glad!

Lägger undan  missnöjet en stund och tillåter mig att vara bara glad.
Jag sov så gott i natt, ända till klockan var nästan nio och då gick jag
upp och hittade några godisbitar som undomarna lämnat i skålen på
soffbordet igår kväll.



Det står ett par enorma dojjor på dörrmattan så jag smyger mig lite runt
här i lägenheten.

Igår träffade jag Linda och Bodil vi var på incontro och drack
ett par glas vin, åt gratis soppa och inte ens att det var svampdito
istället för den goda mussel som vi förväntat oss kan göra mig mindre glad.
Svampsoppan var god, vi fick bästa sittplatserna i vita skinnfotöljer
ovanför entrén så när Arga Snickarn kom in och skällde ut vakten satt
vi på första parkett.
Han var lite mindre och såg lite mer pojkaktig ut, men den frisyren som
ser ut som en av de misslyckade permanenter jag gjorde på åttitalet var sig lik.
Såg honom faktiskt le soligt senare under kvällen.

Idag vaknar jag till solsken och känner mig faktiskt utvilad,
om en vecka är vi på väg... kollade vädret och det ser fortfarande
riktigt bra ut.
Måste skaffa mig en resväska. Vad ska man packa? Hur mycket
ska man växla in och i vilken valuta?
Kan jag ta ut pengar i Turkiet på mitt Icakonto och gäller
verkligen biljetterna.
Jag har en del att ordna nu och hela magen är full av fladdrande fjärillar.
Bikini sa Linda...
Herregud och både hon och Bodil riktiga träningsmänniskor med
kroppar som gjorda för en plats mitt i gasset.
Där satt jag i den snygga vita fotöljen mitt emot och flôtade ut.
Jag som kan allt om träning, musklernas namn på latin,
hur de kontraherar och extraherar, vilka antagonisterna är och jag kan
en massa om nutrition och förbränning. Jag har låtit kropp och kondition
förfalla under alldeles för lång tid.
Jag vaknade idag, mumsade i mig av ungarnas godis och tänkte jag springer!!!
Och så gjorde jag det.
Ett varv är 3.7 och när jag kom av mig i löpträningen i somras
sprang jag hela med nöd och näppe.
Idag blev jag förvånad över att jag faktiskt orkade springa och att andningen
funkade någorlunda.
Jag gick så klart flera gånger under rundan men planerade det så att det
blev i uppförsbackarna så att jag i alla fall inte tappade så mycket i intensitet...

Japp två rundor på en vecka... Klart att jag är glad!
Jag är kanske på G igen och jag bryr mig faktiskt inte sååå mycket
om bilringen fast jag vet ju att den försvinner om jag bara orkar frtsätta nu.

Det handlar om självdiciplin och det sa min mor redan i mitten av
sjuttiotalet att jag saknade. Ja, ganska ofta dessutom och vem vet vi
mammor säger till våra barn som kommer att bli till deras sanningar???

I alla fall hoppas jag det inte är försent att skaffa sig lite av den där diciplinen
och röja upp här hemma och i hälsodelen av mitt liv...

Det jag vet och skulle kunna coacha vem som helst annan om borde
jag väl kunna rycka upp mig och fixa för mig själv?

Nä, nu ska jag fortsätta med min glada dag.
En dusch, lite frukost och kanske loppis, mat på Brasiliansk resaurang
och en sväng om Köket eller så till kvällen.

Solen skiner, vackert gråskiftande moln drar fram över skogen
i guld, rost och mörgrönt och några enstaka löv virvlar förbi mina oputsade fönster...
och jag är glad!

<3
Allt Gott

smärtsamt faktiskt...

att inte bli hörd till punkt.
Det är en sak jag kämpar med och har kämpat med i massor med år
och jag begriper inte hur man gör.
Men jag vet så klart att många blir utsatta för den kränkningen
varje dag, inte minst våra barn.
De är mitt uppe i att berätta något för dem väldigt viktigt och
så kommer en vuxen och vill förmedla något viktigt in emellan och
så har de tappat tråden. Jag försökte hålla tråden i samtalet jag trodde
jag var mitt i efter föreläsningen tidigare i kväll.
Men någon kom upp vid sidan med viktigare saker att tala om med min
vad jag förstod.
Ångest och för att visa att vi var mitt i sökte jag min bänkgrannes
blick men den halkade av och för att inte tårar skulle komma hittade jag
på en buss att springa till.

Jag hann med den och nu är jag hemma och funderar över innehållet
i vad vi hört om konflikter och hur man kan hantera dem, hur
utvecklande de kan vara...

Men det blir så svårt att applicera på de konflikter man har
med sig själv.

Ja, ja hur som helst.

Allt Gott

ja men...

sitter jag inte här igen med lite att berätta???
Jo då, det är banne mig så pass...

Idag är en grå dag och inte känner jag mig nåt nöjdare än igår...
Halv fem är tidigt att gå upp och Freddan som jag åker bussen med
kvart över fem varenda onsdag är beundransvärd som orkar varje dag.

Fast jag har en teori om det där, kan det vara så att om
man gör det varje dag så blir man van?
Man kanske till och med rumlar upp i ottan på helgen liksom
av ohejdad vana???
Jag vet inte... mig tär det på.

Och att de inte sett till att "ettan" går en minut efter att
min buss kommit ner till Drottningtorget istället för en minut
innan kan jag då inte heller förstå.
Kan det vara för att jag ska stå där och frysa vid halv sexsnåret
i dryga tio minuter?
Eller för att jag ska hinna köpa mig en kopp i Pressbyrån som
precis har öpnnat... där står samma tjej varje
onsdag ( en till som säkert är van) och undrar om jag vill ha en
nybakt kanelbulle till kaffet.
Klart jag vill men jag är väl vuxen och kan stå emot åtminstone en
del frestelser. (kramellburken här är bra träning tycker jag)

Kaffet puttrade så gott när jag kom fram...
Hur ska jag klara mig nu när jag blir ensam igen?
Tittade in på torget för att köpa något litet som minne, att bli bortglömd
är väl värsta fasan.
Själv försökte jag muntra upp mig med Lila...

Mobilen har fått ge mig tiden så länge nu men

när jag såg den här fina lila tänkte jag:

Är jag vuxen eller?

Klart jag ska kolla tiden på ett ur som vuxet folk gör!

köpte...

Och jag måste ha sett ut som en äkta fågelholk när
spårvagnen kom och jag hörde mitt namn bakom mig
just som jag skulle sätt foten på nedersta trappsteget.

Lilian!
Vem??? Kände inte igen någon...
Jo, där stod han ju "Prins Bertil"
Hahah
Jag håller till och umgås lite med andra mer eller mindre
nätberoende människor (nick som vi kallas) på en community
och där har vi haft lite kontakt i en massa år nu och så står han
där på perongen och känner igen mig...
Allt väl hann vi ropa innan vagnen gungade iväg.

KvartöverfemFredrik är förresten också han kommen ur nätet
liksom min goa kompis Ankie.  Håkan som jag snart beger mig
till Turkiet med kommer från samma ställe...
och en liten gäng goa människor runt om i vårt land som jag mejlar med
ibland.
Jag tycker nog att det mest är tjafs och tråkigheter där nu
för tiden men visst har det givit mig många trevliga stunder...

"Vi ses på nätet!!!" ropade "Prinsen" när dörrarna slog igen.

Allt Gott!

<3

Bitterosv...

Hm... Jag är missnöjd. Gnällig och motgångsfokuserad.

Jag har bestämt mig på att skriva mig en lista med allt
jag inte gillar och den kommer att bli lång!!!

Fattar då inte hur det kunde bli så här när jag i
grunden är en positiv och lösningsinriktad person... det
var i alla fall vad jag tänkte om mig själv.

Men nu är jag missnöjd; med min insats på mitt jobb,
mina arbetsuppgifter eller otydligheten i demsamma.
Jag är urless på att under dagarna göra världens
viktigaste jobb medans halva nätterna går åt att
klura ut hur det ska gå till att få alla att må så bra
att de blir trygga och stabila innevånare
i det samhälle jag vill bli väldigt gammal i.

Jag förstår inte varför inte det skulle vara ett arbete lika
värdefullt som att se till att dessa blivande
vuxna räknar rätt och stavar ordentligt.

Men i nya lagar tas det upp hur vi i fritidshemmen ska
stödja ämneskunskaper och undervisa eleverna.
Ja, barnen på fritis har blivit elever och det vi
gör med dem är undervisning.
Och jag med min gamla utbildning är inte
 behörig, vad jag kan förstå, att ansvara för
denna undervisning, för det måste man ha
en nyare Lärarexamen med inriktning
mot barns och ungas fritid, eller vad den heter.

Jag är gnällig och jag känner att min kompetens
och barnens behov att få utvecklas till goa personer
satts åtsidan. Jag behövs i skolan.
Jag behövs där utan specialkunskaper i hur man lär
ut matematik och svenska eller något annat.
Nu säger inte jag att det är oviktigt att lära sig det.
Men det finns folk till allt.

Jag är en som vill vara mer som en annan vuxen
en som visar hur bra det är att kunna räkna i praktiken,
som kan väcka lust att lära sig mer
om hur man dubbeltecknar och pratar engelska...
Mer som en vanlig vuxen som inte är en fröken men
som vet hur barn fungerar och kan se till att de har det
någorlunda bra när de inte får vara tillsammans med
sin familj för att de vuxna där behöver tjäna ihop till brödfödan
eller lära sig ett och annat för att bättre kunna göra så i framtiden.

Jag tänker att ingen, ingen vill lära sig något alls som det
inte ser någon nytta i att kunna.
Att presentera nytta skulle kunna vara min grej.
Att väcka lust.
Jag är en som är rädd att lust inte bara dyker upp utan att det
krävs inspiration och förbilder.
Jag vet inte.

Trött känner jag mig med vår stora grupp och arga barn
som inte får den tid de behöver och med lokaler
som är så där...
skulle säga något om andan i kollegiet men vi hinner i
alla fall säga Hej!
i korridoren.
Dina barn och mina och jag lever med ständig ångest.

Att tiden är för kort nu för tiden kommer att stå på min
lista och att ett leende ett tack och ett ögonmöte människor
emellan är så sällsynt när man ska ta sig fram
någonstans där människor finns.

Jag har en motspelare på Wordfeud som tar alla mina rutor
och lägger sina masspoängsord på.

Jag tänker att jag borde komma igång att rör på mig...
tänker och magen
växer och visaren på vågen pekar längre och längre åt höger...
tröstar mig med en karamell, det är jag värd!

Fast det var rätt gott där i solen idag.
Gyllene löv dansade på vindarna.
Vi lekte en ny lek på fritis där det gällde att komma
på vad tre av barnen hade gemensamt.

VFUn börjar lida mot sitt slut för en av mina elever och snart har hon
bara sitt exjobb kvar att skriva och jag tänker att jag lärt henne allt jag kan:-)
Vi tog en sväng om LaSombrita för lite Sangria och några Tapas efter
jobbet idag och det var så gott.

Nu är det mörkt och tyst och jag ska dra mig mot sängen jag...
i morgon ringer klockan halv fem.
Men jag gnäller inte :-)

Allt Gott <3

Ett sug...

efter att skriva en kortis kommer att få min morgon än mer stressig än den redan är...

Skickade iväg lillaJ med taxin och tog stavarna ett varv i höstkylan.
Jag tänker så bra till stavgång.
Blir precis lagom varm och andas kan jag hela tiden trotts att pulsen stiger.
Men min utrustning behöver uppdateras om jag ska komma igång med uteträning, frös om rumpan. Komma igång ja, en runda var tredje vecka kan ju inte precis kallas träning men det gör ju ingen skada heller, kanske var just den här turen den som fick mig att komma igång igen...

Hur som helst så kanske bloggen vaknar för det dök upp en lust och flera ämnen att ta upp när jag gick där med kalla lår och skinkor och aktade mig för att halka på höstlöven som dekorerar världen.
Fallna, fläckiga äpplen som fyller gräsmattor men aldrfig kommer att bli till glädje för någon mänsklig mage doftar och solen stiger...

Det blir en fin dag, en bra start på sista veckan innan höstlov.
Turkietresan närmar sig med stormsteg, kollar vädret varje dag nu
och det ser inte så tokigt ut.
Klart, det kan hända mycket på två veckor.

Ja ja in i duschen...

Allt Gott <3