diskdosan.

11.18 sa han att klockan var.
Då var det tolv minuter kvar av mötet.
Mötet jag kände att jag inte hade något att tillägga som
skulle göra något för att förbättra läget.
Men nä då 11.18... matluckan började glappa och det var då ingen hejd på ordflödet. Jag vet att livet är tufft.
Jag vet att våra barngrupper är så mycket för stora och jag har förstått att det är hårt att lämna sina kollegor med alla de små vildbasarna för att själv ta rast eller sätta sig att planera.
Men det är just vad vår chef har sagt att vi ska göra...
Jo, det brukar ju sägas att barnen ska gå först.

Men hur tar vi hand om dem?
Hur lär vi dem att respektera oss när vi inte visar dem att vi respekterar oss själva och vår arbetsinsats mer än att den går att utföra i timma efter timma utan vare sig rast eller förberedelser...
Jag vet att det låter hårt och att jag inte heller lever som jag lär i alla stunder men hur i hela världen ska vi orka läsåret ut om vi inte ser till att räta på ryggen, göra något som kan berättas med glädje och börjar belysa ljuspunkterna för varandra?
Har vi inte snart berättat tillräckligt för varandra hur tufft det är och hur gärna vi viljat ha mer personal. Låt kvaliteten bli efter den nivå politikerna bestämt att betala för och låt dem ta ansvaret för bristerna som uppstår när vi inte längre räcker till... Det är vår arbetsinsats vi avlönas för.Vår kunskap och vårt engagemang.
Men där får det vara stopp vad mig anbelangar, min hälsa är mer värd än det som kommer in på konto varje månad.

Och i personalrummet står en dosa med diskmedel som jag fått i present av en vän som är vän med uppfinnaren av densamma.
Ja, man häller lite utspätt diskmedel i diskdosan.
Sedan duttar man med diskborsten på locket och det kommer en pytteliten, men lagom för en koppdisk, mängd diskmedel. Ekonomiskt, miljövänligt och bekvämt... Men trots att jag satte upp en bruksanvisning och skrev under har ingen av de hundra cirka som diskar sin kopp där kommenterat dosan. Jag tänker att de inte använder den heller för diskmedelsflaskan är snart tom. Igen. Men i diskdosan är det gott om medel.

Alltså diskmedelsförbrukning är ju vad man måste kalla en bagatell när vi missar målet i vårt arbete med barnen. När media varje dag kommer på nya saker att publicera som skolan misslyckas med och borde engagera sig i men som jag ser det så är det de små detaljerna som gör att jag kommer till mitt jobb varje dag. Ett leende, en kram, någon skojig kommentar eller någon som kommer på att de lärt sig något. Det kan ju även vara så att det är detaljerna som kommer att ge oss kraft igen.

<3
Allt Gott