Google är...

en riktigt bra grej!
Jag mår inte så bra. Gråten sitter i halsgropen och nackmusklerna värker och stramar. Orden jag säger hamnar i oordning och jag glömmer saker som behövs göras och förmedlas. Stubinen är kort, ja i stort sett obefintlig i vissa fall. Hugger som en kobra eller orkar inte engagera mig i att ta del i eller ha någon synpunkt på saker som diskuteras. Glider fram i en fil vid sidan om...

Så hade vi kvällsmöte eller APT eller vad det kallas.
Rektorn inledde med en liten historia som Du kanske hört innan som hon också sa när vi väl funnit en plats i stolcirkeln...


En pappa tog med sin lille son in i en leksaksaffär. Medan pappan letade efter det han skulle ha, vandrade pojken iväg på egen hand. I ett hörn hitatde han en staty av en man, gjord av ballonger. Statyn fascinerade pojken, och han blev stående där en stund.
Efter ett tag kunde pojken inte låta bli att peta till statyn, bara för att se vad som skulle hända. Statyn tippade bakåt en bit, men studsade sedan tillbaka till upprättstående.
Detta gjorde pojken ännu mer nyfiken, så han drämde till statyn ytterligare en gång - nu med FULL kraft. Men samma sak hände också den här gången. Statyn tippade bakåt och studsade tillbakak så att den åter stod upprätt..
I samma ögonblick kom pojkens pappa fram och såg sin son titta fascinerat på ballongstatyn. "Hur tror du det kommer sig att den reser sig upp varje gång du slår ner den?" frågade pappan.
Pojken tänkte tyst för sig själv en stund, och sa sedan: "Är det kanske för att han står upp på insidan?"

                                        Källa: Det är aldrig kört! Samlingsvolym, av Kristina Reftel

Jag hade det inte och det var tur att jag satt i slutet av alla som skulle presentera sig och och meddela vad som gjorde att de stod på insidan...
Trots att jag hela tiden kände att visst jag reser mig när jag kommer hem för mina fina barn och barnbarns skull och att "mina fritidshemsgoingar" håller mig under armarna så jag inte helt säckar ihop på insidan hann jag klura ut att jag skulle säga ett leende som nägot som gjorde mig glad.

Inte ett dugg lögn i det, glada människor med empati och omtanke kommer att bli min räddning även om jag just för tillfället känner att jag håller på att lägga mig till ro mycket bekvämt på insidan...

<3
Allt Gott