Jag är inte van att inte funka. Jag brukar sova gott och röra mig obehindrat. Det som kroppen sagt nej till har varit för tunga skivstänger och sånt eller för enformig påfrestning av konditionen. Men nu ligger jag vaken för att jag inte hittar någon ställning där axeln inte värker. Jag får hitta nya sätt att klä på och av mig och igår när jag skulle släcka min sänglampa nådde jag inte strömbrytarn utan fick ta till högerarmen...
Har ingen riktigt aning om när det började men jag tränade en massa under våren. Yoga och bodybalance så härligt, och jag kände att jag blev starkare och snyggare till en dag när det bara gjorde liiite ont i axeln. Tänkte att lite vila skulle läka den inflamation i muskelfästet jag diagnostiserade mig själv med. Så kom semestern och jag vilade och vilade. Det blev inte bättre så jag tog kontakt med osteopaten som ju kan muskler. Tre besök á 600 senare tyckte jag att några dagars ökad rörlighet men fortfarande ont var för dålig valuta och sökte vårdcentralens läkare istället.
Så nu väntar jag svar från röntgen och prover. Det är inte lätt att erkänna men nog finns det läskiga diagnoser som jag oroar mig för och som känns så fullständigt självklara i mörkret när jag ligger obekvämt och väntar på John Blund. Tur att solen går upp och sjukgymnasten svarar i telefonen på direkten idag. Lite morgontv, morgonkaffe och morgonhumöret stiger en aning trots att jag får vänta två veckor till mitt första besök.
Nä... nu ska jag fylla på in kopp.
Allt Gott
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar