att ta mig i kragen...

få lite färg på ögonfransarna och kamma till mig.

Ska ju ner en sväng till stadens vimmel för att träffa en av vännerna.
Och en av mina goa gamla elever som visst hade nån spännande affärsidé på gång.
Klart hon får berätta för mig men jag ska inget ha. :-)

Trött och lite vimmelkantig efter middagsluren plattade jag till de slitna topparna en aning med tången. Åh, vad skönt det ska bli när min mammalediga bästa frissa börjar jobba nu i oktober igen. Och jag har bokat tid, tre härliga timmar med småprat, och tillverkning av nya slingor och avklippning av gammalt lurv längst ut på varje strå.
Det blir inte tantkort ännu.
Hon har lovat mig att säga till när det är dags och inte är det ännu hoppas jag.

Jag fick en diagnos som den som förklarade smärtan i min axel, artros.
Artros... Jag har inte vågat googla men i min värld får man det när man blivit gammal och utsliten. Jag är inte gammal och jag tycker att jag äter bra och jag har alltid rört på mig om än bara periodvis i organiserad form. Jag fick informationen att doktorn skickat mig ett brev som borde kommit igår, men det kom inte idag heller. Tur att jag ringde ändå för nog är en usliten led lättare att leva med  än rädslan för det allra värsta...

Nästa år fyller jag femtio, ont lär jag väl ha då och då men jag får inte slarva med min träning och då kanske håret åker av och några andra tantattribut kommer till...
eller inte.

Allt gott

att vänta.

Vänta på att energin ska återvända så jag orkar ens tänka på att jobba igen.
Vänta på att armen ska sluta göra ont så jag vågar röra på mig, kan sova, slipper oroa mig för vad som är fel och kan tänka på något annat en stund.
Vänta på att läkaren ringer och berättar hur mina röntgenbilder såg ut, han sa inget om att han skulle höra av sig men det vore väl underligt att inte få återkoppling???
Vänta på att fredagskvällen ska komma så jag äntligen får krama om en av alla vänner jag har men inte träffar tillräckligt ofta.
Vänta på att ersättaren äntligen kan börja jobba så jag kan ta avstamp i mina nya arbetsuppgifter. Vänta på besök idag som gör tiden gladare och mera kärleksfull.
Vänta på söndagen när alla mina flickor och jag ska gå på bio tillsammans.
Vänta på inspiration att skriva något som är värt att läsa i bloggen.
Vänta på kommentarer.

Jag väntar mest...

och medan jag väntar går tiden.

att ha ont.

Jag är inte van att inte funka. Jag brukar sova gott och röra mig obehindrat. Det som kroppen sagt nej till har varit för tunga skivstänger och sånt eller för enformig påfrestning av konditionen. Men nu ligger jag vaken för att jag inte hittar någon ställning där axeln inte värker. Jag får hitta nya sätt att klä på och av mig och igår när jag skulle släcka min sänglampa nådde jag inte strömbrytarn utan fick ta till högerarmen...

Har ingen riktigt aning om när det började men jag tränade en massa under våren. Yoga och bodybalance så härligt, och jag kände att jag blev starkare och snyggare till en dag när det bara gjorde liiite ont i axeln. Tänkte att lite vila skulle läka den inflamation i muskelfästet jag diagnostiserade mig själv med. Så kom semestern och jag vilade och vilade. Det blev inte bättre så jag tog kontakt med osteopaten som ju kan muskler. Tre besök á 600 senare tyckte jag att några dagars ökad rörlighet men fortfarande ont var för dålig valuta och sökte vårdcentralens läkare istället.

Så nu väntar jag svar från röntgen och prover. Det är inte lätt att erkänna men nog finns det läskiga diagnoser som jag oroar mig för och som känns så fullständigt självklara i mörkret när jag ligger obekvämt och väntar på John Blund. Tur att solen går upp och sjukgymnasten svarar i telefonen på direkten idag. Lite morgontv, morgonkaffe och morgonhumöret stiger en aning trots att jag får vänta två veckor till mitt första besök.

Nä... nu ska jag fylla på in kopp.

Allt Gott

När man äger en blogg...

och inte skriver i den är man då disrespektfull mot dem som vill läsa det man funderar på?
Jag tycker nog det och vill därför be om ursäkt för att jag uppdaterar så glest...
Men det är det inte också nedvärderande av läsaren att fylla bloggen med ord utan större mening eller tanke? Jag tycker det och jag värderar Dig som läser högre än så och har jag inget att säga är jag hellre tyst.

Men...

När jag själv tittar in i mina vänners bloggar och ser att de tänt ljus, känner sig krassliga eller blivit friska, rest utomlands eller jobbar järnet så blir jag glad. Kan någon bli glad att läsa något om min vardag också vill jag faktiskt bidra med det och tänker väl att jag borde väcka liv i Lilis om...  igen.

Ett försök en grå dag i slutet av september med ond arm, hosta och några  dagar till att krya på mig.


Allt Gott