björkfröna..

låg som ett gyllene täcke på bilen som parkerat under
björken i backen sista biten.

Flickorna på gården påminde om "Ebba och Didrik"
(minns du inte tvserien så snälla leta upp den i svts öppna arkiv och njut)
med sin dans, de fladdrande hästsvansarna, tajtsen och de färgglada tshirtarna.
De var nog i tioårsåldern och poserade för fina foton tagna
med Iphonen i rosa skal med öron.

Det skiftar mella blågrått och klarblått ovanför och löven i Delsjöterängen
börjar alltmer anta höstens betagande färgprakt.
Solen håller på att gå ner och reflekteras i masternas toppar.

Tankarna är mycket kvar där jag tillbringar stora delar av
mina dagar. Kroppen fick stanna där betydligt längre än schemalagt
idag också.
Och ändå, det blev mycket kvar att grejja med på tid som inte finns.
Det är så mycket jag förväntas göra och så mycket jag tycker jag
behöver göra.
Det är så mycket som jag vill göra men som diverse hinder
tornar upp sig inför...

Själv är bäste dräng.
Har jag hört många gånger genom åren liksom
många kockar sämre soppa.

Jobbet är en soppa. En god och mustig soppa med ingredienser du
aldrig kunde drömma om.
Och när jag travade sista biten mot mitt enkla tjäll dök en
metafor från förra årets föreläsning med Jörgen Oom upp i vindlingarna.

Han pratade om Initiativstegen.

Längst ner befinner sig de som tänker: "Någon borde göra nåt åt.."
Lite ovanför dyker de som tycker att "Dom borde allt fixa..."
Sedan minns jag inte riktigt om det fanns någon innan
nästa som insett sin delaktighet i utvecklingen
och gärna utbrister:"vi måste ta tag i detta!"
Är en initiativrik kommer som en följd av att en sett något
som behövs fixas till: "Jag gör't"

Ja det tänkte jag på...

Men nog blir pannan blodig av allt stångande.

Allt gott

Helgen som gick...

var fantastisk.

Den innehöll övernattning hos ett väldigt rart par på
Hönö som vi fann efter lite letande på Eniro, Google och
ett samtal med 118 118...
Det var inte så lätt men resultatet blev väldigt positivt.
Vandrarhemmet Havskatten var fullbelagt för de hade visst
bröllop på ön och jag önskar så klart brudparet all lycka.
Men, innehavaren gav oss nummret till paret på Rödvägen som
hade en stor dubbelsäng, badrum och bjöd på  en fantastisk frukost
innan vi begav oss ut i det som blev en störtskur så snart
vi satt oss i bilen.

Åkte en sväng, fyndade glas, uppläggningsfat, filterpåsehållare
och lampetter på loppis och fikade lite med de goa vänner som
vi har innan dags för begivenheten som tagit oss till ön,
krönikespelet Stora Mööt.
Det regnade en del men Bed&Breakfastdamen lånade ut sitt
största paraply till oss och jag höll det så högt jag kunde för
att inte skymma dem bakom.
Ingen klagade så det gick nog bra eller så tyckte de bara synd
om oss som var så dåligt förberedda.

Kungar kom och gick, sjöslag utkämpades, öbor skvallrade
och karoliner marcherade.
Ena stunden var kungen Dansk i nästa Norsk eller
Svensk men öborna var sig lika och pratade samma rotvälska.

Sedan ville vi ha något i magarna, det blev ett lite udda
restaranbesök som fick avsluta vistelsen i norra skärgårn
för denna gång.
Vi ville äta lite fiiint, fisk, vi var ju ändå på öarna.

Så jag kollade lite vad som fanns via min telefon
och fann Strandbaren på  Öckerö...
Jag har ätit där förut och blev förvånad att de hade en så fin meny
nu förtiden.
Den ligger bra till om man ska till fastlandet sedan
så jag tänkte att vi ger det en ny chans.

"Kom in å ed, maden e klar!"
står det på en skylt på väg uppför rampen
som leder mot entrén till den så när som på nåra
ungdomar tomma lokalen.

Vi väntade i baren för att tala om att vi kommit och gärna
ville ha något att äta.
I köket var det fullt snack och någon torkade lite på en
bänk där kunde jag se.
Men ingen kom oss till mötes, så vi stod där vi stod en stund till.
Så kom då en ung man och vi framförde vårt ärende och
fick varsin meny och ett löfte om att han snart skulle hjälpa oss.

Det gick snabbt att välja den helstekta röspättan, den såg
jättegod ut med champinjoner, räkor, skirat smör och kokt potatis.

Efsborg mötte KalmarFF på den enorma tvn och minuterna gick...

-Herre jösses, sa jag, vilken tid det skulle ta att beställa här då.
När det gått en kvart var jag faktiskt riktigt sur och frågade om vi
inte skulle gå.
-Vi ger det till tjugo i, sa Håkan.

Med en minuts marginal närmar sig den unge mannen
och undrar om vi bestämt oss...
-Jarå, för en kvart sedan, sa jag lite surt och han bad
om ursäkt och bjöd på förrätt.
Vitlöksbröd, tsatsiki och friterad ost.
Jättegott.

Rödspättann kom snabbt in och jag försökte
verka lite mindre grinig genom att påpeka hur gott det såg ut
när det serverades.

Men sedan blev jag grinig igen för fisken, den var rå.
Och inte en kotte syntes till som vi kunde be om färdiglagad mat.
Vi väntade med vår kallnande råa fisk, efter en stund fick vi kontakt
och tallrikarna bars ut i köket igen.
Killen var lugn och bad om ursäkt igen och medan vi väntade
knackade bordsgrannen bakom mig på axeln och sa att han varit
ute i köket och sagt till dem att inte servera rå fisk.
Det var ju hans stamställe och han tyckte det var så trevligt med
fastlänningar som kom på besök och inte ville han att
Strandbaren skulle ha dåligt rykte...
Han talade likdant som skvallerkäringarna i krönikespelet
och passade på att dela med sig av sitt recept på makrellbölla.

De innehöll både makrell och lög och det var vigtit att
stega i riktit smör så klart...
Det hade säkert gjort med vår rödspätta som nu kom in
igen och var genomstekt och jättegod.

En och en halv timma senare och nästan döva av allt det
buller som killarna vid bordet bakom oss lyckades prestera
blev vi bjudna på kaffe på maten,
betalade och åkte hemåt med färjan Beda under regnbågen...

Allt Gott

glad och tacksam

Tack alla ni som läst och gläds med mig...

Jag vet att om jag fått skriva texten annorlunda idag
så hade ni varit där ändå och det värmer i hjärtat.

Att vara en "här och nuperson" som jag
hjälper mycket när man ska vänta och inte vet ett dugg
vad det är man väntar på...

Så trots att hjärnan för det mesta var i tutten lyckades jag
ändå ofta hämta upp den till sin rätta plats
och njuta allsång, solsken, lindblomsdoft, bilturer, vänner,
fina barnbarnen och barnen... Där och då, här och nu...

Jag sa till mig på skarpen när tankarna blev för eländiga
att OM det skulle bli nåt dumt av detta så fick jag ta det då!

Det hjälpte mig att ändå tycka att det gick rätt fort...

Idag har jag bara ett litet blåmärke på utsidan vänstra
bröstet och på måndag börjar jag jobba igen...

Allt Gott

När man vaknar en torsdagsmorgon...

bredvid en snusande vän och upptäcker att det finns något hårt
och obekvämt i vänster bröst som inte varit där innan stannar tiden
upp och allt blir i gråskala.
Nej det var väl inget, tänker man och känner igen...
jo den är där den där knölen stenhård men inte ett dugg öm.
Jag låtsas som det regnar tänker man men när vännen sömndrucket
tittar upp frågar man ändå,
-Brukar det vara så här?
-Nä, ring! och vart ska jag köra dig.

Jag började med 1177, där letades uppgiften att bröstmottaninen i
stan stängt så ring vårdcentralen eller kirurgen, sa sköterskan och
jag fick ett telefonnummer till Östras kirurgakut.
Ringde och ringde men det var upptaget och upptaget och
emellan ringde jag Närhälsan, som de döpt om vårdcentralerna
till här i stan, och telefonsvararen där lovade att de
skulle ringa upp vid en viss tid mitt på dagen och jag väntade...
ringde det där numret till Östra och kom till sist
fram till en rar sköterska som inte visste nåt om tuttar för
Östra sjukhusets kirurg har hand om magar och tarmar och
tar dessutom enbart emot patieter med remiss.

Så jag fortsatte vänta på samtalet från Närhälsan och det gick
mer än en halvtimma över utsatt tid och jag började bli säker
på att jag knappat in fel nummer där i all förvirring.
Men så ringde en sköterska och berättade att dagens akuttider
var slut och att jag måste ringa klockan sju imorgon bitti.
Okej, så då gjorde jag det och fick en tid frampå eftermiddagen
där en kvinnlig, bekymrad läkare kände på knölen och höll med
om att den väl var som en plommonkärna i storlek ungefär och
att sånt där ofta är helt ofarligt men att man måste ta det på allvar
och hon skulle skicka en remiss till mammografi på Sahlgrenska
på direkten.
Hon kände inte till hur deras väntetider var och beklagade att
hon inte kunde vare sig lugna mig eller skynda på tiden tills
jag fick komma och bli undersökt.

I alla fall blev hela jag satt i vänteläge, sömnig, gråtig, svårstartad och håglös...

Det tog inte ens en vecka innan kallelsen till Sahlgrenska kom.
(konstigt nog dagen innan kallelsen till den ordinarie
mammografiundersökningen vartannat år, den är avbokad nu.)
Jag mmsade den till en av döttrarna som erbjudit sig att vara mitt
stöd den dagen jag skulle undersökas. Jag är så tacksam för det!

En vecka till att vänta och när dagen kom och vi gick ut genom porten
och ner mot bilen skakade jag i hela kroppen.
Vad hade jag att vänta?
Tänkte ju rent logiskt att det är oftast helt ofarliga knutor man känner men...
jag vill inte beskriva bilderna ångesten målade upp i min hjärna för Dig.
Nej.
Visste att det var en undersökning jag var på väg till och
att jag antagligen inte skulle få ett enda svar vare sig lugnande eller annat.

Det var helt lugnt och fint i väntrummet, jag fick visa min
legitimation och vi satte oss ner mitt emot den andra
damen som satt där, ensam.
Jag kände mig lyckligt lottat att ha sällskap.

De var helt underbara där!
Skojade lite när jag berättade att jag helst inte ville ta på knölen
för att visa var den satt att den väl inte var min kompis...
Nä fy vilken ovän och inkräktare jag tyckte att den var.

Jag fick genomgå den vanliga mangeln och några extra bilder på vad
som efter att en läkare tittat på bilderna och ultraljudat bägge
brösten minutiöst visade sig vara en vätskefylld, helt ofarlig cysta.

Jag fick se på en tvskärm hur den tunna nålen närmade sig det
som såg ut som ett svart hål, inte plomonkärnestort
utan mer som en avokadokärna, och hur den träffade hålet som
krympte och försvann, hur mycket lymfvätska
(samma sort som i brännblåsor, sa doktorn) som hamnade
utanför mig nånstans vet jag inte.
Men de tårar av lättnad som steg i mina ögon svämmade
över och igen känner jag en enorm tacksamhet...
Du är frisk! sa de.
Jag är frisk, sa jag och motstod impulsen att ge sköterskan
som stod närmst en bamsekram.
Så vandrade vi ut i det blåsiga solskenet och
dagen blev en av de dagar jag ska minnas som de bästa.

allt gott

åt lunch igår...

på salladsbar vid Saluhallen i en källare där.
De är fantastiskt gulliga och har fräscha fina ingredienser som de kvickt
blandar ihop efter recept till diverse spännande varianter de
har på menyn, eller efter gästens egna önskemål.
Portionenerna är enorma och man står sig bra på en måltid därifrån.

På väg ut blir du varnad för att lämna din tallrik på bordet vid
uteserveringen. Runt omkring väntar hungriga måsar
och de bryr sig inte om det skulle vara en nyss upplagd portion
eller rester som någon inte orkat äta upp som står där på bordet.
De hugger in helt oblygt även
om bordet bredvid skulle råka vara befolkat.

Vi åt inne...

Jag föll för en sallad på menyn, GIsallad, det var kyckling i
den så jag bad att få byta kycklingen mot lax och det gick fint.
Den var mycket god med sin basilikayoghurt och lite ovanlig med
blomkål, morötter, vitkål och broccoli, marinerade i
nån smaskig dressing.

Plötsligt kom jag på att det knaprade så gott när jag tuggade
på de råa grönsakerna.
När tuggade jag på nåt senast??? frågade jag mig.
Jag vet inte.
Det är inte mycket tuggmotstånd i sojakorv, pasta och lax...

Nä, det var så härligt med det där knapret så idag tog jag en sväng till
affären för att införskaffa något eget härligt att sätta tänderna i,
att njuta av och träna käkarna.
Färska morötter i knippe är som godis och om du känner någon
liten gnagare så ta med dig blasten hem till den, för då blir du poppis.

Tog med en kasse flaskor och burkar för att panta när jag ändå gick.
Trots att det inte är nån ekonomisk förtjänst på burkarna
från Puttgarden så får ja säga att det känns riktigt bra att peta in dem
i pantmaskinen och att den tar emot dem nu för tiden.

Nu ska här skäras vitkål och delas blomkål i buketter och
blandas med den härliga oljan som finns kvar från Kretaresan och goda
torkade örtkryddor från Knecktgården köpta på Lisebergs trädgårdsdagar.

Sedan ska här tuggas!

Allt Gott

äntligen kom...

sommaren. Samtidigt med semestern faktiskt  och jag kunde inte hålla tillbaka ett litet fniss när jag skuttade uppför de sista trappstegen hem.

Jag är glad!

Lämnade ett tomt fritidshem med de sista låneböckerna under armen. Det är tomt på riktigt för om ett par veckor flyttar Gothiacupspelare in med bagar, madrasser och fotbollskor, så det gäller att hålla undan våra prylar så de inte är i vägen eller leks sönder av halvvuxna ungdomar från nån annan stad eller rent av nåt annat land. Låneböckerna hade jag tänkt lämna på biblioteket men det var stängt så nu har jag att läsa hela semestern :-)
Väskan blev lite tung att konka runt för jag hade bestämt göra slut på något av presenterna igen.
En bikini i mer lagom size var tanken, men den mer lagomma var för stor så jag köpte en lite för liten igen...
Måste man acceptera att årena lägger sig runt höfterna?
Jag VILL inte!
Jag får ta krafttag och byta fejsbok mot promenader. Och jag är glad att jag kan.

Imorse släpade jag mig till mitt jobb.
Förkyld under grå moln i iskyla och duggregn.
Ska det vara så här?
Jag måste hitta något att vara glad för här och nu och genast lyste
ursöta knallgula blommor emot mig från rabatten jag passerade.
Alldeles ovanför hade linden slagit ut men någon doft kunde jag
inte förnimma genom snuva och kyla.
Tror att linden också väntar till kvällen med att sprida sin underbara doft,
så en kvällspromenad får det bli, för lindblomsdoft är min absoluta favorit.

Och vem blir inte glad när
vindarna som prasslar med de lummiga träden på ens gård är ljumma, himlen är blå och solen värmer utanpå den allt för välklädda kroppen???
Upp sista trappstegen av med jacka skjorta och linne och prova den nya turkosa toppen... görfin och gladgörande är den, lika fin som den som jag fick lämna tillbaks för att de sytt så slarvigt på fabriken.

Nu vill jag använda ännu fler födelsedagspresenter...
Vem vill komma hit upp på toppen och hjälpa till att dricka av rosévinet jag lagt i kylen?
Det gäller att passa på för något som jag lärt mig genom alla år är att efter solsken kommer regn innan det blir solsken igen och ibland så dröjer det.

Njuter nu av att bestämma över mina kommande fyra veckor, av minnet av de goa kollegornas "trevligsemesterhälsningar" när vi skiljdes åt och chefens överaskande fina ord när vi stämde av
via telefon på vägen hem...

Det är väl ändå helt självklart att jag är glad!

Allt gott

Tankar under dammsugning...

efter att ha lyssnat på Jonas Gardells sommarprat...
Eller lite senare för mitt i alltihopa kom besök, främmat som vi så obegripligt brukar kalla det.

Ska försöka samla ihop tankarna för att försöka komma ihåg vad det var jag tänkte på just där  och då och vem vet om inte tankarna har snurrat vidare och tagit någon liten ny väg.

Det är ju ofta så när någon pratar om sånt som man själv tänker på ibland att man blir glad och känner en slags gemenskap. Så är det ofta när Jonas öppnar munnen. Han känns som en brorsa i sättet att beskriva hur vi lever tillammans här på jordkulan.

Jag fastnade för länge sedan för en liten dikt av Tage Danielsson:

"En droppe droppad i livets älv

Har ingen kraft att flyta själv

Det ställs ett krav på varenda droppe

Hjälp till att hålla de andra oppe."

Den dök upp i minnet när sommarpratet rörde sig kring att bära varandra och tårarna rann nerför mina kinder när kronprinsessans ord från Pridegalan om att torka varandras tårar spelades upp. Glädjetårar av rördhet över hur starkt jag kände att vi är här för att göra livet gott och lite lättare för varandra.
Vem ska någonsinn behöva skylla sig själv i sin ensamhet när vi andra finns???

För länge sedan kom tanken om våra liv och att vi finns här tillsammans som ett konstverk, en vacker vävd och knuten matta som hela tiden förändras och förskönas med hjälp av oss och våra upplevelser och handlingar...

Jonas berättade om en bekant som, när en faster lämnat livet här, hittade en låda på hennes vind. På denna låda stod det prydligt textat: "snören för korta för att användas" och i den låg de för korta snörena prydligt nystade.
Jonas ville inte rullas ihop i någon låda... han kanske inte hade ett helt användbart liv ur andras synvinkel. Mina tårar kom igen när metaforen fortsatte med att vi väl kan ta våra stumpar till liv och knyta ihop dem, trassla ihop dem och skapa något helt underbart av alltihopa.
I min tänkta vävda matta skapar varje liten tråd effekter och skiftningar i mönstret och saknas där en stump så bildas det ett hål, ett tomrum.

Just nu känns det lite tomt här hemma för främmaten åkte iväg igen med sina föräldrar. Men nog skimrar det lite extra om den tid man får vara tillsammans med sin lille kärlek.

 

 

 

 

Allt Gott

Helgfniss

Han la av en rökare som inte var av denna världen.
Hon fick knappt luften till sig när hon stönade;

-Herre jösses, vad har du ätit?!??

Han;

-Ätit? Jag har inte ätit... Jag har sketet!!!

det gäller att spela..

med och göra det hela just så härligt som man vill att det ska vara.

Jag riktigt såg hur den där "uppfinnarJockelampan" tändes ovanför chefens huvud igår när jag sa att jag behövde hjälp med bemanningen vecka 27.
- Kom upp till mitt rum imorgon kvart över två så ska vi titta på det då, tindrade hon finurligt.
- Nä, sa jag då äter vi mellanmål... jag har nog sett att alla fått smörgås och satt sig och kan vara hos dig tjugo över...
- Okej! men inte senare då!!!
- Hm, tänkte jag. Snart är det min födelsedag. Den sista man firar på min arbetsplats innan pensionsavtackningen.
Så jag anade ugglor i mossen, hade ju sett räven titta fram där bakom rekrorinnans öra.

Ett toalettbesök gjorde mig två minuter sen och hon han ringa efter mig när jag var på väg upp i trappan. Vi löste (om en väldigt snålt) bemanningen. (Ingen får bli sjuk, då rasar Uddens verksamhet ihop) Småpratade lite om min kommande resa och höstterminens escapader och sedan gick vi ut för att se om inte han som skulle stötta upp hos oss under sommaren satt i personalrummet...

Trots mitt förvirrade och till synes intet ont anande yttre, var mina förväntningar höga och jag hade blivit besviken om det bara hade varit så att han satt där och viskulle bestämma lite tider och så för honom.

Men

Nu brann ljus på borden, doften av nybryggt kaffe mötte mig i dörren och känslan att stiga in när, som det kändes, hela kollegiet står där och sjunger ♫Ja må ho leva♪♫ är obeskrivbar. Fick fälla ner  solbrillorna där en stund.

Så fick jag ett litet tal av Rektor, ett av kollegan, blommor och kuvert med presentkort, jordgubbstårta och en väldigt vacker truddelutt på flöjten av vår fina musikmajje.
Kramar fick jag med och gratulationer och komplimanger...är det en komplimang att någon inte tycker man ser så gammal ut som man är förresten???
Ja ja det var helt tydligt så menat i alla fall och jag blev glad.

Det är svårt att inte vara lycklig och tacksam i dessa dagar...
och går det som de sjöng, har jag lika många kvar som gått.

allt gott

Nu ska jag...

ta tag i all de där sakerna jag tänkte göra sen.
Sen har blivit nu men det är hur många olika saker som jag
skjutit på och jag är inte rätt logistigt skruvad så jag har verkligen tagit
tag i de flesta av dem nu
och det blir liksom väldigt rörigt när man, varje rum man kommer in i,
kommer på att man har något på gång där också...

Det är pappershögar, lampskärmar som ska pysslas klart,
damm-ning/sugning, listskrivande inför kommande evenemang,
packning inför loppis imorgon, fåglar som kallar på uppmärksamhet,
promenader som borde tas, silicon som ska fyllas i skarvar,
tvätt som ska vikas...

Ja allt som jag borde ta hand om lite hela tiden och som väl inte tar
så lång tid närman väl gör't.
Det är kanske just därför jag föser det på framtiden för att "det är så lätt gjort".

Herre jösses det tar en kvart att dammsuga, Jag gör det sedan.
Tvätten viker jag på ett par minuter, det kan jag göra sen,
Det är ju länge kvar och tar bara en liten stund att
skriva listorna, det kan jag ju göra senare.

Men nu är det mycket just NU.

Så jag tänkte att jag fortsätter sen, smet och skrev lite om
det innan sen blir nu och jag måste ta tag i grejorna igen...

Allt Gott

när jag kommer ut i skogen..

sätter tankarna fart.

Idag förundrades jag över hur skönt jag tycker det är att springa. Jag orkar bara kortare bitar ännu men antar att dessa bitar blir längre och längre tills de blir en riktigt lång och sammanhängande sträcka. Jag har minsan härdat ut i mitt joggningsmotstånd i nära nog 50 år men jag ger upp nu och  gillar det.

MEN

Jag gillar inte att fokuset på omgivningen försvinner när jag springer, så promenerande lär fortfarande bli favoriten. Man ser så mycket när man går som glädjer själ och hjärta. Allt från molntussar till nedfallna grenar, vackert glänsande koltrashanar, vitsippsmattor i vardande och brunt, dött blåbärsris överallt. Är det kylan soom tagit död på det? Får vi bär till sommaren? Att promenera är det närmsta mindfullness jag kommer i min vardag.

Vardag är det mest tycker jag och det är väl bra så man märker skillnad när det roliga börjar, som Alfons farmor sa en gång.

Jag kom att tänka på, när jag sprang där, att det finns så många sätt att med metaforer beskriva ett liv. Som en pannkakstårta tex...

Där pankakorna är dagarna som går, vardagar och rutiner, traditioner och invanda måsten. Fyllningen är alla människor vi mött eller upplevelser vi haft, alla minnen. En del smakar mer men går bara inte att få tag på igen, somt verkar bra vi vid första tuggan men redan andra bettet blir för mycket. En del fick vi nästan gratis och reflekterar knappt över att vi brer på av det i varje lager. Men nog skulle det saknas om det skulle ta slut. En del är beroendeframkallande och vi skulle gå genom eld och vatten för sådan fyllning och annan ger oss kväljningar för att vi förätit oss. Det är spännande det där och nya smaker väntar oss emellan kommande pannkakslager.

Tänker att om man ser på människor som varit fyllning och som man gärna hade förgyllt sin tårta med igen så funkar våran Fejsbok som en kokbok. Man kan sitta här och kolla, minnas och tänka att en dag så ska jag allt få till ytterligare ett lager...
Men samtidigt så bromsas jag. Av vad? Jag vet inte...

Men att springa smakar fint just nu och idag ska jag bre på ett lager vackra växter och god glass på Liseberg. Om en månad och en dag är min tårta 50 år hög, jag kan se den framför mig :)

Allt Gott

<3 p=""> 

att äta allt.

Det gör jag, i min tankevärd. Men mer än en gång har jag kommit på mig med att inte meddela värdfolket att jag äter allt utom kött. Jag har blivit sittande med potatis och sallad eller, av en generad vän, blivit severad en snabbt tillagad laxbit ur frusen som de turligt nog haft hemma.
Lika generad har jag varit. Man gör inte så.
Tackar ja till middag utan att tala om sina matideer eller för den del allergier.
Det blir ju bara pinsamt för alla.

Varför jag inte äter kött?

jag vill inte!

Så enkelt är det.

Men annars äter jag allt...Till och med fisk och skaldjur.

Som mellanmålet som serverades idag i bamba, makrill i tomatsås på en knäckemacka.
Mums tyckte jag och pratade glatt på med lille eleven vid min sida som helt tappade aptiten av lukten ur min mun. Hade han sett Incognito igår hade han kunnat citera någon därifrån som tyket slängde ur sig till någon annan: -Jag hör inte vad du säger... Din andedräkt är i vägen.
Men det hade han inte, så det gjorde han inte.

Så kom jag ihåg, på vägen till spårvagnen, att tandkrämen var slut så jag vände om och...
Ja det blev lite av en storhandling.
Hittade djupfrysta svampar i en påse i frysen, en krabba, silvertejp, ett ribbat linne till H, en näve lichifrukter och lite annat smått och gott och kassörskan slutade inte visa streckkoder för sin läsare innan det stod 380 kronor på displejen.
Tandkrämen kom jag på i sista stund och kön bakom fick vänta en liten stund medan jag sprang och hämtade den.

När jag kom hem fräste jag några av svamparna i lite smör tillsammans
med en vitlöksklyfta, hällde på resten av grädden som fanns kvar i kylen och en skvätt grönsaksbuljong. I med en näve frysta wokgrönsaker, lite Dijonsenap och
så fick det puttra lite. Det blev en god liten tisdagssoppa.

Jag inte bara tycker om att äta mat, jag är bra på att laga. Inte som dem som gått vidare i "Mästerkocken" efter Morberg, Aujalay och Mannerströms tuffa provsmakning.
Nä, där kunde jag ju inte platsa bland innanlår, lamm och krickor som ska ha exakt stektemperatur och rödvinsåser som inte får vara för söta.

Rödvinsås har jag aldrig gjort. Och kött... Nej det äter jag ju inte!

Allt gott

att det snart inte fattas...

några fel.
Det susar i högerörat och det suset är väl i stort sett det enda som hörs från det hållet.

Vänsteraxeln den är lika stel ännu och armen värker
och är klen, den orkar knappt knuffa upp badrumsdörren.

Minnet... hm, vad var det nu jag skulle skriva om det???

Det händer nåt med mina fingrar, de ömmar i de yttersta knogarna.
Det har det gjort nu i ett halvår men från början var det bara höger långfinger.

Jag ser faktiskt riktigt bra sa optikern, på långt håll.
Men med närseendet är det lite si och så.
Jag var på apoteket och skulle köpa Berocca och när jag stod där i den
görlånga kön för att få betala intesserade jag mig för hur många sorters B-vitaminer
de lyckats pressa in i en och samma brustablett.
Men det kunde jag inte se.
Jag blev riktigt irriterad på tillverkarens ambition att få med alldeles för
många språk på den lilla cylindern.
Kön ringlade sig så sakteligare fram mot kassorna och rätt var det var
stod jag bredvid ett ställ med läsglasögon.
Lite generad pillade jag på brillorna och fick syn på ett par som jag
faktiskt tyckte var riktigt snygga.
"Jag testar" tänkte jag och satte ett par ettochhalvor på näsan.
Herre jösses!
Jag kunde läsa både Finska, Tyska, Franska, Arabiska och ja, Svenska så klart
på vitamintuben i handen.
De glasögonen fick följa med mig hem den dagen.
"Tvåor" sa optikern.
Hon sa också att en remiss skulle gå iväg till ögonläkaren för trycket låg
strax över gränsvärdet.
Det gör mig lite bekymrad när föregångare i min familj drabbats av
glaucom och blivit av med stora delar av synen.

Ja så var det det där med självdiciplin, karaktär och flit...

Men så vitt jag kan se så är det en tillgång att kunna överse med en trave
disk i köket, hela bordet i storarumsbordet fullt med pyssel som borde
hitta egna platser i skåp och på hyllor.

Det gör väl inte så mycket om bullar och andra godsaker tar slut strax
efter de landat i min ägo, "det magen har det har den" som flickornas
farmor brukade säga.

Flit? Orka hålla på...
Det är ju så mycket bra på tv och tänk
om en skulle missa någon viktig uppdatering på fejjan :-)

Allt gott

granar och semlor...

och gamla fina traditioner, i vår föränderliga värld.

Vad ska man säga?
Inför julen i år diskuterades pepparkaksgubbar, Staffan stalledräng och bortklippta nidbilder ur Disneys julfilm som "vi alltid" sett på julafton och kallat Kalle Anka trots att han väl inte är med så många minuter själv.
Men många av oss blev upprörda när Disneyproducenterna kom på att de burit sig illa åt mot en hel hoper av jordens befolkning och beslöt att göra om och försöka göra rätt.
Många av oss tyckte att vi fick vår jul förstörd när traditionen att tomten skrattande okejar nidbilden i rumpan klipptes bort...
Jag vet inte jag.
Min julafton var sig olik på en massa andra sätt men ändå passade jag på att njuta av min sneda gran, burksill från Abba, hemkokt (perfekt) knäck och halvparten av barnaskaran min. Julaftonstraditionerna hade fått flytta fram till juldagen och de trivdes fantastiskt bra där.

Nyårstraditionen med långlunch på Bamboo och fyrverkerier klockan fem är något som min familj hållit fast vid under dryga 20 år och den skulle det nog inte kännas riktigt som om jag firat nyår utan.

Julen den varar inte helt till påska men väl till tjugondag Knut hos mig.
Hade tänkt ta hjälp av lillaJ idag med utkstning av gran men den lutar sig och tindrar så fint mot väggen och barrar nästan inte alls och en hel vecka till kan jag få njuta enligt traditionen även om jag nog känner att det är över.
Ljuset  kommer tillbaka, reorna tar slut och på tisdag startar vårteminen.
Nu rasar det iväg mot vår!
Jag längtar efter semlor och tulpaner.
Men det får vänta.
Först ska julen dansas ut! Eller nej, jag dansar ju inte men det är ju så man säger enligt traditionen. Och då funderade jag på hur många av oss som ojjade och stojjade om
att vi inte får ha våra gamla fina traditioner kvar som kan Skära skära havre och Lasse går i ringen? Som tränar vi Schottis i turer och Hambo? Firar Mickelsmäss när skörden är inne?
Och vart tog han vägen Julbocken?
Nä, traditioner kommer och går och det mesta som vi sysslar med för att känna igen oss i tiden och skapa en gemenskap med dem omkring anpassas till tiden och dem vi vill känna gemenskap med.
Så även det vi vill diskutera och hur vi diskuterar det...
Jag låter granen stå... och så länge den är inne får fastlagen och vårförberedelser anstå.
Jag hinner äta semlor. Jag hinner njuta tulipanprakt.
Det är faktiskt en del av tjusningen att längta lite.

Börjar med att ta tag i denna söndag som ser grå och stilla ut därutanför och som om planerna går i lås kommer att innehålla ett mysigt biobesök.

Allt Gott

<3

personaltoan var...

förr i tiden något helt annat än idag.

Där sattes roliga historier, kloka citat och vackra bilder upp för att
underhålla och skapa en stunds trivsel.

Toan på mitt jobb är ödsligt tom.

De slog mig idag när jag tittade upp
från telefonen på de vita, kala väggarna att
trivseln flyttat in på facebook.