Tänker på livets bräcklighet och tänker på hans familj idag...
Den var lite trång kistan.
Han var så lång och trots att
sjukdomen gjort honom mager
hade den inte berövat honom hans karisma.
Han var så fin i sin vita skjorta, slips och jeans.
Det var "fredagsutstyrseln"
på fredagar var alltid slipsen på.
Men det var inte fredag
och hans liv hade tagit slut.
Det tog slut för tidigt och
endast ett år tog det för cancern
att förvandla min stolta, långa, snygga
och kloka svåger
till en lång, svag och utmärglad man.
46 år blev han och idag är det
tio år sedan vi begravde honom.
Jag är glad att jag tog mod till mig
att gå in och ta farväl.
Att jag fick se hans lugna, sovande
uttryck. Den bilden har jag sparat
tillsammans med alla andra minnen
jag har av honom.
Jag minns inte så mycket av begravningen.
Min systerdotter sjöng från läktaren deras sång,
"Du är det finaste jag vet"
Hon har en så vacker röst
och mina ögon tåras vid minnet.
Min minsta då 7 år och var otröstlig.
Listan på människor som skickat telegram
och pengar till diverse fonder
kändes oändligt lång.
Det var en tidig vårdag.
Solen sken och det droppade från taken.
En liten blåmes satt i en buske
och visslade tröst till oss.
Jag skickade mina barn med min
mor och far och stannade hos min
syster ett par dagar.
Hon hade fått låna en vagn
att köra honom i till krematoriet.
Den var ljus och hade gardiner för fönstren.
Solen sken och den lilla fågeln satt och tittade på
när vi gav oss iväg mot staden.
På något sätt minns jag den resan som ljus.
Jag träffade min svåger en gång till efter detta.
Jag hade ett samtal med två pojkar som hamnat i konflikt
och plötsligt ser jag honom i ögonvrån.
Han sitter intresserat framåtlutad
och vilar hakan i handen.
När jag vänder på huvudet är stolen förstås tom
men jag vet att han var intresserad av hur jag
skulle ha det som pedagog.
Jag gillar tanken att tog sig en sväng för att kolla:-)
Ja, tio år det är en lång tid
och min syster sa härförleden att
hon undrade vad hon gjort av den tiden.
Mycket har hänt de har fått ett litet barnbarn
och ett till är på väg.
Han hade varit värd att få vara med
och min syster och alla vi andra att få ha honom här...
Han hade väl annat att göra.
Hur som helst,
Jan du är fortfarande saknad
*hjärta*
Tack för att du fanns!
För oss som är här...
ett vacker ord, Dagsmeja.
Allt Gott <3
3 kommentarer:
Å va sorglig, det kändes som att jag känt honom när jag läste texten. Jag tror det är jätteviktigt att man orkar ta farväl även om det kan vara väldigt jobbigt just då.
Kram Kerstin
Så vackert, att ta avsked gör man på sitt eget sätt, det finns inga gränser och inte heller några måsten!
Jag har ingen vana, tack och lov, att ta avsked på det viset... Att den tiden kommer är väl oundvikligt. Och helt säkert kommer det att vara olika vi varje tillfälle och aldrig ska jag vänja mig.
Skicka en kommentar