där i mörkret medans vanligt folk fortfarande sov sött i sina sängar.
Displayen i kuren visade att det skulle dröja tjugo minuter tills
bussen skulle dyka upp men inte vändes några näsor åt något annat håll.
Endast en av de väntande fick upp sin telefon för att tillkalla
alternativ skjuts i form av taxi.
Taxibilen skulle anlända inom fem minuter men bussen,
de övriga ivrigt spanade efter, kom tuffande över krönet betydligt
tidigare så det blev att avboka bilen och de övriga ihärdigt gloende
glodde inte förgäves. Kvinnan i taxis växel tackade så
mycket för att jag ringde och sa att jag inte behövde åka.
Och jag blev transporterad till mitt arbete till ordinarie pris.
Vad ordinarie pris för ett museebesök kan vara varierar
säkert men en hundring är jag säker på är betydligt över snittpris.
Antar att damen i entrén tyckte det var lite magstarkt när
hon försökte få S att vara under tjugofem... "du kunde ju ha sagt..."
Jag har alltid förundrats över hur man säger till sina barn att ljuga om sin
ålder men idag var första gången själva betalningsmottagaren kom
med förslaget. Jag betalar vad det kostar och har alltid gjort.
Det känns bäst för mig det.
Grupper av surikatlikt bligande människor framför underliga, vackra
och fula tavlor i lokaler som behöver ett par hundra procent mer
än de cirka femtio minuter vi hade att tillbringa på Konstmuséet.
Nu vet jag att det är av behovet att återvända, kanske har jag
sett Frida Kahlo men Jan Lööfs utställning såg
spännande ut den också.
En Surikats motto:
Respektera de äldre, lär de unga, samarbeta inom familjen,
lek medan du kan, arbeta när du måste, vila däremellan,
dela med dig av din kärlek, säg din mening och lämna
dina avtryck.
Allt Gott!
<3 p="p">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar