De står så nära varandra där korridoren. Tar på varandra lite nervöst. Ser mig och ler när jag går förbi dem. De är "mina barn" från fritids när de började skolan, nu går de i åttan och är uppenbarligen kära i varandra.
- Vad fina ni är, kan jag inte låta bli att säga till dem där i den tidiga morgonen på väg med kaffekoppen i min hand, ni lyser!
Han slår ut med armarna mot henne som vore hon en vacker staty han precis funnit och svarar,
-Det är hon!!!
Och jag, jag ler djupt i själ och hjärta och tänker att kärleken ännu är
Allt Gott
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar