gnäll...

är det verkligen befogat att traska runt här hemma med
mungiporna hängande i knähöjd?
Borde jag inte vara lite nöjd, lite tacksam ändå?
Är det jag gnäller över verkligen reella orsaker för beklagan?
Nja, det beror ju på hur man ser det.
Bara förmånen att faktiskt kunna gnälla när man är lite låg,
är ju om en tänker efter, värd att vara tacksam över.

Att det är ensamt gör ju samtidigt helt konfliktfritt, jag bestämmer
vilken delikat middag jag ska laga, stekt tilapiafilet med potatismos
smaksatt med vasabi, vitlök och basilika, vin både i och till
maten blir det också.
Fjärren sköter jag, konstigt nog är det ishockey på men den borde
väl vara slut snart och inte är det någon mer än jag som
kan klaga över att jag inte fått städat klart idag heller.

Städningen, som inte blev av, är väl väl inte så mycket att
gnälla över egentligen heller, det finns en massa att vara
nöjd och tacksam över vad gäller den.
Tre tvättade och hängda maskiner.
Stoppa in i maskinen, välja program, fylla på tvättmedel,
trycka på knappen så sköter maskinen allt själv inget blaskande
med baljor och tvättbrädor.

Disken står och självtorkar och det är fakltiskt trevligt att diska.
Jag vet inte vad det är som hindrar att jag gör det lite oftare.
Jag har varmt vatten i kranen, diskmedlet just nu är vackert grönt
och doftar äpple. Och nog är jag tacksam över tipset från min chef
en gång för så där 25-30 år sedan att koka tvättmedel i brända grytor.
Popcornkastrullen som blivit bränd är  spegelblank och fin igen och
det gick på ett litet kick medan jag stoppade potatisarna som
jag verkligen inte varken sått eller skördat i saltat vatten.

Ja, just det nu är de nog klara att mosas så jag lämnar med
ett nöjt leende på läpparna över till dig som kanske och har
lite helgdepp att dras med och önskar...

Allt Gott