Vänskap... om att känna sig ensam och att skapa sig ett liv man tycker är som man vill ha det.

Ska vi ses på en fika en dag?

"Jag har ingen", sa en vän till mig.
"Stänger jag av min dator blir det tyst".
Ja, det blir nog tyst ett tag. Men inte var det väl
tyst innan vi satt på alla dessa comunities?
Då sågs vi och då ringde vi väl varandra.
Då talade vi med dem som betydde IRL som vi säger.
Innan vildawebbar och ansiktsböcker tog vi oss hem
till varandra för en kopp kaffe och en stunds tjôt.

Men jag är bekväm.
Jag tycker det är bra att ha mina vänner här.
Att slå på datorn så finns det någon att byta ord
och tankar med.
Men öga mot öga vad betyder det?
Kroppsspråk och kontakt...
Visst saknar man det och visst tänker jag att
jag är ensam ibland.

Men det finns så många människor jag tycker om
och så många som jag känner mig omtyckt av.
Människor som gärna möts för en fika och som tänker
på mig och som jag bryr mig om.

Jag behöver bara ta mig tid...

Men det där med vänner.
Några nära som känner mig innan och utan.
Nej det var allt länge sedan det. Vad kommer det sig tro?
Jag skrev till min bästa nätvän jag har om det här
och han svarade bara att han trivdes med sitt
liv som den mest socialt kompetente enstöringen...
Mina kontakter har blivit som en tur till affären.
Man är glad och trevlig och byter några ord.

Så är det för mig med tror jag.
Fast det har nog varit så väldigt länge.

Jag tänkte på det där jag gick i snön nyss hur det
var när jag inte fick gå ut, när min bästa kompis
började leka med den nya flickan som just flyttat in.
Hur jag hörde hennes träskofötter springa förbi
vårt hus och till "den nya" på eftermiddagarna
jag försökte verka obekymrad om det.
Det var ju inte så att jag blev ensam då.

Det fanns en massa andra barn att vara med men aldrig mer
någon bästis. Jag vågade inte det.
Minns inte hur gammal jag var men tänk på det ni mammor
och pappor, hur barnen har det med sina vänner
är viktigt, inte bara nu utan kanske för livet.

Det där var väl en parentes.

Egentligen var tanken hur många av oss sitter här
och bara önskar att det skulle ringa på dörren eller
i telefonen. "Kan jag komma in?" Eller "Kommer du hit på en kopp".
Men vi ringer inte själva.
Vi lever i vår uppfattning att alla andra är så upptagna så.
Upptagna med att fika med andra och umgås med familjen
och alla nära vänner som de har. Inte vill vi störa.
Så då pratar vi på datorn och väntar.
Medans kaffet kallnar.