att vi ska leva på minnen som hon sa..

Det är solsken som alltid när vi stiger av bussen och lärkan slår högt i skyn över fältet invid landsvägen. Vi får se oss noga för när vi går över. Bilarna kör fort förbi uppfarten till den magiskt gröna tunnel som utgör vägen till vårt sommarviste. 

För bara några timmar sedan stod jag på skolgården i finklänning, med prassliga rosetter knutna i råttsvansarna. Vi sjöng fina sommarsånger och gav fröken en blomma. 

Nu är det sommarlov.

Sommarlov på landet. På Sevekulla. 

Svängehallar. 

Mjuk sand i dyner, som gjorda för längdhopp och varpakastning. Och att gräva ner varandra i. 

Krabbor att fånga och släppa i ett race varje dag innan jag cyklade hem för att fiska upp dem imorgon igen. 

Kossor och kalvar. En del var rädda för dem jag förstod aldrig det. Pappa plockade med sig av deras torkade mockor hem för att gödsla i jordgubbslandet.

Tråkiga helger då vi skulle gå ut på Sandö och bada nakna... förstod aldrig det heller.

Men härliga stunder när mamma läste högt ur Pollyanna, flickan som lyckades hitta något att glädjas åt i allt, hur eländigt livet än var för henne.

Simskola med Solveig och det ena simmärket efter det andra togs medan mamma satt i den vanliga skrevan broderandes julbonader eller virkandes på någon duk. Ibland simmade hon fram och tillbaka, fram och tillbaka kilometer efter kilometer och samlande dem till milmärket som hägrade varje sommar. 

Apelsinsaft i sirapsflaska och dubbel limpsmörgås med kaviar. En saftig persiska eller ett krispigt, illgrönt Granny Smith. 

Det blåste och var isande kallt Ibland. Men träningsoverallen och varm choklad från termosen värmde gott där vi kurade i lä bakom en stor sten.

Dagarna på stranden tog slut tidigt med dagens mått mätt. Klockan ett låg jag i hängmattan eller på en filt på gräset och sommar sommar sommar strömmade ur transistorradion. Mamma satt i en av de där solstolarna som var så kluriga att fälla upp. Jag klämde mig flera gånger i dem. Hon satt säkert i den med soltak och fotstöd, handarbetet, det var självklart med.

Det var mycket fika på landet hembakta mandelkubb, vetebröd, kardemumma- och toscakaka, drömmar och gaffelkakor. Jag tyckte väldigt mycket om drömrulltårtan av choklad med fluffig smörkräm i och knastrigt strösocker runtom. Det fanns en speciell ordning i vilket fikabrödet skulle ätas. Bullar,  mjuka kakor och hårda kakor.

Middag åt vi ute när pappa kom från banken och parkerade den gröna Amazonen på parkeringen ovanför lekstugan. Det var ju framåt kvällen och solen stod lågt men sken ännu på tomten nere vid brunnen där vi satt och åt färskpotatis med burkskinka och mimosasallad, ängamark, stekt makrill eller kassler. Det fanns säkert flera rätter. Men minnen är som minnen är... efter maten hände det att vi cyklade till stranden igen för ett kvällsdopp. När vi kom hem var det dags att tvätta fötterna, borsta tänderna, krypa ner, dra för sängomhänget och sova. Jag vet inte om jag hade svårt att sova, om mamma var en trött mamma som la sig tidigt men jag minns att vi tävlade om att somna först och vinna en chokladkaka. Godis köpte vi hos Ekelövs en liten butik, en promenad bort, med det mesta man behövde och godiskiosk bredvid. Där träffade vi Lillbabs en gång och hon trollade fram en idolbild och skrev en autograf till mig. Tänk att hon är mormor sa mamma beundrande. Godis köpte man bit för bit och farbror Ekelöv stoppade dem i påsen med en tång och så räknade han, 5, 10,15, 25, 30 och vidare. De kostade inte mycket godisarna då och inte var påsarna så stora heller. Helnöt var nog mammas favorit. Jag tyckte om den där blå lilla kakan, hette den Rigi? Det fanns några andra små chokladkakor med snövit och dvärgarna också som jag gärna ville ha. 

Det är ju min blogg...

Och mina minnen. Det blev mer att skriva än jag tänkt, klockan är mycket, långt att läsa om du vill...

Jag slutar här för nu men jag tror nog jag har mer att minnas från Sevekulla som snart ska lämnas till någon som kommer att skapa egna stunder där att minnas. 

Allt gott 

❤