bland blommor...

Det här är berättelsen om en liten del av en
liten pojkes liv, en liten del.
Hur ska det gå för honom?
Han är ett yrväder, det glöder i den
mörka blicken och det ostyriga lockarna
vill hänga fram i ögonen.

Han är inte still några längre stunder
och vi tjatar och vi gnatar;
-Spring inte! -Skrik inte!
-Slå inte din kompis!
-Ni kan väl leka lugnt och fint.
När han sitter och bygger blir det gärna vapen,
han är sju år, automatvapen
och missiler bygger han.

På fritis leker vi inte krig.
Det finns så många olika erfarenheter
från kriget
och inte kunskap nog att ta hand om
de känslor som sådana lekar
väcker hos vissa.

En dag berättade han ett minne, hur han sett
män slå varandra blodiga från sitt
gömställe under bordet.

Idag ville jag läsa en saga för honom.
"-Gud så barnsligt" såg jag att han
ville säga, men lät sig övertalas.
Vi läste en gammal bok om en pojke
som fick en hund. Trots stenåldersspråket
och de tråkiga bilderna fångades han av
historien och bad mig läsa mera. Den här
gången blev det en nyare bilderbok
också denna om en pojke och hans hund.
Här fanns lek och spänning och
förstås ett lyckligt slut. Men innan det
slutade lyckligt har den lille killen
sett fiender kika fram bakom sanddyner,
granater explodera i de gråa molnen
och förväntat sig att huset
skulle brinna ner.

När mamma kom för att hämta frågade
jag hur nära kriget de varit.

Mitt i.

Släktingar har dött, deras stad
finns inte som den var och inte deras bostad.
De ville inte ge upp.
Först begav de sig till en lugnare plats i
"sitt land" men kriget kom även dit och
de beslöt att de skulle leva där
de hörde hemma och begav sig tillbaka "hem"...

Men de gav upp.

Nu bor de här i Sverige. Nu läser mamma och
pappa försöker få ett jobb. Min lille vän
bygger en identitet, med minnen av krig och
kämpande föräldrar. Hans fröknar har inte
den tid de skulle behöva
för att lyssna och lyssna igen.
Han är ju inte den ende lille killen...

"Var tyst du stör" "du måste var snäll",
"du får inte slåss",
"du är stygg bara stygga barn slåss" hela dagen.

Vi lär honom att han är omöjlig...
och han blir omöjlig.
Han lär sig att vuxna infödda har jobb
och vill sätta honom på plats
och att hans föräldrar är instängda i
bostadsområdet där de bor bland människor
från hela världen med samma bekymmer
att förstå språket och kulturen.
De hjälper varandra så gott det går
och en del känner värdelösheten slå klorna i sig.

En liten del av en liten pojkes liv
så många andra öden det finns
så många liv som ska byggas...
Hur ger vi unga framtidstro?

Jag arbetar i ett slags Rosengård...
bland människor *ros*