det gäller att spela..

med och göra det hela just så härligt som man vill att det ska vara.

Jag riktigt såg hur den där "uppfinnarJockelampan" tändes ovanför chefens huvud igår när jag sa att jag behövde hjälp med bemanningen vecka 27.
- Kom upp till mitt rum imorgon kvart över två så ska vi titta på det då, tindrade hon finurligt.
- Nä, sa jag då äter vi mellanmål... jag har nog sett att alla fått smörgås och satt sig och kan vara hos dig tjugo över...
- Okej! men inte senare då!!!
- Hm, tänkte jag. Snart är det min födelsedag. Den sista man firar på min arbetsplats innan pensionsavtackningen.
Så jag anade ugglor i mossen, hade ju sett räven titta fram där bakom rekrorinnans öra.

Ett toalettbesök gjorde mig två minuter sen och hon han ringa efter mig när jag var på väg upp i trappan. Vi löste (om en väldigt snålt) bemanningen. (Ingen får bli sjuk, då rasar Uddens verksamhet ihop) Småpratade lite om min kommande resa och höstterminens escapader och sedan gick vi ut för att se om inte han som skulle stötta upp hos oss under sommaren satt i personalrummet...

Trots mitt förvirrade och till synes intet ont anande yttre, var mina förväntningar höga och jag hade blivit besviken om det bara hade varit så att han satt där och viskulle bestämma lite tider och så för honom.

Men

Nu brann ljus på borden, doften av nybryggt kaffe mötte mig i dörren och känslan att stiga in när, som det kändes, hela kollegiet står där och sjunger ♫Ja må ho leva♪♫ är obeskrivbar. Fick fälla ner  solbrillorna där en stund.

Så fick jag ett litet tal av Rektor, ett av kollegan, blommor och kuvert med presentkort, jordgubbstårta och en väldigt vacker truddelutt på flöjten av vår fina musikmajje.
Kramar fick jag med och gratulationer och komplimanger...är det en komplimang att någon inte tycker man ser så gammal ut som man är förresten???
Ja ja det var helt tydligt så menat i alla fall och jag blev glad.

Det är svårt att inte vara lycklig och tacksam i dessa dagar...
och går det som de sjöng, har jag lika många kvar som gått.

allt gott