...tidningsartiklar som beskriver en annan verklighet

 

Dörren till expeditionen står på glänt.

Där innanför arbetar två fantastiska personer med allt som rör elevers plats i skolan och hos oss på fritidshemmet. De ser till att det söks vikarier för oss som blir sjuka och har alltid ett leende på läpparna och gör sitt bästa för att hjälpa till med precis vad man kommer med för bekymmer.

Jag tittar in och önskar god morgon, hej hej, blir svaret. -Hör av dig om vikariesituationen, det är många som blivit sjuka idag.

Utanför är det fortfarande mörkt, snön fram till dörren, som öppnar sig själv när man närmar sig, är skottat. Mot skolan strömmar ungdomar och barn, en del ensamma, några i grupp eller par och många med en förälder vid handen.

Jag möter trötta tonåringar på väg upp för trappan arbetsrummet. Trötta men inte för trötta för att svara på eller bjuda på ett hej! eller god morgon. De sitter där på bänkarna i korridoren i väntan på att lektionerna ska börja.

Någon behöver träffa sin lärare och ber mig se om den finns i lärarrummet när jag hämtar min kaffekopp. Det är en stämning skapad av unga människor under utbildning och i beroendeställning till de vuxna om omkring som i sin tur är beroende av samhällets goda vilja för att stötta deras utveckling.

Vi är flera som arbetat här sedan Järnbrottsskolan och Slottsbergsskolan slogs ihop och blev Frölundaskolan 2010. Vi flyttade in med hela grundskolans årskurser från små förskolebarn till nian i en före detta gymnasieskola.

Det var en omställning, en utmaning, krävdes anpassning… Det var roligt.

Jag arbetade på grundskolefritids då. Vi hade lokaler anpassade för vår verksamhet, vi var personal som man idag skulle tycka var lyx, vi hann leka, pyssla, gå på utflykt och planera för vår verksamhet. Jag hade ett fint samarbete med grundskolläraren i en etta. Eleverna i den klassen var också barn på "mitt" fritids på lov och eftermiddagar.

Efter ett par år antog jag utmaningen att skapa ett fritidshem för eleverna i Särskolan (idag Anpassad Grundskola). Genast anställdes en ersättare för mig men snart ersattes ett av fritids rum av skolverksamhet… Ekonomin var anledningen.

Ekonomin är anledningen till att vi idag ser fram emot ännu en mager termin efter en där pengarna tog slut innan vi handlat upp dem.

De där eleverna som får höra nu att de går på en dålig skola får ännu mindre tid med sina vuxna. Flera i personalen slutar nu bland annat för att de jobbat längre än pensionsålder, det kan väl bara tolkas som att de trivs och ser sin insatts som värdefull? Tyvärr sätter visst ekonomin käppar i hjulet för ersättare.

Några flyttas för att ekonomin (igen) inte tillåter att de stannar på vår skola och någon annan har en lucka för den kompetens de besitter. Någon slutar för att de haft ett vikariat som inte förlängs. 

Jag som känner mig ganska säker på att jag kan arbeta vidare är glad och förhoppningsfull trots allt. För några år sedan lämnade jag skolan, även en lärare i fritidshem kan behöva lite omväxling. Men mitt i en samling på ett annat fritidshem i staden ringer en före detta kollega (jag ringer så klart tillbaka när samlingen är slut) kollegan berättar att ny ledning kommit till Frölundaskolan och nu ska nya tag tas och skutan vändas…

-kom och var med!

-okej, sa jag.

Japp skutan är vänd, elever visar varje dag att de vill, lärare hejar på mig och på barn och elever. Rektorerna syns i stora hallen, i bamba och på skolgården.

Jag kan ärligt säga att det kan vara svårt att få kontakt med chefen om jag behöver stöta och blöta något bekymmer jag stött på. Det beror dock inte på deras ovilja, utan att kön till dem är lång och vi som kan vänta och har förtroende att lösa mindre problem på egen hand hamnar längre bak i kön.

 Jag som tycker väldigt mycket om mitt jobb och min skola blir ledsen av att läsa svartmålningen av den samtidigt som den inte ges möjlighet att fortsätta på den rutt den, numer bara ganska, nya ledningen stakat ut.

Angående att det skrivs om narkotika, rekrytering är jag ledsen att jag är novis. Jag vet väl att det finns lite  var stans idag. Vad tystnadskultur beträffar, jag skriver ju det här...

Vi har skolan full av barn och elever från så många kulturer att jag inte ens vågar ge Dig ett gissat antal. Vi har busiga, rädda, tysta, engagerade, högljudda, trötta, omotiverade, kontaktsökande, glada, bekymrade, oroliga, ja så klart finns alla sortens personer med alla sorters beteenden och känslor representerade hos oss på Frölundaskolan.

Det är en tillgång, så som eleverna jag ansvara för på fritids i Anpassad grundskola också är.

Om Du vill hjälpa till att vända skutan, blunda så klart inte för problemen, men peka helst mer på allt det goda som sker varje dag på våran skola… Det du vattnar växer.

Vilken fantastisk möjlighet, låt oss ta den.

allt gott <3

https://www.gp.se/debatt/allvarligt-att-man-vill-tysta-ner-problemen-pa-frolundaskolan-.59476d11-6a70-4b33-8ff0-5dac5cf0b4cd

slagg

 Lilis hade sin pappas släktingar i Bergslagen där han var uppvuxen i Ramshyttan någonstans i närheten i Örebro. Hon fick hälsa på farbror och faster i trakterna och andra gamla människor som bjöd på svart vinbärssaft och sockerkaka i trädgården och de bodde som hon minns det mitt ute i skogen. Små slingrande, grusvägar att promenera på mellan träden. Hon kom ofta efter och visst väntade de, de vuxna när hon ropade på dem men började gå alldeles precis när hon kommit ikapp.

Hon fick ofta höra hur trevlig och väluppfostrad hon var men minns det som att det hon sa, oftast var roligt, något att roa sig med som vuxen. Hon satt mest tyst och drack den där vinbärssaften som hon inte alls gillade.

Något hon tyckte om var de där högarna med slagg som låg här och var längs vägen när de var på promenad. Blå, grön, turkosskimrande "stenar", en rest från den tiden de utvann järn ur markerna här.

Hur det gick till hade hon ingen aning om. Det har hon inte idag heller trotts sin vuxenhet. Hon brukade plocka med sig av slaggen och den hamnade i grusgången vid sommarstugan. Undrar om de ligger kvar där under schaktmassorna som de nya ägarna fyllt på med för att få det fina huset som de byggt i höjd med vägen.

En klädbutik, där hon bor idag, har öppnat i ny regi med nya ägare och delvis nytt sortiment. De säljer fortfarande kläder, rättvist och ekologiskt tillverkade men har också lagt till ett stor utbud av smycken och kristaller...

Idag kunde hon inte motstå ringen i silver som låg där i montern i fönstret.

Bergsslagsslagg, sa expediten och så klart kändes dragningskraften till smycket så självklar. En ring i silver med en sten som minner om barndomen, som kommer från samma plats där hennes rötter är. Det känns speciellt och vacker är den. Morfars ring benämnde dottern den när hon ville prata om den en stund efter att hon fått se den.

Att slaggen inte kallas slagg utan Swedish Blue och är en storsäljare i Amerika var ytterligare kuriosa att nämna kring min nya fina ring... 

Man får köpa smycken till sig själv!

Allt gott <3

att möta en hund

 Idag var vi på promenad på rasten. 

Vi tog en lite annorlunda runda än vanligt och alldeles i början mötte vi en ung kvinna med barnvagn och en liten toffeefärgad vovve. 

Plötsligt hade vi bytt sida på trottoaren och jag undrade om det kändes lite farligt med hunden.

"En chiwawa, är det en chiwawa?" 

"jag tror det" "Jag tycker det ser ut som en chiwawa, den är pytteiten och urgullig." 

Den unga kvinnan stannade, hunden viftade på svansen och såg verkligen intresserad av att hälsa på oss. 

"Får vi hälsa?" "Ja så klart"

Den lilla söta hunden kommer fram till mig och jag hukar mig och sträcker fram handen.

Hundpussar fick jag men att bli klappad ville den inte, det märktes tydligt.

Nu var det kompisens tur men bebisen i vagnen var med intressant den här gången... 

Hjärtevärmande vinkningar ner i vagnen och vi gick vidare efter ett tack och ett hejdå.

Promenaden var så mysig med samtal om allt mellan simning, vänskap och skridskoåkning mot slutet mötte vi ytterligare en hund. Denna var betydligt större och svart och vit. Mitt sällskap hamnade åter igen bakom min rygg, hundägaren såg och stannade.

"Är du lite rädd för hundar du?" "Du kan få prova att klappa om du vill men först kan du bara vara där lite och titta om du vill..." 

Hunden som heter Sasha närmade sig mig och ville gärna bli kelad med och jag klappade henne lite men sedan smög hon vidare och jag tror hon kände respekten. Hon vände om, backade in bredvid och satte sig så fint så att klappning utan rädsla kunde ske. Vilken klok hund. 

"Nästa gång som vi går på promenad vill jag gå med dig och klappa hundar också Lilian. Det var en fin promenad, en fin dag.

På Frölunda torg stickar de tillsammans och där är smyckat liksom Knitting peace.

Det ger hopp och jag älskar det <3 

Allt gott <3

skriver av mig lite bara

Jag har retat mig på folk som står i vägen när jag ska gå av spårvagnen, på andra som har familjeträff med barnvagnar och allt mitt på trottoarer och gångvägar, när kön till bankomaten korsar stråket där gående ska passera.

Jag har tänkt att det är underligt att cykla på trottoaren och speciellt när man cyklar mot gångtrafiken, lite konstigt att prata högt i mobilen om privata saker i kollektivtrafiken.

Jag gillar att hitta saker på sin plats hellre, än undanstuvade och ur vägen för att dyka upp senare någon gång när det är något annat jag letar efter, framme till den stund de stoppas in på sitt eget utrymme.

Jaha ja, och varför sitter jag och skriver ett blogginlägg om vad jag gillar och vad som stör mig att det verkar som så många andra bara rent skiter i.

Jo vet Du, jag tror att det hänger ihop...

Jag tror att, att det inte längre är så viktigt för många att ta ett steg åt sidan, att ge någon ett leende eller en uppmuntrande kommentar. När det inte längre spelar någon roll om jag går på toa mitt i filmen eller om min telefon ringer mitt i föreställningen.

Då kan jag inte heller förvänta mig att någon annan visar mig hänsyn. Eller?

Men det gör vi väl, blir störda? Jo det blir vi och vi blänger surt på dem som inte vet att uppföra sig, som är i vägen för oss på det sätt som vi själva är i vägen för dem.

Men vi, vi har ju anledning och det är ju bara jag, det kan väl inte störa någon. När någon blänger surt på en vill man liksom försvara sig, det är ju sen gammalt och blänga surt tillbaka och mumla idiot kan man ju alltid göra.

Men nu...

Folk skjuter varandra, ibland missar de och skjuter någon annan och en bomb kan också detonera nära den som gjort någon som kan skaffa en bomb upprörd. (utdraget till extremen)

Hur långt har det gått i att inte bry sig, att bli kränkt och vilja ge igen?

Vet du, jag tror att det handlar om fostran och omtanke, engagemang och att känna sig sedd någon gång under sin uppväxt... Till exempel att någon sagt, "släpp fram tanten" och tanten, mött din blick, lett vänligt och sagt "tack lille vän, så snällt av dig".

Jag är ledsen men jag tror att inte alltid föräldrar till dem som växte upp nyss eller växer upp nu hinner, orkar, vill för det känns svårt att ställa krav på de små liven. De har ju långa dagar i förskolan, skolan, på fritids och med sina fritidsaktiviteter, läxor och så spelen i datorn och på Ipaden.

Kanske har de kontakt med "okända" vänner på nätet där finns det ju möjlighet att få uppmärksamhet, uppmuntran och bekräftelse... mat för dopaminet som är belöningshormonet som vi alla njuter av när det flödar genom hjärnbarken.

Det som ger välbehag det vill man göra mer av.

Det som skapar obehag det vill man undvika så mycket som det går. "Var finns den positiva förstärkningen?" ropar hjärnan uppe i skallen... och den kan banne mig inte se skillnad på om det är något positivt för andra som förstärks bara att man får uppmärksamhet och bekräftelse på den man tycker att man är och vill vara.

Jag är ledsen för det här inlägget... Jag är ingen expert alls men jag är en tänkare och en optimist.

Jag är säker på att hårdare straff, militärer, fler poliser och att avlyssna random misstänkta personer inte är vägen till ett gladare, mjukare och tryggare samhälle. Speciellt inte när pengar tas ifrån de platser där fostran kan ske och barn kan få bekräftelse på att de är goda och behövda i vårt samhälle. Skolan som fått ett så dåligt rykte och dit vi ändå tvingar våra barn och unga för att möta numer stressade vuxna som hamnat i ett ekorrhjul av konsekvenstrappor och tillrättaviselser och ungar som utmanar för en liten stund med en vuxen.

Jag tror inte heller att lösningen ligger i att media tjôtar hål i huvudet på oss andra om eländet som händer.

Jag tror att det vi ser i mörkret är det vi riktar vår fiktiva ficklampa emot och lyser på...

Finns det goa grejer?

Kan vi ge de uppväxande hopp om ett samhälle där vi har plats och alla är vi.

Jag tänkte börja här i bloggen att se om det finns något glatt att nämna varje dag för dig som läser... kan vi göra ringar på vattnet?

Ta det för vad det är. Jag är kanske naiv men vad fint det vore om fler var det och trodde på människorna och kärleken...

https://youtu.be/5IeK4wMRInY?si=8WwEIYoYgpf93MT_

Det kommer bli bra... allt gott <3