en resa i tid och rum.

Kyrkan är vacker, vit och upplyst ligger den där ovanför samhället och ser mäktig ut i mörkret. Pendeln rullar in på stationen och jag stiger av och letar mig fram till bussen jag blivit tillsagd att åka. I byggnaden bredvid hållplatsen säljer de kristallkronor nu för tiden. Där gick jag i Lekis som sexåring.

Jag kom att tänka på hur alla ville leka med "negerdockan" vi kallade henne så för att hon var brun och mycket finare än de andra bleka rufsiga dockorna i dockvrån. Jag har vant mig av vid det ordet nu för tiden. Säger chokladbollar om kakor och afrikaner eller färgade om det är viktigt med härkomst när man pratar om människor. Men då, sextionio när lekis fick stänga flera dagar under hösten för stormens skull, hade jag ingen aning om att det skulle vara kränkande för någon. I detta hus visades tecknad film för en krona på söndagarna och hölls disko för barn och unga på fredagarna... Vad snygg jag var i mina vita stretchstövlar och min sjömansklänning:-) Jag kan inte minnas när det förvandlades från lekskola till ungdomsgård men det var här jag tog mina första danslektioner som sjuåring.

Det är mörkt ute... Men det lyser i fönstren runt omkring där bussen glider fram. Där bodde Liselotte. Och där... (Hm, konstigt ändå att de får riva kyrkor.) Metodistkyrkan som hade "GG", "UG" och kören. Mimmis skoaffär som låg intill där mamma hjälpte till ibland och jag fick vara med att se till att skorna passade kunderna. Inte begrep jag då varför de blev så glada när jag sa till den där damen som fick på sig ett par alldeles för stora skor att det var bra att ha lite att växa i.

Vi åker förbi min gamla skola. Där inne fick jag lära mig så mycket. Undrar om min vägg med alla blommorna som teckningslärarna lät mig måla vid svenskasalen finns kvar? Jösses, det är trettio år sedan. Vi passerar idrottshallen och hela centrum bakom. Godisbutiken "Lite av varje" besökte vi ofta. Den stora fina ungdomsgården som jag inte heller har en aning om hur och när den tog över från den gamla men där jag och mina "Sprattlarkompisar" hade våra träningar och många av våra shower:-) Vi sågs igår, nästan alla var där och alla var sig kusligt lika. Människor förändras väldigt lite genom tiden. Vi får olika ekonomiska förutsättningar, olika yrkesroller och olika sociala levnadsförhållanden men hur vi skrattar, pratar och umgås sitter djupare än så.

När jag ska hem igen tar jag en promenerad genom samhället förbi skolan och biblioteket, bamba och över den lilla vägen. Där det varit en skogsdunge ligger nu ett antal villor och jag tror skomakar'ns hus enbart är boningshus nu förtiden. Jag kan fortfarande känna hur det luktade där inne. Läder och cigarrök. Där bodde en flicka, Fia fläsk kallades hon. Vad jag minns var hon inte särskilt tjock, som en vanlig tjej i skolåldern idag. Men hon var inte särskilt trevlig att ha att göra med. Undrar hur hon tänker på oss som bodde runt omkring i dag... Går förbi lekplatsen där vi gungade, lekte rödavita rosen och krig och fred:-) Där bodde Dag min allra första kärlek. Han var fin *hjärta* Min gata där jag bodde mina första år. Husen i radhuslängorna. Då var alla gula och man fick inte måla som man ville, nu har de olika kulörer och burspråk och farstukvistar. "Vår" parkeringsplats... jag ser för mig pappas ljusgröna amazon med registreringsnummer DJG någo'nting... Jag skulle vilja gå hela längan in och uppleva "vårt hus". Men jag har ju tågtiden att passa så, nej! det hinner jag inte. Karins hus på vänster sida och den lilla bäcken porlande precis som den brukade... Och här finns ekdungen kvar precis som den var (det går nog inte att bygga något där för varje vår blev den förvandlad till sjö av översvämmande vatten) och lekplatsen och fotbollsplanen.

När jag bodde här fanns inte tåget, då fick man åka buss in till sta'n. Det är bekvämt med pendeln men på stationen får jag trängas med en massa fulla ungdomar och de är inte riktigt tryggt att stå där... Jag känner mig gammal och orolig.

Tåget tog mig säkert hem... Idag åkte jag till min dotter och dotterdotter för att gå en promenad... plötsligt står jag på en gata, gatan där min familj bodde de tre första månaderna av mitt liv.

Historien gör sig påmind...
Det här är en lite mer än ett år gammal text... Tänkte att det finns några som kanske skulle tycka om att läsa den. Tack igen Kerstin för den kvällen den var verkligen så trevlig!

Allt Gott <3