Jag tycker om att hon får blommor, Karin.
Fast hon står där så ensam och ser ganska sorgsen ut, om du frågar mig,
har hon en blombukett instucken i handen allt som oftast och
det ser kärleksfullt och omtänksamt ut på något vis.
Skulpturen av karin Boye står utanför vårt stadsbilbliotek här i
Göteborg. Det var väldigt länge sedan jag var där inne bland alla
böcker, men idag fick jag anledning då dotra kom på att hon missat
ett arbete och måste ha en bok helst igår...
På första bilblioteket jag besökte fanns den inte inne men på
stora stadsbibban skulle den inte vara utlånad så jag begav mig dit.
Jag var tvungen att göra ett nytt lånekort till och med så länge
sedan var det jag var där. Jag blev överväldigad av känslan där bland
viskande studenter, böjda över svåra formler och betydelsefulla
teorier och unga och gamla bokmalar strykande längs hyllorna
sökande den godaste boken.
Jag visste ju vad jag var ute efter och gick direkt fram till disken
och frågade var boken stod och fick direktiv hur jag hittade den,
men...
trots ordning och reda och bokstavsordning och fakta för sig och
utländska böcker för sig. Prosa här och lyrik där så gapade platsen
för just min önskade bok helt tom.
Fan!
-har den hamnat fel så är den omöjlig att hitta, sa mannen bakom disken.
Så jag fick åka hem med oförättat ärende och dottern hon får på nåt
sätt lösa sin uppgift ändå.
Lite glad blev jag igen när jag mitt på Avenyn mötte honom, med hatt och
jeans och håret fladdrande i ansiktet.
Underlig den där känslan, när man bara vill säga,
-Hejsan! Hur är det med dig nu för tiden?
Det känns liksom som om man är bekant. Men så har jag ju alltid varit
lite förälskad i Karl-Einar. Redan när han hette Charlie och drog
kondomer genom näsan ut igenom munnen...
Visst, de där kläggiga blodklafset han höll på med ett tag kunde
jag väl vara utan. det tittade jag bara på lite snett emellan fingrarna.
Men nu... en sommar utan att besöka varieten på Liseberg är otänkbar.
Allt Gott
<3
