...körsång

Jag sjunger i kör igen.  

Det är ju så härligt. 

Röster som blandas med varandra och hjärtan som slår i takt med alla andra... (snodd textrad från sångstunden på jobbet)

Vi ska ha konsert... 30/11 i Nordstan kommer vi att framföra sångarna vi lärt den här terminen. Det är en hel del om kärlek och stämsång blir det. Enhetlig klädsel i svart och glitter. 

Idag lyssnade jag på en annan kör. De hade röda halsdukar och mössor i rött, grått och vitt. De sjöng som änglar i stämmor, många av julens sånger och flera gånger reste sig pälsen mig både här och där...

vi blev bjudna på glögg och pepparkakor medan kören sjöng och tiden för att tända rosetten och bandet kring det jättepaket de klär ut Posthotellet till varje år gick. Det var mysigt! Trots blåsten men... 

Precis bakom min rygg stod två kvinnor i min ålder kanske något yngre. De hade mycket att prata om och de pratade och pratade. Efter en stund vände jag mig om och frågade om de var där för att lyssna på kören. Jag tyckte att jag ansträngde mig att låta trevlig och tror jag lyckades med det.

-Ja, svarade de lite tvekande.

Då berättade jag att jag har hörapparat och att deras samtal hördes mer i den än körsångarna och jag bad dem föra sitt samtal lite vid sidan av publiken.

-Eller så flyttar du på dig.

Det fanns en massa svar på det där men jag lät det bero... och de sänkte faktiskt samtalstonen. 

🎶falla lala lalla la la la🎶

Och så började nedräkningen (fast postens vd sa att julen var här)

Allt gott❤

fritidspedagogik (en text jag skrev för 14 år sedan och fann ikväll...)

Från en Fritidspedagog. Någon som har pedagogisk utbildning med inriktning på elevernas egentid, tiden då de inte är styrda utav av någon skolplikt eller andra krav och måsten. Detta är tiden då eleven behöver kunna samverka om det gemensamma rummet ute och inne, ta vara på sig själv och sina intressen, fördjupa sig i något arbete från dagen i skolan eller kanske finna ett sätt att koppla av och hämta nya krafter. Från en pedagog som ser sig som traditionsbärare, idekläckare, konflikthanterare, svårighetsförklarare, samtalare, tröstare, leklots, kompisskapare, modighetsbalanserare, förståndighetsframlyftare, gränssättare, bollplank mm.

Jag valde att utbilda mig till fritidspedagog därför att jag tror på en skola som är till för eleverna. Jag bär på en övertygelse om att det man lär sig i en skola där man trivs, är kunskap man kommer att kunna förvalta och föra vidare på vägen mot ett ännu bättre samhälle. En skola där man får ansvarstagande trygga elever som inte utsätter sig själva, varandra och/eller sin omgivning för handlingar så som skadegörelse eller mobbning.

När Kommunen jag bodde i startade Lek och Lär var det ,enligt hur jag uppfattade det, för barnens bästa. Där barn skulle kunna utvecklas i sin egen takt och fungera i olika grupper efter sin förmåga. Arbetslaget bestod av Förskollärare, fritidspedagog och  Lärare med inriktning mot tidigare åldrar. Tanken var, fortfarande som jag uppfattat den, att arbetslaget skulle kunna få en helhetssyn på barnen under hela deras dag från tidig morgon tills det att de blev hämtade från fritidshemmet på eftermiddagen/kvällen. En fritidspedagog som anställdes 100% arbetade 38 timmar på skolan varje vecka, 10 timmar av dessa var planering. Mellan 5 - och 10 timmar arbetade fritidspedagogen i skolan med undervisningen och bidrog med de specialkunskaper just den pedagogen hade, sina erfarenheter och kunskaper om eleverna. Det kunde vara i planeringen av större teman och hur gruppindelningen inför grupparbeten skulle se ut. Fritidspedagoger i allmänhet har stora kunskaper om socialiseringsprocesser och känner barnen från både skol - och fritidshemstid vilket gör att de barn som behöver extra mycket från vuxna kan få det. Lärpass som en fritidspedagog kunde hålla var; drama, bild, sång och dans , massage, kompis och värderingsövningar, praktiska matteövningar som bakning, utevistelser och utställningar tex.

I arbetsuppgifterna på fritidshemmet ingick att ansvara för alla närvarande barn hade en trygg och utvecklande tid under den tid föräldrarna inte var tillsammans med sina barn för att de var på jobbet. Trygghet och utveckling för varje liten individ utifrån dennes behov…

iskalla lakan...

när man kröp ner i sängen någon av alla helger under vinterhalvåret som vi var på landet. Om man sparkade runt lite med benen så var det snart varmt och skönt där under täcket. 

Jag var lite rädd för att somna medan det brann i öppna spisen. Oroade mig för det värsta. Men det doftade så gott, sprakade så hemtrevligt och spred ett så varmt sken över de vuxna som satt där ute i storstugan. Jag låg och tittade på dem genom springan i skjutdörren in till pigkammarn ända tills jag somnade.

Ja, det finns minnen från vintern, hösten och våren. Vi var på landet alla årstider. Åkte skridskor på tjärnens spegelblanka, bottenfrusna is, satt på någon sten och drack varm choklad för att få energi att åka lite till innan det var dags att gå hemåt, genom det rostiga, gnissliga vändkorset i skogsbrynet, på ömma fötter.

Vi stod vid havet i höstvindarna och beundrade de mäktiga, gröna vågorna som skummande kastade sig mot klipporna. Dagar när det inte blåste så mycket kunde man få se en säl eller två leka i vattnet. 

På våren plockade jag massor av vitsippor vid Spökstigen. Vi hade blåsippor på tomten och det var jag väldigt stolt över,  de är ju ändå fridlysta... Spökstigen var mörk och lång och på andra sidan skogen låg Älskogsbräcka. Jag var lite rädd för att gå vilse där. Idag har den krympt och man ser faktiskt husen på andra sidan.

Jag tänker just nu på landet för så längesen... men hur som helst så funkar det än idag att få lite värme om sängen är kall genom att sparka runt lite med benen. 

God natt 

Allt gott

❤

att vi ska leva på minnen som hon sa..

Det är solsken som alltid när vi stiger av bussen och lärkan slår högt i skyn över fältet invid landsvägen. Vi får se oss noga för när vi går över. Bilarna kör fort förbi uppfarten till den magiskt gröna tunnel som utgör vägen till vårt sommarviste. 

För bara några timmar sedan stod jag på skolgården i finklänning, med prassliga rosetter knutna i råttsvansarna. Vi sjöng fina sommarsånger och gav fröken en blomma. 

Nu är det sommarlov.

Sommarlov på landet. På Sevekulla. 

Svängehallar. 

Mjuk sand i dyner, som gjorda för längdhopp och varpakastning. Och att gräva ner varandra i. 

Krabbor att fånga och släppa i ett race varje dag innan jag cyklade hem för att fiska upp dem imorgon igen. 

Kossor och kalvar. En del var rädda för dem jag förstod aldrig det. Pappa plockade med sig av deras torkade mockor hem för att gödsla i jordgubbslandet.

Tråkiga helger då vi skulle gå ut på Sandö och bada nakna... förstod aldrig det heller.

Men härliga stunder när mamma läste högt ur Pollyanna, flickan som lyckades hitta något att glädjas åt i allt, hur eländigt livet än var för henne.

Simskola med Solveig och det ena simmärket efter det andra togs medan mamma satt i den vanliga skrevan broderandes julbonader eller virkandes på någon duk. Ibland simmade hon fram och tillbaka, fram och tillbaka kilometer efter kilometer och samlande dem till milmärket som hägrade varje sommar. 

Apelsinsaft i sirapsflaska och dubbel limpsmörgås med kaviar. En saftig persiska eller ett krispigt, illgrönt Granny Smith. 

Det blåste och var isande kallt Ibland. Men träningsoverallen och varm choklad från termosen värmde gott där vi kurade i lä bakom en stor sten.

Dagarna på stranden tog slut tidigt med dagens mått mätt. Klockan ett låg jag i hängmattan eller på en filt på gräset och sommar sommar sommar strömmade ur transistorradion. Mamma satt i en av de där solstolarna som var så kluriga att fälla upp. Jag klämde mig flera gånger i dem. Hon satt säkert i den med soltak och fotstöd, handarbetet, det var självklart med.

Det var mycket fika på landet hembakta mandelkubb, vetebröd, kardemumma- och toscakaka, drömmar och gaffelkakor. Jag tyckte väldigt mycket om drömrulltårtan av choklad med fluffig smörkräm i och knastrigt strösocker runtom. Det fanns en speciell ordning i vilket fikabrödet skulle ätas. Bullar,  mjuka kakor och hårda kakor.

Middag åt vi ute när pappa kom från banken och parkerade den gröna Amazonen på parkeringen ovanför lekstugan. Det var ju framåt kvällen och solen stod lågt men sken ännu på tomten nere vid brunnen där vi satt och åt färskpotatis med burkskinka och mimosasallad, ängamark, stekt makrill eller kassler. Det fanns säkert flera rätter. Men minnen är som minnen är... efter maten hände det att vi cyklade till stranden igen för ett kvällsdopp. När vi kom hem var det dags att tvätta fötterna, borsta tänderna, krypa ner, dra för sängomhänget och sova. Jag vet inte om jag hade svårt att sova, om mamma var en trött mamma som la sig tidigt men jag minns att vi tävlade om att somna först och vinna en chokladkaka. Godis köpte vi hos Ekelövs en liten butik, en promenad bort, med det mesta man behövde och godiskiosk bredvid. Där träffade vi Lillbabs en gång och hon trollade fram en idolbild och skrev en autograf till mig. Tänk att hon är mormor sa mamma beundrande. Godis köpte man bit för bit och farbror Ekelöv stoppade dem i påsen med en tång och så räknade han, 5, 10,15, 25, 30 och vidare. De kostade inte mycket godisarna då och inte var påsarna så stora heller. Helnöt var nog mammas favorit. Jag tyckte om den där blå lilla kakan, hette den Rigi? Det fanns några andra små chokladkakor med snövit och dvärgarna också som jag gärna ville ha. 

Det är ju min blogg...

Och mina minnen. Det blev mer att skriva än jag tänkt, klockan är mycket, långt att läsa om du vill...

Jag slutar här för nu men jag tror nog jag har mer att minnas från Sevekulla som snart ska lämnas till någon som kommer att skapa egna stunder där att minnas. 

Allt gott 

❤

...att välja sida

Jag går en del... promenerar. Jag har ju varit sjuk med ojämna mellanrum det senaste året och gör mitt bästa för att hålla mig på min kant i dessa tider. Det räcker liksom som det är. 

Men vilken kant är då min? Och varför är den så trång och svår att ta sig fram på bland mötande fotgängare? 

Här kommer mina argument för att gå på rätt sida:

* det är typ lag på det.

* jag ser när jag kommer att möta en cyklist och kan parera eventuella sammanstötar. Jag är ju halvdöv och lättskrämd som få, faktiskt en livsfara att fara förbi bakifrån. 

* jag kan, utan att vara i vägen för någon som kommer bakifrån, gå bredvid mitt promenadsällskap. Det är bara att gå till sidan när ett fordon kommer farande. För det ser jag ju. Och då tror jag den som kör blir nöjd...

Nu undrar jag vilka argument som finns att välja andra sidan. 

Allt gott 💕