människor man möter...

lite här och var i vardagen.

En del står i vägen när man ska stiga av vagnen. De ser en inte överhuvud tagent. Stirrar irriterat rätt igenom, störda av att något står ivägen så att de inte kommer fram. Andra tänker inte på att de själva syns, petar näsan, gäspar stort utan att hålla för munnen, tar några lyckliga skutt eller förlorar sig i hångel med den vackraste och skönaste person de känner till just för tillfället.

En del tänker inte på att de hörs. De sjunger med inlevelse med till musiken från spotify i hörlurarna, snackar skit om chefer, grannar och arbetskamrater i mobilen eller med varandra. En del glömmer till och med att de har tystnadsplikt utan talar om elever och klienter där de är mitt ibland oss andra.

Idag överhörde jag den mest förälskade killes mobilsamtal i Brunnsparken. Det lyste om honom när han förklarade att någon i andra änden hade bett honom hålla om sig. Hur mysigt det hade varit att ligga där på magen med armen om telfonörkamraten och lyssnat på andetagen. Jag kunde inte låta bli att lysa lite jag med och längta efter den där förälskatkänslan... Vart tar den vägen när åren går?

Men jag ser människor, kan inte låta bli att titta på stora skägg, ansade mustascher, vackra väskor och fascinerande håruppsättningar.
Ja, jag vet att det kan sägas att jag stirrar och jag kommer på mig ibland att jag fastnat med blicken på några vackert målade naglar, knalligt färgade herrstrunpor, skyhöga klacker eller precis vad som helst faktiskt.
En period i livet gick jag runt och tyckte folk hade dålig smak och var mest tråkiga och fula. Då tittade jag på dem för den saken och undrade varför de inte ansträngde sig lite mer...
Men så kom jag på att det inte alls var så.
De hade ansträngt sig, stått framför galgarna i garderoben och spegeln i badrummet lika länge som jag själv och de hade valt och matchat. De är precis så snygga som de vill och kan. Nu för tiden är det just den tanken det som får mig att kolla lite extra, att välja att se det fräcka och vackra och beundra de modiga eller de som försökt att vara så diskreta att de strålar i sin beigehhet.

Hur som helst så vill jag se dem jag möter och jag vill att de ska se mig...
Letar ögon på dem som står i vägen och prövar med ett leende så ofta som det går.
Jag träffade en man en gång som berättade att han givit sig själv en utmaning.
När han var ute på promenad ville han möta blickar
och när han gjorde så kostade han på sig att säga "Hej!".
Så samlade han poäng varje dag till sig själv, ett för varje "Hej!" han fick i retur.

Hej Hej!

Allt gott