långa dagar...

och hemresor som blir riktigt trevliga.

Imorse hade jag en jobbdejt halv åtta och vi diskuterad den sena eftermiddagens möte som vi är satta att vara lite ledare för.
Jag är ju en sån där axelryckartyp...
äh, brukar jag tänka, det löser sig när jag väl står inför't.
Inte har jag vett på att vara blyg eller särskilt återhållsam med min åsikter heller när det kommer till diskussioner i ämnen som berör mig.
Ja, ja jag vet att man fått två öron och en mun för att man ska lyssna mer och prata mindre och jag försöker faktiskt öva på det.
Min dejt sa en hel del som jag fått bearbeta under dagen och det tar på krafterna att tänka nya tankar... Hon livscaochen Mia Törnblom, sa en gång i tvrutan att det vi tänker under en dag är till 99% det vi tänkte igår, i förrgår  och dagarna innan... Så jag är verkligen tacksam mot alla som hjälper mig att åtminstone tänka två extra procent utanför lådan. Det är lätt att tro att alla ser saker och tänker på dem ungefär som man själv gör...

Dagen gick fort men nätet väldigt sakta... men till sist lyckades vi få iväg beställningen på allt glitter, silkespapper, tapetklister, guldfärg, basketboll och piprensare. Ja det var mera men det går åt en hel del olika saker på en fritidsklubb.

i bamba var det fiskbullar i dillsås

Vi körde lite röris och kastade boll... och så kom taxin och körde hem barnen och mötestiden tog vid. Vad jag kan förstå har man förväntningar på mig som jag aldrig kommer att förmå en komma i närheten av att leva upp till.  Någonsin.

Så kom det där tankarna igen att det jag gör det kommer aaaldrig att duga det är lika bra att dra... Men, som jag sett fram emot detta som jag trott förväntats av mig. Jag ska försöka stå emot att fly ett litet tag i alla fall. Men vem vet.

Behövde ta en promenad för att andas ut innan nästa möte som egentligen är en slags kompetensutveckling som handlar om arbetet att motverka mobbning i skolan. Vad mycker härliga tankar, god frukt och matansvarig hade gjort underbara smothies åt oss.
Tiden rann iväg men som tur var fortsatte mötet en stund till på spårvagnen hemåt.
Samtal är fantastiska saker, de liknar en böljande dans. Tankar blir ord som föder tankar och nya ord tills hållplatsen kommer där man blir ensam med wordfeud igen.

Jag stod där gloendes på mobilen, väntades på bussen som skulle ta mig uppför sista backen när ett brett, i stort sett okänt leende frågade om vi inte var grannar...
Så var tjôtet igång.
Det är så enkelt ibland. Vi bor inte alls grannar, har mötts nån gång på gården när hon rastat hunden och jag varit på väg till tvättis. Men det var väldigt länge sedan nu. Men prata kunde vi, om hundar, hundrädsla, barn och djur...
Hon hade inte sett Fbfilmen från Brunnsparken med pojken som blir attakerad av en bamsig Rottis. Men förstod min frustration över de vuxna som envisas med att korsa skolgården och låta barnen klappa sina hundar... (sina så väldigt snälla hundar så klart, men mina barn kanske inte alltid är så väldigt snälla)
Nä men jösses vad jag skriver.
Men så har jag ju faktiskt tio fingrar och du två ögon.
Betyder det att jag ska skriva mer och du läsa mindre???

Jag vet inte..

Allt Gott