Tvingade mig ur sängen i sista minuten för att ta mig till närverksmötet
för fritidspedagoger. Kvällen innan visste jag med säkerhet att mötet
skulle vara i Center för skolutvecklings lokaler vid Skeppsbrokajen.
Men i min hjärna, under den bitvis sömnlösa natten hade det flyttats
sydväst till Hotell Kusten.
Den flytten innebar en betydligt längre resa från hemmet mitt och
därmed en tidigare språngmarsch mot busshållplatsen.
Jag tror att jag skulle blivit ett par minuter sen till Kusten om jag inte
precis i grevens tid vid Rosenlunds hållplats, där de ursnygga
kranarna vinkade god morgon från andra sidan, kommit på att
det ju inte alls var till Majorna jag skulle utan bussen just i detta nu
stannat vid hållplatsen där jag skulle av.
Jag tror jag nära på skrek "ursäkta!!!" till damen som satt bredvid
och i vägen medan jag i stort sett klättrade över henne och hennes kassar
för att sista minuten hoppa ner på trottoaren.
Där stod jag med vacker Göteborgsvy framför näsan i väldans god tid... Det där med god tid var ett tag sedan så jag passade på att njuta lite av det innan jag tog ett foto med mobilen, korsade gatan för att möta de andra goa pedagogerna i det krutluktande huset...
När jag berättade den här lilla anekdoten för en kollega log hon och tyckte att det var typiskt mig som hon började lära känna mig. Vi har inte arbetat ihop särskilt lång tid men blicken som jag mötte i den stunden var varm och det kändes som om hon kände rätt...
Känna det ena och det andra har varit populärt ett bra tag nu men ofta är det ju "jag tycker" och "jag tänker" som får stå tillbaka för det mer luddiga "jag känner".
Igår kom jag till exempel på mig med att "känna" att det är bättre med tresitts än hörnmodell av ny soffa om nu ett byte av lägenhet ligger i en nära framtid. Det kändes då inte något men jag tyckte nog att det skulle vara praktiskt.
Men att känna någon... Som arbetskamraten sa, ett spännande sätt att säga, eller hur om man tänker på innebörden, och något vi människort sagt om vissa i vår bekantskapskrets sen tidernas begynnelse. Vi graderar närheten till varandra.
Om man "känner" någon är det närmare och det den andre känner berör också vårt eget känsloliv, annars kanske man bara är "bekant med"?
Man kan ju anse att man känner en massa människor för att man "vet" hur de är och gör. Men om man säger att man känner dem i meningen att man "vet" hur de kommer att hantera en viss sitution eller för att det är bekvämt för en själv att styra utan att behöva känna in den andres känslor är det bara auktoritärt och känslokallt, ointresserat och själviskt.
Ja, ord... Spännande är de och ibland snurrar jag in mig i dem.
Så känner jag mig själv och det känns bra!
Allt Gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar