äntligen kom...

sommaren. Samtidigt med semestern faktiskt  och jag kunde inte hålla tillbaka ett litet fniss när jag skuttade uppför de sista trappstegen hem.

Jag är glad!

Lämnade ett tomt fritidshem med de sista låneböckerna under armen. Det är tomt på riktigt för om ett par veckor flyttar Gothiacupspelare in med bagar, madrasser och fotbollskor, så det gäller att hålla undan våra prylar så de inte är i vägen eller leks sönder av halvvuxna ungdomar från nån annan stad eller rent av nåt annat land. Låneböckerna hade jag tänkt lämna på biblioteket men det var stängt så nu har jag att läsa hela semestern :-)
Väskan blev lite tung att konka runt för jag hade bestämt göra slut på något av presenterna igen.
En bikini i mer lagom size var tanken, men den mer lagomma var för stor så jag köpte en lite för liten igen...
Måste man acceptera att årena lägger sig runt höfterna?
Jag VILL inte!
Jag får ta krafttag och byta fejsbok mot promenader. Och jag är glad att jag kan.

Imorse släpade jag mig till mitt jobb.
Förkyld under grå moln i iskyla och duggregn.
Ska det vara så här?
Jag måste hitta något att vara glad för här och nu och genast lyste
ursöta knallgula blommor emot mig från rabatten jag passerade.
Alldeles ovanför hade linden slagit ut men någon doft kunde jag
inte förnimma genom snuva och kyla.
Tror att linden också väntar till kvällen med att sprida sin underbara doft,
så en kvällspromenad får det bli, för lindblomsdoft är min absoluta favorit.

Och vem blir inte glad när
vindarna som prasslar med de lummiga träden på ens gård är ljumma, himlen är blå och solen värmer utanpå den allt för välklädda kroppen???
Upp sista trappstegen av med jacka skjorta och linne och prova den nya turkosa toppen... görfin och gladgörande är den, lika fin som den som jag fick lämna tillbaks för att de sytt så slarvigt på fabriken.

Nu vill jag använda ännu fler födelsedagspresenter...
Vem vill komma hit upp på toppen och hjälpa till att dricka av rosévinet jag lagt i kylen?
Det gäller att passa på för något som jag lärt mig genom alla år är att efter solsken kommer regn innan det blir solsken igen och ibland så dröjer det.

Njuter nu av att bestämma över mina kommande fyra veckor, av minnet av de goa kollegornas "trevligsemesterhälsningar" när vi skiljdes åt och chefens överaskande fina ord när vi stämde av
via telefon på vägen hem...

Det är väl ändå helt självklart att jag är glad!

Allt gott