att det snöar

lågnt inne i februari och att det gör mig så glad...
Glad och lätt i hjärtat.
Jag är knäpp kanske men jag tar det som ett löfte om en härlig sommar.
Att jag slipper slask, genomblöta kläder, isbollar i nacken och spridda
regnskurar ser jag som bonus. Snö är dessutom fantastiskt vackert.
Ljust rent och ja, vackert, särskilt när den faller. Idag föll den i
mjuka, stora flingor och jag fick känslan att jag var den vackra, unga
kvinnan i filmen om Edward scissorhands, där hon dansar i snöyran från
"saxpojkens" skulpterande i is, när jag släntrade över skolgården.

Jag bakade kladdkaka med en av killarna och den blev god det blev den,
men semla blev det inte någon idag...
Jag unnade mig ett glas vin på restaurangen där vi åt min vän A och
jag innan det underliga började på allvar. Ett glas vin, lax,
ovanliga tillbehör och kryddor, för mig då det hela var tillagat
på Libanesiskt vis. Gott och trevligt och vi satt där och pratade så
vi höll på att bli för sena till biblioteket där i Majorna.

Lyrik.
Lyrik och musik.
Ja, så var det hon presenterade det igår när jag fick frågan
om jag möjligtvis var intresserad av att följa med och titta.
(Titta? Ja ja jag kommer till det.)
Intresserad av att följa med var jag för nyfiken är jag och
att ta reda på om jag hade något intresse av lyrik och musik det
var jag verkligen intresserad av. Men titta var väl en underdrift...
Uppleva!!!
Ögonen blinkade inte många gånger under timman
det höll på det gjorde de inte och hjärtat gick i otakt till den
ja hur säger man??? ovanligt framställda musiken på speldosor, både
vevade och uppdragna med snöre, bjällror, klockor, elpiano, mansröst,
kalebass och jag har säkert glömt både flöjten, saxofonen och flera
därtill i den uppräkningen.

Saxofon gör något med mig, den spelar på något djupt inne som
värmer och lugnar vilket den sprittande flöjten raskt motverkar
med sina studsande toner. När de två snöruppdragna speldosorna pressades
nära, nära micken samtidigt som en leksaksanka kvackade i otakt
var gapskrattet inte långt borta, men de där på scenen var så seriösa,
så energiska och på allvar att det hade varit förskräckligt om vi inte
kunnat hålla oss där.

Dikter av den mörka kvinnan med den härliga rösten
om tår fåglar och hav... ordet vi tog med blev ounderbart...

Tillknycklad i tanke och sinne men lycklig på något vis vinglar vi ut
i snöfallet och tar spåvagnen in till centrum och platsen där våra bussar
ska ta oss hem. Jag rusar iväg för att hinna min helt utan tanke på
växeln Du lagt ut A. Typiskt snurriga mig men vi får ses och lösa det i morgon?

Nästan hemma bryter busschauffösen ihop över en liten kille utan biljett.
En manlig passagerare tycker hon överreagerar och slänger till henne frågan
om hon brukar kolla vuxna också...? Då stängde hon av motorn.
Nja det var väl inte direkt någon god stämning på den bussen.

Lite rätt har hon, tycker jag. Man ska betala för sig! inte skulle det
funka på flyget som hon sa... "Nä där får man allt betala för sig"
Och A och jag som tidigare just diskuterat hur bra det varit om
kollektivtrafiken varit gratis för alla. När jag klurade över det i den
sista backen ropar det bakom;
Lilian! Hon kände igen mig på den lufsande gången där genom
drivorna goa grannen:-)
Så fick jag sällskap då uppför trapporna till mitt tomma hem.
Ska nog prova på lite motion imorgon... Det var ett tag sedan.

Så blev min dag...

Allt gott till Dig <3