att Ghost skulle...

spela på Liseberg och jag skulle gå på Bokmässan.

Det hände mycket på en samma dag och
en av döttrarna behövde mig som garant för att hon var
hon mitt i allt ihopa.
Jag är en trött gammal tant men orkade mig iväg till mässan
och smart som jag är köpte jag biljett hemmavid och
slapp stå i den kilometerlånga kön för att komma in och trängas.
Det är en himla massa folk och jag hann faktiskt inte hälften av vad
jag hade velat hinna innan det var tid att kila vidare till nästa
punkt på planeringen, vännerna som skulle komma med tåget.
De skulle se Ghost på Liseberg och hinna äta något gott och köpa
bekväma skor.

Tänk om jag skulle gå med dem på Liseberg...

Hur som helst blev väl jag kär i ett par galet färgglada stövletter under
tiden mer rockiga skor i svart provades i ett annat hörn av affären.

De är för dyra!
Jag behöver inga nya skor!
Fina är de... Men jag ska hålla i mina pengar nu 1100
är långt över gränsen!

Vi åt Thaimat för på den Turkiska restaurangen var det fullsatt när vi kom.
Thai är gott och jag kände mig nöjd och glad men tröttoch lämnade
vännerna föratt åka hem och vila.

Min första tanke imorse var på de fina skorna och på röret där
jag samlat tior ett bra tag nu.

Jag tänkte att om det finns tillräckligt för att köpa skorna i
röret så är det ett tecken att jag ska ha nya skor i alla fall, hällde ut
pengarna i soffan och började stapla dem tio och tio på soffbordet.

Det var elvahundratio kronor.
Jag bestämde mig för att sätta in pengarna på mitt Icakort och betala med det.
Men Ica tar inte emot 110 guldtior på en söndag.
Undrar hur de gjort om jag hade handlat istället för
att vilja göra en insättning.




Ja ja, när jag kom till skoaffären fanns skorna inte i min storlek.

-De finns på Backaplan ser jag, sa den trevliga och hjälpsamma expediten.
-Jag kan ringa och be dem lägga undan skon åt dig tills imorgon för nu
stänger de om en kvart.
-Tack, sa jag.

Men jag ville inte riktigt ge upp dagens idé utan gick med raska steg till
Brunnsparken och hann lagom med en buss mot HjalmarBrantingsplatsen.

Med en sekund tillgodo och expeditens goda vilja hann jag in i affären
och kunde hämta skorna redan idag och nu ska det sovas,
fem kvart i timman som mor min alltid brukade säga.

Allt gott

 

att försöka fånga nattens tankar på dagen.

Jag har börjat vakna mitt i natten igen.
Det är ganska irriterande för jag hade en lång period av nätter
med oavbruten sömn.
Jag vet i och för sig inte hur kvaliteten på den där sömnen
var för jag var alltid väldigt trött när väckarklockan skrällde för
att få liv i mig på morgnarna.

Det var nu inte sömnproblem jag ville dryfta idag.
Utan, igen, problem med hur vi ska utbilda morgondagens
vuxna och där med dem som ska ansvara för vårt samhälle inom
ett par decennier.
Jag låg där och vred mig mellan lakanen och till sist gav jag upp.
Fångade in telefonen från nattygsbordet och öppnade Facebookappen.
Flera av mina vänner har länkat till en artikel i GT skriven av Frida Boisen
om hur föräldrar lämnat över makten till sina barn och att de borde ta
den tillbaka.
Det vore väl bra om det bara var att säga till dem att det ska veta att
det är bra för barnen att deras föräldrar tar ansvar, ställer lagom krav
och har förväntningar på de små liven.
Men det är något vi i min generation (och den innan kanske) missat i
fostran och skolan i utbildningen av dessa föräldrar, något som
utbildningen dessa föräldrar fick när de gick i skolan inte tänkt på.
Föräldrar informerades enbart vid, de två gånger
om året återkommande, kvartssamtalen. Eller om eleven misskött sig så klart.
Men föräldrar är viktiga.
Varje individ spelar roll och hur man bemöter andra påverkar
bilden de skapar av sig själva.
Många unga  föräldrar idag inser inte, för de har inte den bilden av sig,
att det de gör och säger spelar någon roll för någon annan än dem själva.

Jag vill poängtera att detta är högst egna och helt luddiga tankar tänkta
mellan två och halv fem natten när mörkret vann över
ljuset igen för ett halvår framåt. Tankar jag försöker få någonn
ordning på i text i dagsljus.
I den länkade artikeln nämns en liten pojke som får positiv bekräftelse
på sitt beteende som kan ses som felaktigt den första dagen i skolan.
Han har säkert befäst det sättet att närma sig nya saker redan i
förskolan och där har de inte haft kompetensen att bryta och ge honom
tryggheten att våga säga

- Ja vad kul, en ny lek!
utan givit honom bilden av sig själv som en avig person som
säger ifrån när han inte är nöjd.
Mamman som vill sin lille älsklings bästa tänker säkert inombords
att hon gärna haft med en son son till uppropet som inte utmärkte sig
som klassens buse första dagen.
I artikeln tolkar jag det som att det rätta vore en skarp tillrättavisning från
vårdnadshavaren.

Skäll gör inte saken bättre men tillrättavisningar behöver inte vara
det samma som bannor.
Det kan vara stöd att och förståelse för att ett beteende inte alltid
ser ut att betyda det det på ytan är. Vi behöver själva bearbeta de
känslor det väcker i oss som vet "hur man uppför sig".

Vi som arbetar i skolan har de barn vi fått att arbeta med, en bunt
individer uppfostrade av den första riktigt stora föräldragenerationen
som delat fostran mellan hemmet och barnomsorgen.
Det är spännande och vi kan inte begära något mer än samarbete.
Jag vill finna ett förhållningssätt där var och en av dessa små personer
hittar en god medborgare, en god självkänsla och medkänsla för de
andra i samhället inom sig och som ger dem en god utbildning
som kommer att utveckla vårt samhälle så att det klättrar på den där
listan med världens lyckligaste från åttonde till toppen helt och hållet.

Nu funderar jag på en liten lur...

Allt Gott

gnäll...

är det verkligen befogat att traska runt här hemma med
mungiporna hängande i knähöjd?
Borde jag inte vara lite nöjd, lite tacksam ändå?
Är det jag gnäller över verkligen reella orsaker för beklagan?
Nja, det beror ju på hur man ser det.
Bara förmånen att faktiskt kunna gnälla när man är lite låg,
är ju om en tänker efter, värd att vara tacksam över.

Att det är ensamt gör ju samtidigt helt konfliktfritt, jag bestämmer
vilken delikat middag jag ska laga, stekt tilapiafilet med potatismos
smaksatt med vasabi, vitlök och basilika, vin både i och till
maten blir det också.
Fjärren sköter jag, konstigt nog är det ishockey på men den borde
väl vara slut snart och inte är det någon mer än jag som
kan klaga över att jag inte fått städat klart idag heller.

Städningen, som inte blev av, är väl väl inte så mycket att
gnälla över egentligen heller, det finns en massa att vara
nöjd och tacksam över vad gäller den.
Tre tvättade och hängda maskiner.
Stoppa in i maskinen, välja program, fylla på tvättmedel,
trycka på knappen så sköter maskinen allt själv inget blaskande
med baljor och tvättbrädor.

Disken står och självtorkar och det är fakltiskt trevligt att diska.
Jag vet inte vad det är som hindrar att jag gör det lite oftare.
Jag har varmt vatten i kranen, diskmedlet just nu är vackert grönt
och doftar äpple. Och nog är jag tacksam över tipset från min chef
en gång för så där 25-30 år sedan att koka tvättmedel i brända grytor.
Popcornkastrullen som blivit bränd är  spegelblank och fin igen och
det gick på ett litet kick medan jag stoppade potatisarna som
jag verkligen inte varken sått eller skördat i saltat vatten.

Ja, just det nu är de nog klara att mosas så jag lämnar med
ett nöjt leende på läpparna över till dig som kanske och har
lite helgdepp att dras med och önskar...

Allt Gott

att min också hette Margareta.

Men att hon fick vara den fantastiska lärare, förebild och
inspiratör hon var och arbeta ifred för all kritik och alla
åsikter om vad och hur vi elever lärde oss.

Senare har kritik riktats mot mängdläran vi ägnade oss åt på matematiklektionerna
(den kunde Margareta inte välja bort, det var väldigt styrt på den tiden vad, hur
och när man skulle läsa) men jag känner att den matte jag lärde mig gjort att
jag fixar att betala mina räkningar, räkna ut den procentuella
rabatten på reaplaggen, ha koll (någorlunda) på tiden och
blanda ihop rätt mängd av ingredienserna till riktigt goda rätter och
bakverk när jag vill.
Att kunskapen om logaritmer och ekvationer, grafer och formler
inte räckt till för att begripa gymnasial matte är nog mer en fråga om intresse
och läggning än om grundkunskaper.

Vi gick glada till Skånhällaskolan varje dag och vi arbetade idogt
med vad Margareta, vår lärarinna, bad oss och hemma frågade
våra föräldrar om hur dagen varit och berömde oss för våra framsteg.

Om det skrevs någonting om skolan och dess kvalitet i tidningarna eller
talades om den på tv har jag ingen aning om.
Jag vet att vi ungar fick veta att skolan var viktig och att det var viktigt att
vi gjorde vårt bästa där.
Ja sedan blev vi äldre och på högstadiet började väl även jag att ifrågasätta
vad vi fick lära oss... och hur.
En del av våra lärare verkade ha stagnerat och tröttnat.
Och läroplanen kändes som om vore den från medeltiden.
Ungdomar behöver mera utmaning än vi fick kan jag tycka.

Idag verkar alla vara experter på skola.
Alla har rätt att tala om hur dåligt skolan sköts och inte har de
som egentligen borde veta bäst, forskare inom pedagogik och metodik och
didaktik, mandat att föra utvecklingen åt ett acceptabelt håll.
Detta sköts av en politiker som sentimentalt pratar om sin lärarinna
i sjuttiotalets Sjuhäradsbygd.
Som under sina år vid styret inte lyckats hitta mycket positivt
att föra fram om sitt ansvarsområde utan snarare vänt varenda sten
för att hitta fel och brister och saker att reformerar som det känns för
mig som varit i det området ungefär lika länge som han.

Idag skriker löpsedlarna ut till elever på väg att köpa sin energidryck
eller sina chips att skolan är sämst igen.
Det skrivs att eleverna får mindre och mindre kunskaper
och är riktigt usla på de kärnämnen som krävs för att komma
vidare i sin utbildning.
Nästa dag måste de tillbaka igen.
Tillbaka till skolan som beskrivs som värdelös och inte lärt dem någonting.

Vad pratar man om  där hemma idag?
-Är det någon som varit dum?
-Är läraren snäll emot dig?
-Men håller ni på med stavningsregler ännu?
Det finns ju rättningsprogram i datorerna.

På tv pratas det om läxhjälp och om RUT är tillämplig när någon
vill anställa någon att läsa läxor med sina barn.
Läxor är och har alltid varit väldigt orättvisa om någon
är intresserad av min synpunkt.

Fritidshemmens grupper fylls på med barn och för varje år blir
grupperna större och större.
Varje elev får fler relationer och stressen ökar samtidigt.
Pedagogerna som arbetar på fritidshem blir dock ej fler och
får mindre och mindre tid att stödja och leda mot de mål
som skollag och läroplan sätter upp för fritidspedagogiken.

Jag har ett salutogent synsätt på det mesta.
Jag tror att det vi hyllar och lyfter växer och utvecklas.
Jag vet att många av våra ungdomar går ur skolan med betyg
som inte räcker till.
(Jag ser förresten att många vuxna som gått ur skolan långt före
både Björklunds och Baylans tid, inte kan vare sig stava eller syfta rätt.)
Det är inte skolan nu det är fel på.
Absolut inte på elever eller personal.
Det är synen på skolan och det man kan/får/måste lära sig där som
är det viktigaste att vi ändrar på.

Skolan är bra!
Vi bor i ett underbart land som erbjuder förskola, skola,
särskola, fritidshem, sommarskola, kulturskola, jo nejm itt, utbildning till alla.

Om eleverna känner sig privilegierade som har allt detta och
om deras upplevelse av sin vardag stämmer, många av dem älskar
och ser upp till sin lärare även idag nämligen och tycker att de lär dem
viktiga saker, med den som de ser på tv, hör politiker och i stort sett
vem som helst yttra sig om så är jag övertygad om att vi klättrar i
tabellerna från PISA (om det nu ska vara så viktigt).

Och det jobbar så många Margaretaor runt om
i vårt land ännu som brinner för skolan.

Allt Gott