Jag vaknade av att magen kurrade och nu doftar det från
linssoppan jag hittade på till fredagsmiddag.
Snart är den klar men jag först ska jag skriva om en underlig sak
som gör mig lite orolig över hur jag är och varför...
Igår handlade ju inlägget om att synas och höras.
Jag syns och hörs tydligen och har gjort genom tiderna.
För andra gången på bara några veckor tilltalade en "vilt främmande"
person mig idag.
Vi hade väntat på våra döttrar medan de dansade balett på
Danshuset nån gång i tidiga mitten av nittiotalet.
Jag har ingen aning, men från just samma plats var jag
ihågkommen av en annan kvinna här på min egen busshållplats
för ett par veckor sedan.
Det känns ju inte helt bekvämt även om det kanske
är lite smickrande när det sägs att jag inte förändrat mig mycket
på dessa tjugo år.
Men jag då?
Vad är jag för självupptagen och ointresserad
person som inte minns ett dugg?
Jag tänkte igen igenom tiden där på Danshuset som vi besökte
flera gånger iveckan under en massa år.
Jag kommer inte ihåg många personer eller vad jag skulle ha
talat med någon om eller gjort för att bli igenkänd så här lång tid efteråt.
Jag funderar vidare och hugger in på soppan undertiden som "go'kväll" börjar på tvn.
Buljongtärning, ingefära, chilli, vitlök, en potatis, en näve röda linser, tomatputé, lite paprikapuler,torkade örter och en nypa socker... olivolja. Ägget kokade lata jag utan skal direkt i soppan och det tror jag behövs för den blev rätt het kände jag.
Allt gott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar