skrivande.

Ibland vill jag bara skriva något så fint att alla
förstår hur mycket det betytt som jag fått uppleva.

Som idag när jag var med om att ta farväl av
en kär vän till mina föräldrar och som är sinnebilden
av stabilitet och omtanke.

En farbror som är en del av min barndoms
somrar och så även en hel massa vinterlov.

Jag ville skriva om hur andäktigt och vackert det var i kyrkan.
Hur tårarna rann redan under orgeltonerna till Härlig är jorden och
hur det slog mig vilken fin text Blott en dag har.
Jag skulle försöka beskriva hur imponerad jag är över den stora
skaran vänner som slöt upp.
Tänker på min fördom att de flesta åldringar har några ensamma
följerslagare mot sista vilan. Men idag var kyrkan full.
Idag fanns barn, barnabarn och barnbarnsbarn med och likheten är
slående. (Det är i fler familjer änmin egen det härskar starka gener.)

Tänk att kunna delge Dig andan prästens fina beskrivning
av livet som nu ändats och tonen i solosångarens inlevelsefulla röst.
Det fantastiska orden från dem som ville hålla tal och humorn
i att han faktiskt virrade till det ibland, ringde hem och var förtvivlad
över att ingen kommit fast han bjudit in så många...
"Han var för tidigt ute, ni är ju här allihop!"

Jag skulle bara viljat hinna sjungit några sånger till.
Det var ju planen men blev aldrig av i somras.
Tänker på stålstträngarna och hur annorlunda de lät mot pappas av nylon.
Hur som helst så gjorde jag en raket i tanken och skickade i omlopsbana på direkten...
Tack för alla ringlekar,bingo, sotare och omtanken om
mig och mina töser...

Allt Gott <3