katten...

som klättrat så att den inte vågade klättra ner igen.
Och kvinnan som fåfängt sträckte sig från stegen som inte ens nådde halvägs upp till katten.
Om mannen som stod med armarna i kors och inte hade en aning om var man kunde hitta en längre stege för att komma högre upp.
Kattstackarn hade visst suttit där, tio meter upp mot den blå himlen i sin klyka, och ropat hela dagen. Räddningstjänsten var visst inte att tänka på, hörde jag när jag kånkade vidare på mina kassar. Jag kunde inte göra något till eller från där och jag tål ju inte ens katter ju...

Men jag hörde på radion om en liten pojke som räddningstjänsten faktiskt ryckt ut för.
Tre år är han och hade under en promenad med mor och far råkat fastna i en klippskreva.
Tre år. Jag vet inte hur det gick till men allt yngre barn får allt större rörelsefrihet och
därmed större ansvar för sig själv. Vi vuxna skaffar hjälmar, grindar, spärrar och diverse andra skyddsattiraljer för att känna oss trygga att de inte skadar sig och de invaggas i en trygghet
som i många stycken kan vara falsk.
För det finns alltid platser som är oskyddade och andra personer som har fokus på något annat.
Jag tycker det är viktigt att vara rädd om varandra så klart men om man glömmer av att lära sig att vara rädd om sig själv???

Klättra inte högre än att du kan komma ner igen är en av mina paroller och om du hoppar där på stenarna så kan du ramla... Nej! där uppe vill jag inte att du är för jag kan inte laga dig om du faller... Se dig för när du går över gatan och var säker på att bilföraren sett dig innan du går över.

Man lär sig sina gränser genom att pröva och misslyckas och man tränar sitt omdöme för vad som kan vara farligt genom att slå sig lite granna.
Gör vi våra barn en tjänst genom att lära dem att andra vaktar och aktar dem i alla lägen och håller undan, slätar ut och rättar till så de lugnt kan fara fram som de små jehuer de är.

Tankar som jag tänkte när jag strävade uppför sista backen och en katt inte lärt sig av sin mammas varningar en gång...

(men kanske ändå att den kom ner tillslut)

<3
Allt Gott

att bli...

lyrisk.

Nu är det fint.
Ja inte precis dammfritt eller renputsat i fönstren men oj vad härligt med sol!
Den lyser och värmer och människor ler och vänder sina ansikten mot himlen för att ta
till vara varenda stråle.
På nätterna skiner en måne som gör mig lyrisk och när jag steg ut genom
porten härom morgonen drog ett sträck med vilda gäss kacklande över mitt huvud.
De flög i en perfekt pil rakt norr ut och såg ut att ha kursen helt klar för sig.
Ja och idag kom en svanplog över trädtopparna i samma riktning under vår skogspromenad
och jag blir lyrisk. Lyrisk över att se barnen fara mellan träden och upp och ner i bergen.
Att det är bekvämare att färdas på gångvägen bryr de sig då inte ett dugg om.
Det händer ju lite tråkiga saker som tappande av mobiler och skrapande av kinder
men i det stora hela är det underbara timmar jag har på torsdagförmiddagarna under
våra promenader. De har lärt sig känna igen talgoxens sitsituande och idag
hittade vi blad på kaprifollianerna och fina vita videungar...
Här hemma flaxar det av papegojvingar och tjatter kring mitt huvud men det
verkar som om våren har inverkan även på inomhusfåglar från andra länder.

Känner mig lite stolt när jag lyckats slutföra ett tioårigt projekt idag.
Det är konstigt att saker man ska göra en gång blir förhalade och förhalade.
Men nu har jag i alla fall extranycklar att låna ut om jag reser bort eller får besök
som behöver komma in medan jag är på jobbet.
Tio minuter tog han på sig, skomakaren, att göra nycklarna och jag räknade
snabbt ut att det blev en minut per år jag inte fått det gjort... lite knappt.

Nu ska jag inte förhala tvättvikningen utan få det klart och vam vet om vippan hinner
fram ett varv innan solen sjunkit så långt att jag slipper se hur nödvändigt det vore...

Allt Gott
<3