att kolla upp ur det där mellanrummet...

mellan dit jag ville och där jag var.

Att jag inte lär mig!

Landade i den där glipan igen mellan kunskap, förmåga och förutsättningar. Mellan vilja och kunna, mellan hur det ser ut på ytan och hur det är när jag tittar närmre på det.

Det kanske inte är en stor sak men för mig blir tillvaron falsk och förljugen, jag gillar att se sakerna som de är...

Ska jag förtydliga mig?

Okej...

Som när internetet fylls av kalendrar inför jul med fina uppdrag om att Du ska le mot någon idag och när jag gör så möts av en hård blick, en suck. En annan dag utmanas du att hålla upp dörren för din granne i entrén och det första jag möts av när jag ska ut är en glasruta i fejjan...


När den du tycker om och vill vara med mest hela tiden och säger sig älska dig och samtidigt radar alla fel och brister som hen kan finna att du har... och du faller, krymper och undrar om det är värt det.

Ska jag någonsin förstå?

Ja och om du har ett arbete med tydliga mål och ramar och  fullt med kunskaper och idéer... Ett viktigt arbete tycker du att det är. Det du ska utföra handlar till stor del om framtiden i det samhälle vi delar, det samhälle som redan idag behöver en adventskalender full med uppmaningar om att säga hej om du möter någon i trappan.
Då försöker i alla fall jag gärna hoppa över raviner för att ro det i hamn.
Men det går ju inte själv... Tillsammans kan vi åtminstone kanske bygga en spång.
Det är därför jag tycker så mycket om mitt nätverk.
Där lever illusionen av en målstyrd kvalitativ verksamhet.
Där kan vi prata om vart vi vill hur vi kan komma dit.
Där finns stigarna upp ur djupet, upp till dit jag ville.

Och så är det ju det där med RMI, tänka positivt och att se möjligheterna men ständigt rusa in i hindren.
Var kommer de ifrån?
Vem ställer upp dem så jag snubblar ner i Helevetesgapet gång på gång.
Det är jag, jag vet och det är kanske fel att ha förväntningar och förhoppningar på mig själv och dem jag arbetar med? Jag vill inte tro det så jag gissar att jag hoppar igen när jag kravlat mig upp för branterna. Jag tänker att jag nog kommer att få ett leende i retur, en kram  och kraft att driva utvecklingen vidare i fritidshemmen..

Det är ju bara ett mellanrum och jag vill inte stanna eller streta upp dit jag startade. Framåt är allt jag kan och vill behöver bara vila lite här emellan.

I väntan på ork kollar jag upp efter en livlina eller varför inte en repstege :-)
tar sats, och snart börjar uppstigningen...

allt gott <3 p="">