller från där och jag tål ju inte ens katter ju...

Men jag hörde på radion om en liten pojke som räddningstjänsten faktiskt ryckt ut för.
Tre år är han och hade under en promenad med mor och far råkat fastna i en klippskreva.
Tre år. Jag vet inte hur det gick till men allt yngre barn får allt större rörelsefrihet och
därmed större ansvar för sig själv. Vi vuxna skaffar hjälmar, grindar, spärrar och diverse andra skyddsattiraljer för att känna oss trygga att de inte skadar sig och de invaggas i en trygghet
som i många stycken kan vara falsk.
För det finns alltid platser som är oskyddade och andra personer som har fokus på något annat.
Jag tycker det är viktigt att vara rädd om varandra så klart men om man glömmer av att lära sig att vara rädd om sig själv???

Klättra inte högre än att du kan komma ner igen är en av mina paroller och om du hoppar där på stenarna så kan du ramla... Nej! där uppe vill jag inte att du är för jag kan inte laga dig om du faller... Se dig för när du går över gatan och var säker på att bilföraren sett dig innan du går över.

Man lär sig sina gränser genom att pröva och misslyckas och man tränar sitt omdöme för vad som kan vara farligt genom att slå sig lite granna.
Gör vi våra barn en tjänst genom att lära dem att andra vaktar och aktar dem i alla lägen och håller undan, slätar ut och rättar till så de lugnt kan fara fram som de små jehuer de är.

Tankar som jag tänkte när jag strävade uppför sista backen och en katt inte lärt sig av sin mammas varningar en gång...

(men kanske ändå att den kom ner tillslut)

<3
Allt Gott

att bli...

lyrisk.

Nu är det fint.
Ja inte precis dammfritt eller renputsat i fönstren men oj vad härligt med sol!
Den lyser och värmer och människor ler och vänder sina ansikten mot himlen för att ta
till vara varenda stråle.
På nätterna skiner en måne som gör mig lyrisk och när jag steg ut genom
porten härom morgonen drog ett sträck med vilda gäss kacklande över mitt huvud.
De flög i en perfekt pil rakt norr ut och såg ut att ha kursen helt klar för sig.
Ja och idag kom en svanplog över trädtopparna i samma riktning under vår skogspromenad
och jag blir lyrisk. Lyrisk över att se barnen fara mellan träden och upp och ner i bergen.
Att det är bekvämare att färdas på gångvägen bryr de sig då inte ett dugg om.
Det händer ju lite tråkiga saker som tappande av mobiler och skrapande av kinder
men i det stora hela är det underbara timmar jag har på torsdagförmiddagarna under
våra promenader. De har lärt sig känna igen talgoxens sitsituande och idag
hittade vi blad på kaprifollianerna och fina vita videungar...
Här hemma flaxar det av papegojvingar och tjatter kring mitt huvud men det
verkar som om våren har inverkan även på inomhusfåglar från andra länder.

Känner mig lite stolt när jag lyckats slutföra ett tioårigt projekt idag.
Det är konstigt att saker man ska göra en gång blir förhalade och förhalade.
Men nu har jag i alla fall extranycklar att låna ut om jag reser bort eller får besök
som behöver komma in medan jag är på jobbet.
Tio minuter tog han på sig, skomakaren, att göra nycklarna och jag räknade
snabbt ut att det blev en minut per år jag inte fått det gjort... lite knappt.

Nu ska jag inte förhala tvättvikningen utan få det klart och vam vet om vippan hinner
fram ett varv innan solen sjunkit så långt att jag slipper se hur nödvändigt det vore...

Allt Gott
<3

Play

Filmen vi såg igår satte spår... Väckte tankar och fick i alla fall mig att tappa andan mer än en gång.

Det startar "hemma" på torget.
Fem mörkhyade killar försöker lura till sig några andra pojkars mobiltelefon genom att lura dem i "brorsanfällan".
Får vi se på din mobil? Den ser ut precis som min brorsas, han blev nedsllagen och rånad förra helgen. Var har du fått den här telefonen ifrån?
Det konstiga är att ungdomarna följer med för att visa upp telefonen.
De är i underläge och åker spårvagn genom hela stan, de hamnar i slagsmål, ber om hjälp men får ingen och blir så småning om av med både kläder och värdesaker.
De drabbas av kontrollanter och böter på vagnen hemåt i mörkret i någon slags jag-förväntas-klara-mig-själv-och-nu-har-jag-ställt-till-det-och-får-väl-ta-konsekvensen-av-det-humör.
Allt händer medans vuxenvärlden ägnar sig åt att titta åt ett annat håll, smacka lite med tungan, skaka på huvudet och bekymra sig om en vagga som hamnat i vägen på ett tåg mellan Malmö och Göteborg...

Ruben Östlund som gjort filmen var där och berättade förklarade och svarade på frågor från oss i publiken... Är det en rasistisk film? Är den verklighetsbaserad? Kan man visa sina högstadieelever en sån här film? Kommer de att tycka killarna är tuffa och få ideer? Eller kan det vara så att med distans så ser man hur illa det verkligen ser ut som de uppför sig...? Hur kommer det sig att de vuxna rör sig där med sina skygglappar?

Frågorna snurrar och finns det några svar?

Ja då, Ruben har svar. Han vet hur han tänker och vad han ville visa när han inspirerades av tidningsartikeln om de rånande ungdomarna.
Han läste in sig på vad som hänt i akterna i Göteborgs tingsrätt. Han valde att visa händelserna som de var med skådespelande pojkar mellan tolv och fjorton år, med rötter i Afrika i något land där hudfärgen är väldigt mörk.
Jag ser dem inte som de invandrarpojkar som jag skulle gjort för ett antal år sedan...
Det är som att möta ungarna på min arbetsplats. Jag känner igen språket, sättet att använda det och spelet de har sinsemellan.
De är "skitunggar" som skulle behövts satts på plats och vägletts på ett betydligt tydligare vis i hur man får och inte får uppföra sig.
och det sitter inte i färg... utan i förväntningar och i hur reglerna presenterats för oss som är med och spelar, eller hur vi tolkat dem.
Ja hu...

Om några år, nej redan nu får vi ta och lägga våra fördomar på hyllan. Vi får en historia om en stor färgad skådespelare på festival i världen svarar Ruben Östlund att det går bra att prata svenska med honom på klingande Norska... Man vet aldrig och visst är det spännande.

Och lägg inte skam och skuld på dem som sitter tyst och tittar bort när
eländat härjar intill... hur skulle du ha gjort?
Ta tag i närmste person och liera er, överlägg om möjligheten att göra nytta genom att blanda er i eller ringa en polis. Tillsammans blir man starkare och kanske förhindrar ni att någons liv slås i spillror.

Allt Gott

<3

uppskattning.

 

Idag begravs Whitney Huston. Jag har väl inte tänkt så mycket på henne de senaste åren, sett någon gång hur livet blivit och sörjt, förvånats och kanske till och med ojat mig någon gång över hur berömmelse och pengar kan ställa till det för människor. Men vem vet hur hon levt utan den fantastiska sångrösten? Det finns så många levnadsöden.

Igår när jag besökte teater Uno och gästföreställningen av teater Pugelist, "Göteborgsandan-två världar", tillsammans med två av mina flickor trängde sig tankar på om medmänsklighet och förutsättningar för hur våra liv blir och hur vi ser på, och bemöter varandra.

När jag försökte beskriva pjäsens handling i morse för lillaS så drog hon slutrepliken i pjäsen rakt av så jag gissar att jag kanske förstod vad pjäsförfattaren ville förmedla.... eller så gjorde hon det.

På insidan är vi alla rätt lika ändå.

Och vi behöver det samma. Uppmärksamhet, förebilder, respekt och förtroende att lyckas och misslyckas...

Förväntningar men  inte krav. Stöd när saker inte gått så bra istället för hån och kommentarer av typen som lämnar en i ensammhet i utmarkerna.

Jag har funderat över politiken som är ett lysande exempel. Mona sa hos Skavland; Jag är 55 och ses som en ungdom i partiet...

Men varför kommer inga unga till? Har det att göra med att även hur väl man vill och hur man anstränger sig för sitt parti står man där ensam en dag och får bära hundhuvudet för hur partiet tappat väljare? Det har vi sett i de flesta partier de senaste åren.

Pjäsen handlade om Göteborg och här slåss nya och gamla ledare om ansvar för det ena och det andra och inte känner jag att det är attraktivt eller tror att de unga på min skola till exempel, lockas att delta, utveckla och förbättra för medborgarna i vår stad.. (inte genom politiken hur som helst)

Det stöter bort! Och media de hejar på och rotar fram minsta lilla misslyckande för det är vad de tror att vi vill läsa.

Vill vi verkligen det? Vill vi inte se och beundra lyckanden...

Jag vet inte, till och med i idrotten verka förlust smälla högre...

Det skrevs så mycket om hur dåligt det gick inte bara för laget, Frölunda Indians, förra säsongen. Deras ekonomi och annat vändes ut och in. I dag såg i en statusuppdatering på Facebook att det visst går riktigt fint med spelet i år... men inte har jag hört något på nyheterna omm det, inte för att jag letat. Det gjorde jag inte förra året heller.

Jag är glad att Whitney får vara en idol och en förebild för den vackra röst hon hade och alla de härliga låtar hon sjöng. I videon ser man att även hon hade sina förebilder och jag tror att det är berömmelse och beundran som gör att man vill ta efter och gå i någons fotspår... hur många sjunger "I will always love you i alla våra talangauditions?

och detta gäller dina nära och kära med så klart... alla kan ju inte bli beslutsfattare och kändisar men alla kan få vara nöjda och stolta med det bra de gjort och få hjälp att fixa det som inte blev så bra...

Ja ja jag tänker och tycker och om Du vill så får Du gärna Du också...

Allt Gott

<3

Blir generat glad...

när jag tittar in här och ser att bloggen besöks trots att jag inte har något att skriva om för tillfället.
Tack för att Du vill läsa  <3

Nu sitter jag här med första koppen kaffe sedan i måndags och känner kroppen få övertag över det elaka virus som hållit mig i rörelse i flera dygn.
Musklerna har värkt så att jag inte kunnat vara still. En Alvedon lät mig slappna av i två, tre timmar innan det var dags igen att kasta mig av och an i sängen eller gå upp och gå ett varv i lägenheten, ta ett glas vatten, lägga ett wordfeudord, en sväng på toa och kolla alla fönster innan jag kunde krypa ner igen för att fortsätta cykla med benen och vrida mig från sida till sida. Jag hann att slumra tjugo minuter innan det var dags för nästa varv...

Besvikelsen över sjukan djupnar då jag fått förtroendet att delta i ett projekt i min del av stadsdelen där jag arbetar, som representant för fritidshemmen, för en trygg och positivt utvecklande närmiljö... Vi skulle ha möte i dagarna två på konferensanläggning idag och imorgon.
Nu sitter jag här och har fått mejl från chefen där hon beklagar att jag blivit sjuk och bekräftar att jag (fritidshemmen) kommer att räknas med ändå och att jag har min plats :-) Viruset gör mig gråtig så jag fäller en tår av glädje över det.

Gråter lite mer när den tjusiga kvinnan sjunger Carmen i GoKväll på tvn och tänker att den där föreställningen vill jag se.
Snyftar och längtar till mitt fritis och barnen och allt vi skulle göra nu på lovet.

Nu hoppas jag att svetten som rinner nerför ryggen är ett tecken på att jag kommer att vara så pass kry att jag kan beskåda teaterföreställningen med teater Pugelist i morgon kväll. Det har jag sett fram emot både för skådespelarn som jag gillar massa och särskilt för att få umgås med töserna mina ett par timmar <3

Öppnar jag bloggen så blir det ett inlägg trots att jag inte har något att skriva om... Mysko :/

Allt Gott
<3