Jag har retat mig på folk som står i vägen när jag ska gå av spårvagnen, på andra som har familjeträff med barnvagnar och allt mitt på trottoarer och gångvägar, när kön till bankomaten korsar stråket där gående ska passera.
Jag har tänkt att det är underligt att cykla på trottoaren och speciellt när man cyklar mot gångtrafiken, lite konstigt att prata högt i mobilen om privata saker i kollektivtrafiken.
Jag gillar att hitta saker på sin plats hellre, än undanstuvade och ur vägen för att dyka upp senare någon gång när det är något annat jag letar efter, framme till den stund de stoppas in på sitt eget utrymme.
Jaha ja, och varför sitter jag och skriver ett blogginlägg om vad jag gillar och vad som stör mig att det verkar som så många andra bara rent skiter i.
Jo vet Du, jag tror att det hänger ihop...
Jag tror att, att det inte längre är så viktigt för många att ta ett steg åt sidan, att ge någon ett leende eller en uppmuntrande kommentar. När det inte längre spelar någon roll om jag går på toa mitt i filmen eller om min telefon ringer mitt i föreställningen.
Då kan jag inte heller förvänta mig att någon annan visar mig hänsyn. Eller?
Men det gör vi väl, blir störda? Jo det blir vi och vi blänger surt på dem som inte vet att uppföra sig, som är i vägen för oss på det sätt som vi själva är i vägen för dem.
Men vi, vi har ju anledning och det är ju bara jag, det kan väl inte störa någon. När någon blänger surt på en vill man liksom försvara sig, det är ju sen gammalt och blänga surt tillbaka och mumla idiot kan man ju alltid göra.
Men nu...
Folk skjuter varandra, ibland missar de och skjuter någon annan och en bomb kan också detonera nära den som gjort någon som kan skaffa en bomb upprörd. (utdraget till extremen)
Hur långt har det gått i att inte bry sig, att bli kränkt och vilja ge igen?
Vet du, jag tror att det handlar om fostran och omtanke, engagemang och att känna sig sedd någon gång under sin uppväxt... Till exempel att någon sagt, "släpp fram tanten" och tanten, mött din blick, lett vänligt och sagt "tack lille vän, så snällt av dig".
Jag är ledsen men jag tror att inte alltid föräldrar till dem som växte upp nyss eller växer upp nu hinner, orkar, vill för det känns svårt att ställa krav på de små liven. De har ju långa dagar i förskolan, skolan, på fritids och med sina fritidsaktiviteter, läxor och så spelen i datorn och på Ipaden.
Kanske har de kontakt med "okända" vänner på nätet där finns det ju möjlighet att få uppmärksamhet, uppmuntran och bekräftelse... mat för dopaminet som är belöningshormonet som vi alla njuter av när det flödar genom hjärnbarken.
Det som ger välbehag det vill man göra mer av.
Det som skapar obehag det vill man undvika så mycket som det går. "Var finns den positiva förstärkningen?" ropar hjärnan uppe i skallen... och den kan banne mig inte se skillnad på om det är något positivt för andra som förstärks bara att man får uppmärksamhet och bekräftelse på den man tycker att man är och vill vara.
Jag är ledsen för det här inlägget... Jag är ingen expert alls men jag är en tänkare och en optimist.
Jag är säker på att hårdare straff, militärer, fler poliser och att avlyssna random misstänkta personer inte är vägen till ett gladare, mjukare och tryggare samhälle. Speciellt inte när pengar tas ifrån de platser där fostran kan ske och barn kan få bekräftelse på att de är goda och behövda i vårt samhälle. Skolan som fått ett så dåligt rykte och dit vi ändå tvingar våra barn och unga för att möta numer stressade vuxna som hamnat i ett ekorrhjul av konsekvenstrappor och tillrättaviselser och ungar som utmanar för en liten stund med en vuxen.
Jag tror inte heller att lösningen ligger i att media tjôtar hål i huvudet på oss andra om eländet som händer.
Jag tror att det vi ser i mörkret är det vi riktar vår fiktiva ficklampa emot och lyser på...
Finns det goa grejer?
Kan vi ge de uppväxande hopp om ett samhälle där vi har plats och alla är vi.
Jag tänkte börja här i bloggen att se om det finns något glatt att nämna varje dag för dig som läser... kan vi göra ringar på vattnet?
Ta det för vad det är. Jag är kanske naiv men vad fint det vore om fler var det och trodde på människorna och kärleken...
https://youtu.be/5IeK4wMRInY?si=8WwEIYoYgpf93MT_
Det kommer bli bra... allt gott <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar