hur sjukdomar börjar dominera bloggen.

Det verkar krävas nåt att gnälla över nu för tiden för att skrivlusten ska rinna till.

Gnällt har jag gjort ett bra tag nu och inte har det hjälpt ett dugg
för jag har fortfarande ont i mitt bröst, får hjärtklappning och
blir andfådd vid minsta ansträngning.

Trodde väl att det skulle gå över... lät tiden gå ett par veckor men sedan
blev jag faktiskt orolig på riktigt och stannade hemma från jobbet en
måndag i början av januari för att få en akuttid till vårdcentralen.

Det är i och för sig ganska så smidigt att få en tid men det tar en dag, det gör det.
Först ska en ringa direkt på morgonen, knappa in sitt nummer och
få en veta vilken tid de kommer att ringa tillbaka, mig ringde de vid tio och
jag fick en läkartid vid två.
En dag av väntan.

De är trevliga på min vårdcentral.
En känner sig välkommen där och doktorn var en ung tjej som behövde
springa och fråga en mer erfaren kollega om EKGutskriften hon fick från
labbet efter mitt besök där...
-Ska det inte ta nåt blodprov också? frågade jag.
-Jo jag kan väl ta ett hb, svarade hon lite disträ.

Jag har ont och mår faktiskt inte bra på nåt sätt och doktortjejen tycker
att det finns en avvikelse bland hjärtslagen och avråder mig från att resa
till Kap Verde om två veckor, resan som var mitt stora glädjeämne i vintermörkret.

Hjälp, jag har hjärtproblem och kan inte flyga!!! Vad ska jag göra?

Jag avvaktade med avbokningen det var svårt att ta in alltihopa.
Och på tisdagskvällen hade jag skapat mig en infarkt i tanken.
Hjärtat slog i öronen och armarna domnade, nacken ömmade och
jag ringde 1177 för att ha någon att tala med när paniken kom krypande.
-Vad gav doktorn dig för förhållningsorder?
-Har de undersökt ditt hjärta?
-jag kan ju inget råda dig till härifrån du får ta beslut om du vill åka
till akuten eller inte efter hur du mår.
Jag, jag visste ju inte. Doktorn skickade hem mig utan några råd mer än
att jag inte borde åka på semester, hur stora avvikelser var där egentligen?

Nä, jag ringde äldsta dotter och hon gav sig ut i sena kvällen för att
sällskapa sin mamma, söta ungen. Vi tog en kopp te och betsämdeatt en
tur till akuten var i alla fall bättre än ingen om det nu var så att det var allvar.

På Sahlgrenska tog de mig på allvar, de tog ett nytt ekg, blodprover och
lyssnadepå min berättelse och skickade ut mig till dottern i väntrummet igen.

Klockan var väl runt halv elva. Vid tolv behövde jag göra ett bessök på toaletten
och på väg där ifrån mötte jag en gentleman med filt över armen som hämtade
en mugg vatten och försvann in i ett litet rum vid sidan bakom grå vikdörrar.

Han såg så världsvan ut att vi log mot varandra och tänkte i samförstånd
att detta var en stammis.
Men han hörde inte när de ropade upp  hans nummer så vi pekade diskret
åt vikdörrens håll så att personalen skulle få ta hand om honom.
Han blev inte så glad och jag och dottern fick flytta in på avdelningen
för att han inte fått sova ifred och polisen fick komma med ett par bilar för
att han skulle lämna akutens väntrum.
Det är ju inget gratishotell heller? och hur kunde vi veta?
Varför tog han en nummerlapp om han ville sova ifred?

Nio på morgonen efter kom doktorn och sa att mitt
hjärta mådde fint!
Hon hade granskat proverna de tagit under natten och ekget
tillsammans med akutens överläkare.

Älskade Sofie hade suttit klarvaken på en pinnstol hela natten bredvid mig som legat klarvaken på en brits medan vi väntat på att något skulle hända.
Nu hände det.
Akutdoktorinnan lyssnade på mina lungor, frågade upprört om
de inte gjort det på vårdcentralen och jag sa som det var, att de inte gjort det.
De är helt täta, lungorna och du har nog KOL.
Jag skickar en remiss på spirometriundersökning.

-Jaha men hjärtat då?
-Det är inget fel på ditt hjärta!
-Men tycker du då att jag kan göra min semesterresa?
-Åk och ha det underbart!

Åh, vad härligt!

Jag fick med mig recept på en inhalator och kortisontabletter att ta i fem dagar.
Inhalera skulle jag väl få vänja mig vid.
Medicinen fick hjärtat att banka mer och huden att pirra jag mådde inte alls
bra av den men vad gör man. Jo, som doktorn säger!

Jag fick komma till spiromitriundersökningen nästan direkt när jag
kommit hem från den blåsiga Afrikanska ön Sal.
Och den visade helt normala lungor.
-Du har ingen KOL eller astma.
-nähä?

Jag skulle slippa komma tillbaka till vårdcentralen tyckte läkaren
på akuten så jag fick ett besök hos "Medicin" på Sahlgrenska och det
kändes väl bra innan jag träffade läkaren som ville ha allt till att jag har
det jobbigt på jobbet.
Han hittade en öm punkt på min bröstkorg men jag kunde inte riktigt säga
om det var bröstet eller vad som gjorde ont och då slutade han undersökningen.

De tog något blodprov på något hjärtgrejs och ett ämnesomsättningsprov för att
jag frågade om det.
-Bra idé sa doktorn det kan vi kolla.

-Jag skickar provsvaren till din vårdcentral.
-Men jag vill inte gå där.
-Det är de som får gå vidare med undersökningen.

suck!

Ja, så var det dags för arbetsEKG.
Det var jobbigt! massa sladdar och en skäggig doktor som höll
koll på två cyklande patienter i angränsande rum, mig och en till och
en egen sköterska med fina tatueringar.
Läkaren lyssnade på hjärtat la huvudet en aning på sned och frågade om
någon tidigare sagt något om nåt litet blåsljud?
-Nä?
-Nähä, så släppte han det, kollade på min dataskärm och bad mig
sätta mig på cykeln och börja cykla.
Jäklar vad jag cyklade.
170 sa sköterskan om elektroden på min handled.
-Hur jobbigt är det? Hur anfådd är du? ja, på en skala då så klart mellan
ett och tio.

Jag cyklade 145% av förväntat.
Och hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen innan jag kunde prata
andas som folk igen.

De sa inget mer än att jag skulle få resultatet av min läkare på vårdcentralen.
Tjejdoktorn som de lovat skulle ringa idag på eftermiddagen men som inte
gjort det alls.

Eller det kanske var hon som ringde när jag med fulla kassar var på
väg över vägen och precis svarade det dolda numret samtidigt som hon la på.
I så fall varför ringde hon inte igen?

Hon hade skickat ett brev igår när jag kom hem från jobbet.
Inget roligt brev, ett om förändringar och ytterligare undersökningar
med underliga namn. Det hade varit skönt att få prata med henne...

Så nu är detta en tants blogg om sjukdomar och fortsättning kan komma att följa.

och hur som helst... Allt Gott

sina tankar om sista tidens kulturella upplevelser.

Nog drog magen ihop sig och hjärtat grät en skvätt i bröstkorgen
när Jesus i sin ensamhet i Getsemane, förådd och förnekad, skräckslagen
inför planens fullbordan på Långfredagen, sjöng ut sin ångest inför oss i
den flera tusenhövdade publiken i Scandinavium igår.
Visst tårades mina ögon när Higgins på grund av sin oförmåga att
kommunicera, trots professuren i språkvetenskap han innehar, fick lämna
scenen i ensamhet utan den kärlek han borde ha förtjänat.
Han fick leva sitt liv utan  den kvinna som ville ge
honom det han var oförmögen att ta emot.
Jag vet inte hur djup den är, scenen på Stadsteatern, men han fick allt
vandra en bra bit i sin skrynkliga rock och den röda rosen han
hade i handen var det sista vi såg innan ridån föll
och applåderna brakade loss.

Men idag när allt var djupryst och hjärtat så sakteliga frös till is på
huvudrollsinnehavarinnan i filmen vi såg och det enda som kunde
rädda henne och "världen" var en kärlekshandling.
Då sliter hon sig ur prinsens armar för att rädda sin syster.
Hon försakade kärlekens kyss och plötsligt såg
man hur hon började tina...
Då hörs en rörd barnstamma någonstans i salongen utbrista,

"Detta var en handling av äkta kärlek!!!"

och glädjebubblor steg i min mage medan hjärtat skrattade lyckligt.

Tiderna förändras.
Internationella kvinnodagen har just passerat och fina små barn förstår att
det inte är en kyss man passivt tar emot av den "vackre prinsen" som
är kärlek utan en handling i solidaritet med dem som behöver.

Allt gott