Eller lite senare för mitt i alltihopa kom besök, främmat som vi så obegripligt brukar kalla det.
Ska försöka samla ihop tankarna för att försöka komma ihåg vad det var jag tänkte på just där och då och vem vet om inte tankarna har snurrat vidare och tagit någon liten ny väg.
Det är ju ofta så när någon pratar om sånt som man själv tänker på ibland att man blir glad och känner en slags gemenskap. Så är det ofta när Jonas öppnar munnen. Han känns som en brorsa i sättet att beskriva hur vi lever tillammans här på jordkulan.
Jag fastnade för länge sedan för en liten dikt av Tage Danielsson:
"En droppe droppad i livets älv
Har ingen kraft att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe
Hjälp till att hålla de andra oppe."
Den dök upp i minnet när sommarpratet rörde sig kring att bära varandra och tårarna rann nerför mina kinder när kronprinsessans ord från Pridegalan om att torka varandras tårar spelades upp. Glädjetårar av rördhet över hur starkt jag kände att vi är här för att göra livet gott och lite lättare för varandra.
Vem ska någonsinn behöva skylla sig själv i sin ensamhet när vi andra finns???
För länge sedan kom tanken om våra liv och att vi finns här tillsammans som ett konstverk, en vacker vävd och knuten matta som hela tiden förändras och förskönas med hjälp av oss och våra upplevelser och handlingar...
Jonas berättade om en bekant som, när en faster lämnat livet här, hittade en låda på hennes vind. På denna låda stod det prydligt textat: "snören för korta för att användas" och i den låg de för korta snörena prydligt nystade.
Jonas ville inte rullas ihop i någon låda... han kanske inte hade ett helt användbart liv ur andras synvinkel. Mina tårar kom igen när metaforen fortsatte med att vi väl kan ta våra stumpar till liv och knyta ihop dem, trassla ihop dem och skapa något helt underbart av alltihopa.
I min tänkta vävda matta skapar varje liten tråd effekter och skiftningar i mönstret och saknas där en stump så bildas det ett hål, ett tomrum.
Just nu känns det lite tomt här hemma för främmaten åkte iväg igen med sina föräldrar. Men nog skimrar det lite extra om den tid man får vara tillsammans med sin lille kärlek.
Allt Gott
2 kommentarer:
Visst är det konstigt att vi svenskar (för det måste väl ändå bara vara vi?) kallar besökande nära och kära för Främmande?
Ja, det är underligt... men när man kommit på vad man säger byter man väl ut Främmande mot besök tex :-
Vet inte vad de säger i andra länder, får kolla upp.
Skicka en kommentar