efter en veckas...

snorande och hostande är det så dags att åtevända till mitt jobb. Det är lite tveksamt om jag inte borde kostat på mig en sjukdag till här hemma men men man är ju oumbärlig :-) Eller är orolig för att de ska komma på att allt rullar på utan att jag är där... Jag har samlat på mig lite glasburkar, för lite bra är det ju att vara sjuk och hemma, kylen blev tömd på gamal ouppäten sill och mögliga marmeladslattar. Barnen ska få göra fina ljuslyktor av dem tänkte jag. Pressat vackert höstlöv, decuopagelack och glitter... vem kam motstå? :-) Annars har vi möte idag och det är ju också viktigt att få vara med och få ett ord i arbetslaget. Det där med att inte bli bortglömd igen. Igår var det seminarium kring Kinges bok om empati i professionell bemärkelse när man jobbar med barn som behöver lite mer än andra barn. Enligt henne står det ganska klart att det vi är med om präglar hur vi sedan ska tolka och hantera det som händer i våra liv och jag har tydligen blivit omåkt och borträknad... För det är min stora ångest att saker ska hända och jag inte fattar nåt. Att jag tror att jag vet vad vi kommit överens om och sedan är jag inte med... Så jag behöver höra att allt är sig likt. Ofta. Ja... Nä, man borde väl få lite paltor på så man hinner iväg och komma i någorlunda tid till den kära arbetsplatsen. Allt Gott