att försöka fånga nattens tankar på dagen.

Jag har börjat vakna mitt i natten igen.
Det är ganska irriterande för jag hade en lång period av nätter
med oavbruten sömn.
Jag vet i och för sig inte hur kvaliteten på den där sömnen
var för jag var alltid väldigt trött när väckarklockan skrällde för
att få liv i mig på morgnarna.

Det var nu inte sömnproblem jag ville dryfta idag.
Utan, igen, problem med hur vi ska utbilda morgondagens
vuxna och där med dem som ska ansvara för vårt samhälle inom
ett par decennier.
Jag låg där och vred mig mellan lakanen och till sist gav jag upp.
Fångade in telefonen från nattygsbordet och öppnade Facebookappen.
Flera av mina vänner har länkat till en artikel i GT skriven av Frida Boisen
om hur föräldrar lämnat över makten till sina barn och att de borde ta
den tillbaka.
Det vore väl bra om det bara var att säga till dem att det ska veta att
det är bra för barnen att deras föräldrar tar ansvar, ställer lagom krav
och har förväntningar på de små liven.
Men det är något vi i min generation (och den innan kanske) missat i
fostran och skolan i utbildningen av dessa föräldrar, något som
utbildningen dessa föräldrar fick när de gick i skolan inte tänkt på.
Föräldrar informerades enbart vid, de två gånger
om året återkommande, kvartssamtalen. Eller om eleven misskött sig så klart.
Men föräldrar är viktiga.
Varje individ spelar roll och hur man bemöter andra påverkar
bilden de skapar av sig själva.
Många unga  föräldrar idag inser inte, för de har inte den bilden av sig,
att det de gör och säger spelar någon roll för någon annan än dem själva.

Jag vill poängtera att detta är högst egna och helt luddiga tankar tänkta
mellan två och halv fem natten när mörkret vann över
ljuset igen för ett halvår framåt. Tankar jag försöker få någonn
ordning på i text i dagsljus.
I den länkade artikeln nämns en liten pojke som får positiv bekräftelse
på sitt beteende som kan ses som felaktigt den första dagen i skolan.
Han har säkert befäst det sättet att närma sig nya saker redan i
förskolan och där har de inte haft kompetensen att bryta och ge honom
tryggheten att våga säga

- Ja vad kul, en ny lek!
utan givit honom bilden av sig själv som en avig person som
säger ifrån när han inte är nöjd.
Mamman som vill sin lille älsklings bästa tänker säkert inombords
att hon gärna haft med en son son till uppropet som inte utmärkte sig
som klassens buse första dagen.
I artikeln tolkar jag det som att det rätta vore en skarp tillrättavisning från
vårdnadshavaren.

Skäll gör inte saken bättre men tillrättavisningar behöver inte vara
det samma som bannor.
Det kan vara stöd att och förståelse för att ett beteende inte alltid
ser ut att betyda det det på ytan är. Vi behöver själva bearbeta de
känslor det väcker i oss som vet "hur man uppför sig".

Vi som arbetar i skolan har de barn vi fått att arbeta med, en bunt
individer uppfostrade av den första riktigt stora föräldragenerationen
som delat fostran mellan hemmet och barnomsorgen.
Det är spännande och vi kan inte begära något mer än samarbete.
Jag vill finna ett förhållningssätt där var och en av dessa små personer
hittar en god medborgare, en god självkänsla och medkänsla för de
andra i samhället inom sig och som ger dem en god utbildning
som kommer att utveckla vårt samhälle så att det klättrar på den där
listan med världens lyckligaste från åttonde till toppen helt och hållet.

Nu funderar jag på en liten lur...

Allt Gott